De har villigt lånat ut sina namn till Putin

KULTURDEBATT. På DN Debatt (2/3) argumenterar Haris Agic för att en kulturell bojkott av Ryssland är moraliskt fel och ”en form av mobbning” som riskerar att tysta ”även de potentiellt kritiska ryska rösterna”. Eftersom ett av hans första exempel är Valerij Gergijev, vars utfrysning från världsscenerna jag skrev om härförleden, och eftersom jag inte sett någon annan bemöta hans inlägg, kommer här en kort kommentar. 

Agic påpekar helt riktigt att Ryssland inte kan reduceras till Kremlregimen och eftersom ”världen har välsignats med så mycket fantastisk rysk kultur” frågar han sig: ”Förtjänar inte det lite mer medmänsklig värme i stället för kulturell isolering?”. Som illustration medföljer en uppräkning av ryska kulturgiganter från Pusjkin och framåt.

Mig veterligen har ingen förespråkat att det ryska kulturarvet ska få klä skott för Putins krigföring. Om någon föreslår att vi ska sluta läsa Tolstoj (enligt säkra källor författare till romanen ”Specialoperation och fred”) eller spela Tjajkovskij (vars homosexualitet både förnekats och förtigits under Putinregimens homofobiska lagstiftning) hoppas jag innerligt att ingen lyssnar.

Däremot vore det ju lämpligt att inte låta Putins egna politiska chefer regissera när den senare står på programmet, vilket SvD just avslöjat att Kungliga Operan gjorde så sent som i höstas. Kremldirektören Sergej Novikov, vars ”Jolanta” var något av en orgie i sceniskt kitsch, lär ha fått en skjuts i sin kulturkarriär när Birgitta Svendén gav honom sitt första regiuppdrag utanför Ryssland.

Värt att påpeka om Agics ryska kanon är också att Ilja Repin och Nikolai Gogol båda härstammar från den del av Kejsardömet Ryssland som i dag utgör Ukraina. Med på listan finns faktiskt bara två levande ryska kulturutövare: Michail Barysjnikov, som nog inte drabbats av några inställda gig, och sopranen Anna Netrebko, som i likhet Gergijev avbokats från en mängd engagemang. 

Netrebko är ett relevant exempel. Hon har offentligt stöttat Putins kampanjer och lovprisat hans ”starka, manliga energi”. För några år sedan hejade hon också på de ryska separatisterna i Donetsk och Luhansk – just de områden vars erkännande nu använts som hävstång för invasionskriget – donerade en miljon rubel till deras operahus och poserade med den självutnämnda Federala staten Nya Rysslands flagga. ”Jag har inget att göra med politik, jag vill bara stötta konsten”, sade hon då. Tydligare försök till politiskt engagemang under täckmantel av konstens autonomi får man leta efter.

På sitt Instagramkonto uttryckte hon i förra veckan sin förfäran över krigets oskyldiga offer, men något fördömande av Putins agerande kom aldrig. På den sista bild hon lade upp innan kontot blev privat stod hon däremot hand i hand med Gergijev och tog emot ovationer.

Gergijev och Netrebko – högprofilerade musiker med enorma plattformar som villigt har lånat ut sina namn till Putins kampanjer.

För ryska kulturutövare innebär det en avsevärd risk att höja rösten mot regimen. Många vanliga ryssar vågar ta den och demonstrerar trots förbudet, men att kräva offentliga uttalanden av alla ryska musiker är knappast rimligt. 

Gergijev och Netrebko – högprofilerade musiker med enorma plattformar som villigt har lånat ut sina namn till Putins kampanjer – är däremot en annan femma, för att inte tala om en person som Novikov. De har tydligt visat att de inte tänker vara några kritiska röster och att ställa dem på scenen vore att applådera det beslutet. 

Av Axel Englund

Axel Englund är kritiker på Expressens kultursida och professor i litteraturvetenskap. En av hans senaste böcker är ”Mörkerstråk. Lyrik och musik i det tyska nittonhundratalets skugga” (2020).   

Artikeln är uppdaterad.

Lägg ut: ”Putin inifrån”

PODCAST. Rysslandskorren Anna-Lena Laurén om vad som händer och kan hända i Ryssland. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar Ulf Lundells SVT-kritik. Christian Holmén berättar om en historisk bevakning för de utsända i Ukraina