Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De grånade damerna saknas i Akademien

Foto: ROGER VIKSTRÖM
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Svenska Akademiens högtidssammankomst.

Historiskt har de  tongivande ledamöterna i Svenska Akademien föredragit likasinnade.

Ulrika Knutson påtalar den allvarliga bristen på kvinnliga grå eminenser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | AKADEMIEN. Det finns en bild av Svenska Akademien som berättar mer än tusen ord. Den är tagen vid högtidssammanträdet 2015. På bilden syns två medelålders kvinnor och elva, med några undantag, betydligt äldre herrar. 

Först i ledet står en melankolisk Katarina Frostenson, född 1953, och bredvid henne Sara Danius, född 1962, rustad, rak och pansarsluten. Inte skamfylld som i Boyes dikt, snarare beslutsamt fjärrskådande. Det är hennes debut som ständig sekreterare. Bakom henne en rad högtidliga män i stigande ålder, behängda med ordnar och band.

Alla de grånande herrarna ställer en stum men viktig fråga – var finns de grånande damerna? 

Några fler damer syns inte alls på bilden. Gunnel Vallqvist var kanske vid tillfället för sjuk för att närvara. Lotta Lotass hade, som vi nyligen hört, upphört att delta i Akademiens arbete, liksom Kerstin Ekman trettio år tidigare. Återstår Kristina Lugn, som kanske finns med i rummet, utom bild.

Kristina Lugn, en av få. Foto: VERONIKA LJUNG-NIELSEN

 

Akademiens invalsprinciper är och förblir deras egen affär, så länge de sköter sina uppgifter. Men när hela den ärevördiga institutionen skakas av skandaler så kastas ett nytt sidoljus över scenen. Plötsligt syns tomrummet mellan figurerna, tomrummet efter kvinnorna födda mellan 1930 och 1962. Vi hittar två av de största poeterna i sin generation, Lugn och Frostenson, vilket i sig är vackert, men i övrigt är det magert. Tomt när det gäller den svenska spinnsidans intellektuella skärpa, kritiska utblick och akademiska lärdom på alla andra områden än poesins. 

Var finns Pleijel och Burton?

Var finns Agneta Pleijel, Nina Burton, Madeleine Gustafsson eller Sigrid Combüchen? Inte i Svenska Akademien där de hade platsat allihop. Flera av dem hittar vi förstås i Samfundet De Nio, som i stiftaren Lotten von Kraemers anda alltid har haft både män och kvinnor i sina led. Liksom de sätter en ära i att belöna både kvinnor och män med sina största priser. Kerstin Ekman har varit en aktiv kraft i Samfundet De Nio innan hon valdes in i Akademien, och efter sitt akademiska utträde.

När det gäller Akademiens rekrytering från universitetsvärlden har den varit ännu snävare än från författarleden. Sara Danius var den första kvinnliga professorn, och teologen Jayne Svennungsson blir den andra. Det är två utmärkta val, men också genom utmärkta val sveper strålkastaren skoningslöst över det nyss förflutnas landskap. 

Karin Johannisson. Foto: PETER KNUTSON / SVT

Idéhistorikern Karin Johannisson, som ifjol gick bort i förtid, varför valdes hon inte in redan för femton år sedan? Om någon har påverkat och förnyat synen på medicinhistoria, kvinnohistorien och den svenska kulturhistoriska essäistiken var det hon. Eller varför inte Eva Österberg, professor emerita i historia i Lund, epokgörande medeltidshistoriker, för att ta en annan briljant akademiker med legitimerat gott omdöme? Detta etiska omdöme som verkar ha varit en bristvara i Akademien under en längre tid.

Ensidiga inval

Historiens släpljus visar oss ensidigheten i Akademiens inval, inte vad gäller enskilda personer utan de blinda fläckarna hos inväljarna. Tongivande medlemmar verkar ha sökt likhet, oftare valt kompisar från förr, och inte i första hand strävat efter vad Akademien i framtiden skulle kunna ge världen av snille och smak. Överallt i samhället hyllas mångfald, men tydligen inte i Gustav III:s Akademi.

Elin Wägner. Foto: OKÄND

På 1950-talet såg Akademien sitt behov av förnyelse i och med att de stora namnen bland proletärförfattarna valdes in, Arthur Lundkvist, Harry Martinson och Eyvind Johnson. De föregicks av en kvinnlig solitär, Elin Wägner. Av hälsoskäl blev hennes akademitid kort, men Wägner hann i alla fall föreslå Gabriela Mistral till Nobelpriset. 

 

LÄS MER – Malte Persson gör upp med Svenska Akademien

 

Om sina erfarenheter som ensam dam bland frackbrösten i Akademien har Elin Wägner tyvärr inte sagt så mycket. Men hennes ironiska rapport till vännen Emilia Fogelklou efter den första akademimiddagen, 1944, är talande. Lite syrligt skriver Elin Wägner att hennes bordsgranne, en ung biskop, skämtsamt antytt att "i vår tid har kvinnor så mycket inflytande att bara lite mer skulle bli för mycket." 

I Svenska Akademien tyckte man uppenbarligen att det var en korrekt beskrivning av verkligheten. Efter Elin Wägners  död skulle det dröja 33 år innan Gunnel Vallqvist släpptes in.

 

Ulrika Knutson är medarbetare på Expressens kultursida.

 

Läs fler artiklar av Ulrika Knutson här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!