ESSÄ. I juni lanserade Amazon ett AI-baserat övervakningssystem kallat ”Distance assistant” i syfte att se till att de anställda på företagets kontor och lager håller två meters avstånd till varandra under coronapandemin. På monitorer visas gröna cirklar runt de anställda som håller korrekt distans till andra, och röda runt dem som kommer för nära.
I ett system som må ha lanserats utifrån en oro för smittorisk går varje lagerarbetare runt ständigt övervakad och med försämrade möjligheter att interagera – eller organisera sig – med andra anställda.
Fallet med ”Distance assistant” är symtomatiskt för hur ny teknik och digitalisering kan lanseras som något som ska hjälpa människor, inte minst i arbetslivet, men i stället blir ett sätt att underlätta kontroll och övervakning för arbetsgivarna. Automatiseringen, som skulle befria oss från monotona arbetsuppgifter och ge människor mer tid till annat, har blivit ett maktmedel där den anställda i stället blir en del av automatiksystemet och där tekniken ständigt kräver mer standardiserad information inmatad av den levande arbetskraften, såväl till storföretagens algoritmer som i välfärdens IT-system.
I boken ”Reglernas utopi. Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder” (2015) skriver forskaren och aktivisten David Graeber om bristen på infriade löften kring den teknikvärld vi skulle leva i på 2000-talet. ”Alla tekniska underverk som alla barn som växte upp under nittonhundratalets andra hälft helt enkelt antog skulle finnas år 2015”, skriver Graeber och tar upp flygande bilar som ett exempel. Det må vara barns framtidsfantasier och världen har möjligen inget större behov av just flygande bilar i klimatkatastrofens tid men Graeber menar att det finns en legitim känsla i besvikelsen över var den tekniska utvecklingen befinner sig i dag: teknologier främjar i allt högre grad arbetsdisciplin och social kontroll och har allt mindre med banbrytande möjligheter för människor och samhälle att göra.
Journalisten och författaren Mikael Nyberg skriver i den nyutkomna boken ”Kapitalets automatik. Mänskliga robotar och systematisk dumhet” (2020) om hur automatisering och digitalisering underlättar kontroll och övervakning, gör det lättare att finfördela och bryta ner arbetsprocesser i små separata delar och lösa upp reglerade arbetsvillkor. Lagerarbetare, brevbärare, sophämtare, lärare och hemtjänstpersonal. I område efter område ser personalen hur deras arbeten blir alltmer likt fabrikernas löpande band-principer och varje arbetsuppgift ska loggas, standardisera och föras in i manualer.
”När arbetet är uppstyckat och standardiserat är det lättare att lita till bemanningspersonal och leja ut delar av produktionen”, konstaterar Nyberg. ”Fjärrstyrning av arbete”, kallar filosofen Jonna Bornemark processen i ”Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde” (2019). Med abstrakta begrepp som ”kvalitetssäkring” måste det som en gång i tiden var ett intuitivt yrkeskunnande nu dokumenteras och mätas. Arbetsprocesser bestäms uppifrån, utan att det behöver finnas en förankring i hur arbetets utförande ser ut i praktiken.
Att effektivisera verksamheter som handlar om människor, omvårdnad och utbildning är bara möjligt till en viss gräns.
Mikael Nyberg exemplifierar bland annat med hur ledningen för Postnord försökt förtäta arbetsdagen och driva upp arbetstakten med nya rutiner. På terminalerna medförde en nyinförd AI-baserad sorteringsmetod mer arbete och större påfrestning på kroppen för brevbärarna. De lokala cheferna insåg att den nya rutinen var feltänkt och återgick i smyg, utan att informera ledningen, till gamla beprövade rutiner.
Varken tid, arbetskraft eller kreativitet verkar alltså öka av automatiseringen. Ändå kvarstår illusionen om att det är tekniken som ska göra oss fria. I tankesmedjan Balans rapportbok ”De effektiva. En bok om varför välfärdens medarbetare går sönder” (2019) skriver författarna Åsa Pleisner och Marcus Larsson om de årliga besparingarna inom välfärden, där varje årsbudget innebär ytterligare hyvlingar i personal och resurser. Eventuella ”satsningar” är en chimär, i stället avkrävs välfärden en årlig ”effektivisering” som innebär minskade resurser.
Vi fick inga flygande bilar, men mer än den digitala byråkrati och löpande band-fabrik vi sitter fast i i dag borde vi kunna kräva.
Att effektivisera verksamheter som handlar om människor, omvårdnad och utbildning är bara möjligt till en viss gräns. Men SKR (Sveriges Kommuner och Regioner, reds anm.) och menar att välfärdskostnaderna ska kunna sänkas med en procent per år genom ett vagt löfte om digitalisering. Exakt hur den ska frigöra sjuksköterskor från omvårdnad av multisjuka patienter eller hemtjänstpersonal från samtal med en orolig äldre framgår inte.
Teknik är, vilket utvecklingen av automatiserade övervaknings- och disciplineringsverktyg visar, inte neutralt utan verkar i ett samhällssystem. Vi måste därför börja ifrågasätta automatiseringens illusioner om effektivitet och fråga oss själva vad vi ska med tekniken till och för vem eller vilka den utvecklas. Vem tjänar på utvecklingen och vem blir en mänsklig robot med rutiner anpassade efter systemet snarare än tvärtom? Vi fick inga flygande bilar, men mer än den digitala byråkrati och löpande band-fabrik vi sitter fast i i dag borde vi kunna kräva.
Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursidor.