Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De skjutna renarna visar att hatet lever

Elin Anna Labba.Foto: HUGO THAMBERT / NORSTEDTS FÖRLAG
Renar hos Matti Blind-Berg, Girjas samebys ordförande.Foto: OLLE SPORRONG

Flera av renarna som tillhör Girjas sameby har hittats ihjälskjutna.

Författaren Elin Anna Labba skriver om hatet efter den historiska domen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Jag och min son kikar på nyheterna på Ođđasats webb.  ”Misstänkt tjuvskjutna renar hittade inom Girjas område” står det. Jag scrollar förbi, men hans ögon har hunnit se. ”Mana ruovttoluotta” säger han. Gå tillbaka. Han tar kommandot över datorn och läser nyheten. 

– Har ni pratat om Girjas i skolan? frågar jag. 

– Litegrann. 

– Har ni pratat om hat? 

– Kanske lite. 

Jag säger något om att Girjas har ju vunnit målet mot staten om vem som ska förvalta småviltsjakten och fisket. Folk är upprörda och de tjuvskjutna renarna kan höra ihop med det, men orden fumlar. Jag känner igen känslan, den har kommit till mig sedan jag blev mamma. Hur kapslar jag in barnen, så de får växa upp naiva? Hur lindar jag mjukt runt dem, trots att de tillhör en sameby? Hur förklarar jag för honom att renarna kan vara skjutna för att de ägs av någon som honom? Skadeskjutna djur, lämnade att långsamt dö. 

Jag hör berättas om äldre män som gråter när nyheten kommer.

Många av de äldre jag har lyssnat på för min bok om tvångsförflyttningar hade en inställning till livet som var skapad för att hantera kris. Skolade att inte förvänta sig något. Men unga samer har inte lärt sig. De har inte de äldres nötta skinn, som parerar övergången mellan glädje och sorg. 

För glädjen var ju först det tydligaste när Girjasdomen kom. Samebyn vann mot staten. David mot Goliat, där Goliat har skrivit alla lagar. Jag hör berättas om äldre män som gråter när nyheten kommer. I Jokkmokk där jag bor sprider sig ett kollektivt leende hos samebymedlemmarna. Ett ”vi vann” trots att många bor långt från Girjas. 

Vi pratar. Vad betyder det här? Kommer vår Alta-sak, den som Norge behövde för att göra upp med sitt historiska förflutna, att vara en rättegång? Kommer det att gå genom juridiken? Kan det här betyda något för hela Sápmi, även för dem utanför samebyn? Det är ju ditåt det måste. 

Sen tar det inte mer än någon dag, innan hatet kommer. 

Och jag, jag hade hunnit glömma. Jag har bott bortanför Malmfälten i många år. Jokkmokk är en skyddad plats, med samiska institutioner, profilerade samiska lokalpolitiker och samiska konstnärer och slöjdare i vart hörn. Men man behöver bara köra nio mil till Gällivare för att kliva ur bubblan. Eller komma till Kiruna, mitt gamla hem. 

Jag har glömt rasterna på sameskolan, barnen som skrek lappjävel vid klätterställningen.

Några dagar efter Girjasdomen hamnar jag på en fest i just Kiruna. En tjej säger att hon har klickat hem hela domslutet för Girjasmålet. Ojdå, säger jag. Det var en oväntad litteraturbeställning. Hon säger att de inte pratar om annat på jobbet och att hon vill skapa sig en egen bild för att kunna diskutera. 

Jag inser där och då att jag bott så länge i Jokkmokk att jag bara minns kärleken till Kiruna, jag minns bara majoriteten som inte hatar. Jag har glömt rasterna på sameskolan, barnen som skrek lappjävel vid klätterställningen. Tonårsfesternas diskussioner. Mannen på Cirkel K som skällde till dess att jag började gråta, när jag felparkerade i kolt. 

När ingen har berättat om att samerna en gång förvaltade marken här, hur ska någon förstå att Sápmi i dag vill sitta vid bordet? Det osynliggjorda framstår som en blixt från klar himmel. I kunskapsbristen bor rasismen och vi lyckas inte tvätta bort ”lapp ska vara lapp”, trots att vi själva reser oss. 

Det är för tidigt, för det samiska är det alltid för tidig eller för sent.

Jag önskar att mina barn får mer än vad jag fick, som språk, samiska böcker och film. Kanske får deras historia också kapitel i någon lärobok. Men jag vet att jag är för otålig. De är snart stora och det de kommer att få, är troligen ännu en utredning. Det är för tidigt, för det samiska är det alltid för tidigt eller för sent. De växer upp i en kultur som står någonstans utanför tiden och rummet i Sverige. 

Jag reser med buss mellan Kiruna och Gällivare och tittar ut över Girjas myrar. Snart ska renarna flytta upp till fjälls igen. Ett väglöst land som är tryggare. Orkar jag skriva, frågar jag mig själv, men minnet av min sons ansiktsutryck när han läser nyheterna tar bort tröttheten. Med hatet och hotet mot den han är, renen han ska lära sig att märka, dör vanedjuret i mig, det som accepterar. Jag lovar mig själv att skriva dag och natt om det kan göra minsta skillnad för den verklighet jag vet att han redan möter.  

 

 

Av Elin Anna Labba

Elin Anna Labba är journalist och författare. Hennes senaste bok är ”Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige.