Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kyrkliga radikaler målar fan på väggen

Filip Maria Ekman är dominikanbroder i Lyon.
Foto: privat
Artisten Anna von hausswolff.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT / TT NYHETSBYRÅN
Säkerhetsvakter och demonstranter utanför Eglise des Dominicains i Bryssel.
Foto: Laurie Dieffembacq / TT NYHETSBYRÅN

Protester från grupper av unga och arga katoliker i både Paris och Nantes har stoppat konserter med den svenska artisten Anna von Hausswolff. 

I låten ”Pills” sjunger hon nämligen raden ”I made love with the devil”.

Dominikanbrodern Filip Maria Ekman vill inte låta radikaliserade katoliker tas för religionens sanna ansikte. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Behöver djävulens älskarinna stämma träff med djävulens advokat? Förra veckan välkomnade dominikanbröderna i Bryssel den svenska artisten Anna von Hausswolff till sitt kloster och lät henne spela på deras orgel. Men dagarna innan hade en grupp unga, arga katoliker i Frankrike anklagat henne för att vara satanist och lyckats stoppa en konsert. Skrålande mariahymner omringade de kyrkan i Nantes där hon satt och väntade på att få spela sin musik. 

Anledning: för över tio år sedan sjöng hon en låt som innehöll raden ”I made love with the devil”. Häxa, obviously.

Nästa konsert i den för orgelmusiken legendariska Saint-Eustache-kyrkan i Paris blev också den inställd (kompositörer som haft turen att inte fått sina uruppföranden i Saint-Eustache inställda: Hector Berlioz och Franz Liszt). Kyrkoherden, uppenbart irriterad och ledsen, uppgav som skäl att han inte kunde garantera von Hausswolffs säkerhet samt att en aggressiv fransk manif skulle kunna ställa till problem för församlingens soppkök. Man ordnade snabbt en alternativ och hemlig lokal och påpekade tydligt att det absolut inte handlade om en katolsk kyrka: calmez-vous!

För det första måste vi erkänna att det faktiskt finns folk som inte tror att djävulen bara är en poetisk symbol. Han är en cancer som gnager på tillvarons rot.

Hur ska vi förklara vad som skedde här nere på kontinenten under dessa intensiva adventsdagar? Vi skulle kunna dra den förenklade och rätt uttjatade historia som ofta upprepas när sådana här saker händer: unga, radikaliserade och konservativa katoliker visar religionens sanna och intoleranta ansikte, återigen. De åberopar vidskepligt djävulskap för att förtrycka en kvinnas kreativa uttryck – precis som på medeltiden! Gudskelov finns det liberala kristna som tycker att mjuka konstnärliga och existentiella värderingar är viktigare än trånga dogmer.

Ok, boomer. Men hur ligger det egentligen till?

För det första måste vi erkänna att det faktiskt finns folk som inte tror att djävulen bara är en poetisk symbol. Han är en cancer som gnager på tillvarons rot. Därav följer ett visst obehag inför tanken på att gå till sängs med honom. Dessa personer vill också oftast inte att deras helgedomar används som neutralt mångfunktionella ytor. En katolsk kyrka är en plats där Guds ingripande för att rädda skapelsen från ett totalt sönderfall utspelar sig dagligen. Bröd och vin helgas och blir närvaron av en korsfäst Gud, som vi inbjuds att äta och förenas med. Våra dödliga kroppar mättas av löftet om ett värdigt liv, fritt från ondskans gift. Så vi vill helst inte att man ordnar karaoke- eller bingokvällar i våra kyrkolokaler. Inte helt orimligt?

Anna von Hausswolff välkomnades till dominikanbröderna i Bryssel.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT / TT NYHETSBYRÅN

Men i von Hausswolffs fall handlar det alltså om en instrumental orgelkonst. Det är trots allt bland det vanligaste man kan tänka sig i kyrkosammanhang. 

Allt hade varit så enkelt att förstå om Anna von Hausswolff faktiskt var satanist. Och om de protesterande gossarna faktiskt var intresserade av att värna en katolsk helighetslängtan. Men inget jag sett övertygar mig om varken det ena eller det andra. Von Hausswolff verkar snarare sjunga om en personlig, tragisk, erfarenhet av att ha dragits till och njutit av det destruktiva. Varför är vi sådana? Den här frågan för oss in på klassiskt teologiska marker. Och gossarna som demonstrerar? När jag klickar runt på deras Twitter- och Instagramkonton så handlar det mesta om vaccinationsmotstånd, jag ser tips om antisemitisk litteratur och skarp kritik mot påven. Här frodas det ilskna syndabockssökande och den deplattformeringslogik som tar så många former i vår samtid.

Några dagar efter de inställda franska konserterna hade jag till slut tid att sätta mig ner och lyssna på von Hausswolffs senaste album, ”All thoughts fly”, här i min munkcell i dominikanklostret Saint-Nom-de-Jésus i Lyon. Orgelmusiken drabbar mig och jag önskar att jag kunde lyssna till den på annat sätt än genom små eländiga laptophögtalare. Att sitta omsluten av en dånande orgelvåg i en kyrka är en annan sak.

Säkerhetsvakter och demonstranter utanför Eglise des Dominicains i Bryssel.
Foto: Laurie Dieffembacq / TT NYHETSBYRÅN

Det är då jag googlar hur det gått med turnén och upptäcker att hon fått spela hos mina ordensbröder i Bryssel, trots intensiva protester. Jag blir ändå litet stolt, men egentligen inte förvånad. Vår orden har sedan starten på 1200-talet utmärkt sig för sin förmåga att inkorporera och gå i dialog med det som kan framstå som främmande för den kristna traditionen (vi kan tala länge om inkvisitionen en annan dag). 

Thomas av Aquino skrev sin teologi i ständig dialog med den ”nyupptäckte” Aristoteles. Broder Bartolomé de Las Casas försvarade de ”nyupptäckta” urbefolkningarnas rättigheter på 1500-talet. Och efter andra världskriget var franska dominikaner som Marie-Alain Couturier och Pie-Raymond Régamey ledande inom den Art Sacré-rörelse som ville att kyrkan skulle tillbaka till den gamla goda traditionen – inte nöja sig med det mediokra, utan anlita sin tids främsta konstnärer oavsett deras personliga tro eller fromhet. Det ledde till samarbeten med Matisse, Chagall, Bazaine med många flera. Och vårt vackra modernistkloster i betong signerat Le Corbusier (den intresserade rekommenderas ett besök i Skissernas museum, ett stenkast från vårt kloster i Lund).

Den katolska kyrkan har en ganska rejält tilltagen gråzon när det kommer till konstnärers personliga helighet och engagemang (tänk Caravaggio). Detta handlar inte om en strategisk kompromiss för att värva talang. Nej, det bottnar i en övertygelse om att konsten inte kan reduceras till sina materiella eller psykologiska omständigheter. Det finns en inre zon i alla människor där något helt nytt kan uppstå. Vi kallar det inspiration. Detta är ett grundläggande råmaterial för teologisk reflektion där vi, ibland, kan ana hur Anden blåser dit den vill.


Av Filip Maria Ekman

Filip Maria Ekman är dominikanbroder i Lyon.