Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nya ”Lejonkungen” hotar de riktiga djuren

Animerad Simba i ”Lejonkungen”. Foto: DISNEY ENTERPRISES, INC. / STELLA PICTURES/PACIFICCOASTNEWS/AVALON.RED B4
Lejonunge i Borås djurpark. Foto: LENNART REHNMAN / GT/EXPRESSEN
Therese Uddenfeldt. Foto: EMIL MALMBORG / BONNIERS

Om vi ska motverka artdöden behöver vi kanske nya sätt att se på djuren?

Therese Uddenfeldt menar att vi förlorat kontakten med utrotningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. När ”Lejonkungen” hade premiär visste min son att det var lönlöst att be mig på gå bio med honom. Jag har sedan länge vägrat se animerad film på grund av någon grumlig, intuitiv motvilja. Häromdagen hittade jag en förklaring.

Första gången jag reste mig ur soffan var när barnen hade valt ”Bee movie”. Det var helg och skulle väl föreställa någon slags mysstund, men jag skyllde på en halsinfektion. Det var inte en lögn, men det låg närmare sanningen att jag inte stod ut med filmen. 

Storyn var att biet Barry, som nyss hade gått ut college, skulle välja ett jobb inom honungsindustrin. Problemet var bara att Barry tänkte utanför boxen. Han ville inte göra samma sak hela livet. Han vill se världen. Så han flög i väg till New York där han träffade floristen och människan Vanessa, och mellan dem uppstod någon form av attraktion. 

Det jag vände mig mot då, den där kvällen, var idén att förmänskliga djur. Bin tänker nämligen inte utanför boxen. Bin blir heller inte kära i människor. Det strider rimligen mot någon biologisk naturlag.

Det är livsfarligt för djur att bli populärkulturella kelgrisar

Men herregud – det är ju en rulle! tänker du nu. Hur fantasilös kan man vara? Listan på orealistiska situationer i filmens och litteraturens värld skulle kunna göras mycket, mycket lång. Har jag problem med alla dem också?

Hmm, nä det har jag ju inte. Så visst. Konsten är väl fri att göra vad den vill.

Ändå skavde det på ett oförklarligt sätt. Och jag bestämde mig för att sluta titta på animerad film.

Åren gick och jag framhärdade, utan att kunna ange något vettigt skäl till mitt motstånd. Men så snubblade jag över en studie från 2018 (”The paradoxical extinction of the most charismatic animals”). I den visar en internationell forskargrupp att det är livsfarligt för djur att bli populärkulturella kelgrisar. De mest älskade djuren är allvarligt utrotningshotade, men vi bryr oss inte. Anledningen – föreslår författarna – är att de förekommer så ymnigt i till exempel barnfilmer.

T.v. animation ur ”Lejonkungen, t.h. lejon på zoo i Köpenhamn.
Animation ur ”Lejonkungen Foto: Disney
Lejon på zoo i Köpenhamn.

Forskarna undersökte först på olika sätt vilka tio djur som uppfattas som mest karismatiska. Inte oväntat var det de mäktiga afrikanska djuren som toppade listan: lejonet, elefanten, giraffen, och så vidare. Men också pandan, isbjörnen och vår egen topp-predator vargen kvalade in. Det visade sig dock att hur mycket vi än gillar de här djuren i teorin, har det inte hjälpt dem i verkligheten. 

Tigern, världens största kattdjur och favorit nummer ett, är akut utrotningshotad. Tre underarter är redan utdöda, en fjärde möjligtvis också. 

Nummer två: lejonet, djungelns konung. Alla lejon i Asien är utdöda med undantag av 175 individer i Indien. I Afrika sjunker antalet nästan överallt.

Pandan – färre än 2 000 individer kvar.

Jag behöver inte fortsätta, för ni vet redan det här. 

Varför har vi en så skev bild av det hot som de här djuren lever under? Forskarnas teori är enkel: för att vi ser dem på film.

Eller förresten, det gör ni kanske inte alls. Forskarna frågade också folk hur de trodde att framtidsutsikterna för de karismatiska djuren såg ut. De vände sig både till kreti och pleti och till studenter på ett prestigeuniversitet i Kalifornien. I snitt svarade varannan person fel på frågan om en art var hotad. Utbildningsnivån hade ingen betydelse.

Varför har vi en så skev bild av det hot som de här djuren lever under? Forskarnas teori är enkel: för att vi ser dem på film. Och på plåster, kläder, termosar, schampoflaskor, bilar, reklampelare, i böcker, som leksaker, och så vidare. Just dessa tio djur är mycket vanligt förekommande i våra liv som artefakter. 

Det är till exempel troligt att de flesta barn somnar bredvid ett av dem varje kväll. Nära hälften av gosedjuren som säljs på Amazon (teddybjörnen undantagen) är syntetvarianter av de tio mest karismatiska djuren.

Sophie La Girafe. Foto: SEBASTIEN JARRY / /MAXPPP MAXPPP

Och du har kanske stött på ”Sophie la girafe”, en av världens mest sålda bitleksaker? År 2010 såldes fler giraffer i Frankrike än det föddes barn, och åtta gånger fler än det finns levande giraffer kvar på jorden. 

En paradox som heter duga: det finns inget större engagemang för att bevara de djur vi beundrar mest – för att de dräller omkring oss i konstgjord form. Vi tror alltså att de är fler än de är.

Djuren i Disneytappning förefaller ännu mer levande än de verkliga lejon som ligger och dåsar i något inhägnat reservat i Tanzania.

För att komma åt det, föreslår artikelförfattarna att djuren varumärkesskyddas precis som mänskliga kändisar, Real Madrid och Eiffeltornet. Varje gång en tiger ska kränga öl får företaget betala en summa som går till arbetet med att rädda den. De föreslår också att kunden får information om det utrotningshot som arten lever under. 

Det låter väl vettigt – både konkreta och genomförbara åtgärder. Samtidigt, funderar jag, går problemet djupare än så.

Själv blev jag extra störd av just den senaste versionen av Lejonkungen. Den är fotorealistiskt animerad vilket innebär att Simba och hans kompisar ser så hyperverkliga ut att man tappar hakan (jag har sett trailern). Men vad som också sker, är att den riktiga savannen framstår som obsolet. Djuren i Disneytappning förefaller ännu mer levande än de verkliga lejon som ligger och dåsar i något inhägnat reservat i Tanzania. De stora kattdjuren hamnar i samma sällskap som jultomten, märkeskläder och pengar – tecken utan koppling till verkligheten. Samtidigt är de högst verkliga (för verkliga) i vårt medvetande. 

För trettio år sedan beskrev medieforskaren Neil Postman hur televisionen förvandlar allt till underhållning. Politik, religion och nyheter – allt är liksom på skoj i en bildvärld. Han sammanfattade vår kultur med en egen variant på Irving Berlins låttitel: There’s no business but show business.

Postmans bok hette ”Underhållning till döds”. För tigrarnas, lejonens och binas del är det snart en realitet. 

 

Av Therese Uddenfeldt

Therese Uddenfeldt är författare.

THERESE UDDENFELDT: Prylarna eller planeten - det enda val som återstår