Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De nya bidragsreglerna liknar åsiktsövervakning

Regeringen.Foto: YLWA YNGVESSON

Regeringen förbereder värderings- och demokratikrav för olika statsbidrag.

Per Wirtén förklarar varför stödet till civilsamhället måste vara neutralt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

POLITIK. Det gäller att försvara demokratin. De flesta är överens om att hoten mot den växer, från många olika håll. Men är det verkligen en bra strategi att staten börjar avgöra vilka politiska synsätt som ska inneslutas av demokratins maskinerier och vilka som ska stötas ut? 

Ja, svarar regeringen. Under förra mandatperioden initierades flera utredningar för att strömlinjeforma specifika värderings- och demokratikrav för olika statsbidrag. Att regeringen ställer sådana krav på hur myndigheterna arbetar är inte så konstigt. Men här gäller det civilsamhället, de organisationer som ska vara vildvuxna och störiga motvikter till både staten och marknaden: studieförbund, religiösa samfund, politiska rörelser och kulturarrangörer. Kraven kan verka oförargliga. Till och med självklara. Men så enkelt är det inte.

Ann-Sofie Hermansson ställde in ett panelsamtal om ”Burka Songs 2.0”Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

Förslagen som radas upp påminner om övervakningssamhällets logik: för att skydda demokratin behöver den kontrolleras, men med risk att det som ska skyddas till sist trängts undan.

Bråken kring filmen ”Burka Songs 2.0” är ett exempel på vad som kan hända. Våren 2018 ställde Göteborgs kommun in ett panelsamtal om den. Kommunstyrelsens ordförande Ann–Sofie Hermansson motiverade beslutet med att de medverkande hade ”extremistiska åsikter” och jämförde dem med nazister och förintelseförnekare. (SR 20/3 2018).

Protesterna blev starka. Men vad de flesta inte visste var att Hermanssons ståndpunkt överensstämde med den politik regeringen samtidigt börjat förbereda. I framtiden är det möjligt att olika kontroversiella seminarier, som det i Göteborg, inte kommer kunna genomföras av organisationer eller i sammanhang som har stöd från stat eller kommun, till exempel hos ABF eller lokala kulturföreningar. Värderings- och demokratikrav är inte oförargliga. 

Just nu ligger två stora utredningar hos kulturdepartementet. De kommer med all säkerhet utmynna i nya lagar och förordningar, utan någon egentlig debatt. Den första gäller religiösa samfund (SOU 2018:18) och präglas av påtaglig nervositet för det mångreligiösa samhällets svårkontrollerbara myller. Den andra är större och handlar om bidragssystemen till hela civilsamhället (SOU 2019:35). I viss mån finns redan lite svävande värderingskrav. Men nu vill man specifiera och strömlinjeforma dem med avsikten att även kommuner och regioner ska följa samma regler i sina bidragssystem för festivaler, seminarier, utställningar och verksamheter. Kraven ska inte längre fungera som en allmän riktningsvisare, utan också som grund för otvetydig rättslig prövning. Det innebär en avgörande förändring.

Hur kommer kraven tolkas av nervösa tjänstemän och lokalpolitiker pressade av twitterstormar och opinionsbildare?

Vid en hastig genomläsning är kraven helt rimliga. Man får inte utöva våld, tvång eller hot. Man får inte diskriminera eller bryta mot principen om alla människors lika värde. Man får inte heller försvara sådana handlingar. Och man får inte motarbeta det demokratiska styrelseskicket. Sedan görs vissa undantag för religiösa samfund beroende på uråldrigt betydelsefulla traditioner. Vem kan vara mot detta?  Men tänk efter. Hur kommer kraven tolkas av nervösa tjänstemän och lokalpolitiker pressade av twitterstormar och opinionsbildare? Tänk ”Burka Songs 2.0”.

Hanna Högstedts film "Burka Songs 2.0" hade premiär vid Göteborg Film Festival 2017.

Med kraven följer också en noggrann åsiktsövervakning av civilsamhället med ett tydligt hot: de som trampar över kan bli återbetalningsskyldiga. Verksamhetsbidrag har varit till för att möjliggöra professionella villkor för olika slags rörelser, och därmed ett tänkt oberoende. Nu blir de ett uttalat medel för kontroll och politiskt tillrättaläggande.

I civilsamhället bedrivs åsiktsbildning genom samtal. Borde inte de ha samma ställning?

För fem år sedan föreslog Medieutredningen (SOU 2016:80) liknande värderingskrav för presstödet. Avsikten var säkert att slippa ge bidrag till högerextrema tidningar som Nya tider. Men det hade i praktiken inneburit en begränsning av pressfriheten. Regeringen strök till sist utredningens förslag med hänvisning till det tryckta ordets starka ställning. I civilsamhället bedrivs åsiktsbildning genom samtal. Borde inte de ha samma ställning?

Utredningarna avspeglar en demokratipolitisk vändning som utlöstes av de två terrordåden i New York och på Utøya. Det stod klart att hoten kom från små kretsar av våldsamma extremister som behövde isoleras.

Men nu börjar en ny vändning bli märkbar. Den successiva avdemokratiseringen av Polen och Ungern har medfört en växande uppmärksamhet på hur hoten också kan komma inifrån de folkvalda parlamenten. Diskussionerna har börjat handla om hur man kan skydda stora kulturinstitutioner, universitet, public service – och civilsamhället – från auktoritära regeringar som vill likrikta samhällslivet.

I en framtida islamofobisk statsapparat[...] kommer man antagligen kunna dra in allt stöd till de muslimska samfunden.

Det är utifrån den här vändningen man behöver betrakta förslagen om värderings- och demokratikrav. I en framtida islamofobisk statsapparat, som inte längre är en orealistisk fantasi, kommer man antagligen kunna dra in allt stöd till de muslimska samfunden med illasinnade tolkningar av de regler som nu föreslås. 

Men man behöver också ställa den grundläggande frågan om ens demokratiskt hundraprocentigt besjälade tjänstemän och politiker ska sortera bort organisationer de anser ha opålitliga åsikter.

Redan i dag tillämpas sådana här krav, med tilltagande skärpa, av Myndigheten för ungdoms– och civilsamhällesfrågor MUCF. Det gäller ungdomsorganisationer och organisationer på etnisk grund. 

Hösten 2016 fick på så vis paraplyorganisationen Sveriges Unga Muslimer SUM och Sverigedemokraternas dåvarande ungdomsförbund SDU avslag på sina ansökningar. Senare fick även Polska kongressen och Kurdiska rådet avslag. 

Våld och hot kan aldrig accepteras i en demokrati.

MUCF:s undersökningar visade att företrädare och förtroendevalda i SUM:s medlemsorganisationer har använt politiskt våld och hot samt spridit terrorpropaganda från IS. Det är inte så mycket att diskutera. Våld och hot kan aldrig accepteras i en demokrati.

Men i SDU:s fall var det åsikterna som underkändes. De ansågs falla utanför demokratins värderingssystem. Det var kanske inte så konstigt. Bara något år tidigare hade Sveriges stats– och finansministrar i en gemensam artikel karakteriserat deras moderparti som ”nyfascistiskt” (Aftonbladet 5/12 2014). Men är det verkligen rätt att en myndighet ska underkänna politiska rörelsers åsikter, även om de som hos SDU var motbjudande? Det finns de med helt annan samhällssyn som i sådant fall också kan falla. I utredningen om civilsamhället pekas till exempel utomparlamentariskt arbete ut som ickedemokratiskt och därmed orsak till indraget stöd. Hur gör man då med de som skyddar papperslösa? Behöver man påpeka att medborgarrättsrörelsen i USA, en av 1900-talets mäktigaste demokratirörelser, bröt mot lagar och arbetade med utomparlamentariskt ickevåld?

Rosa Parks, liksom andra i medborgarrättsrörelsen, överträdde de rådande segregationslagarna.Foto: GENE HERRICK / AP

I fallet med Polska kongressen, som är lojala med den auktoritära högerregeringen i Warszawa, blev saken ännu mer tillspetsad. De fick avslag för att ha distribuerat en katolsk tidskrift i sin egen medlemstidning, som haft en islamofobisk artikel och en annan med rasistiska uttryck. Det tryckta ordets ställning är uppenbarligen inte så starkt ändå. Kurdiska rådets avslag berodde på att de ansågs ha visat sympati för PKK.

Staten och rättsväsendet har i praktiken pekat ut dem som samhällsfiender.

Besluten från MUCF, som i några fall bekräftats av domstol efter att ha överklagats, är naturligtvis inga verksamhetsförbud. Organisationerna kan ju jobba vidare utan statsbidrag. Ingen kan hindra dem. Men staten och rättsväsendet har i praktiken pekat ut dem som samhällsfiender. Ingen liten sak.

Det här är inte enkelt. Min osäkerhet är stor. Ska rörelser med rasistiska eller kvinnofientliga åsikter verkligen få verksamhetsbidrag? Det känns rätt vidrigt.

Jürgen Habermas har övertygat mig om att det i första hand är demokratins regelverk och den demokratiska offentligheten som kan hålla samman ett kosmopolitiskt samhälle, där en massa olika värderingssystem behöver samsas och befinna sig i oavbruten dialog med varandra. Innebär inte det att demokratifientliga rörelser bör stötas ut? Men då hamnar man genast i konflikt med en av demokratins mest radikala och tålamodsprövande principer: att den även ska omfatta sina fiender, så länge de inte använder våld och hot. Det betyder att stöden till civilsamhället behöver vara så värderingsneutrala som möjligt.

 

Per Wirtén är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hans senaste bok är ”Är vi framme snart”.