Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Därför blir vi inte kvitt Sovjetunionen

Soluppgång över en av Stalinskraporna i Moskva.
Foto: DMITRY SEREBRYAKOV / AP TT NYHETSBYRÅN
Sergej Lebedev är författare, journalist och geolog.
Foto: MUSTAFAH ABDULAZIZ / NYT TT NYHETSBYRÅN

Den 26 december 1991 stod Sovjetunionen utan ledning och unionen upplöstes officiellt på nyårsaftonen. Åtminstone på papperet. I östra Ukraina pågår ett krig, och längs gränsen mellan Belarus och Polen testas den Europeiska unionen av Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenka – med flyktingars liv i potten. 

Sergej Lebedev vänder tillbaka till frihetens första dagar och ser hur den politiska kolossen tilläts möjligheten att fortfarande sätta sina spår, såväl politiskt som i människors medvetande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Den 8 december 1991 möttes de ryska, ukrainska och belarusiska sovjetrepublikernas presidenter på jaktresidenset Viskuli nära den polsk-belarusiska gränsen för att underteckna det så kallade Belavezja-avtalet, som innebar Sovjetunionens juridiska och konstitutionella upplösning.

I dag, trettio år senare, är samma gränstrakter runt staden Brest och Bialowieza-skogen skådeplats för en konflikt som saknar motstycke i regionen, förmodligen i hela det postsocialistiska Europa.

Med öppet stöd från Ryssland i form av teknisk hjälp, manskap och politisk uppbackning använder sig den belarusiske diktatorn Aljaksandr Lukasjenka av migranter, ditförda från länder i Mellanöstern, för att skapa en storskalig ”hybridkonflikt” vid EU:s gräns. Med tanke på den annalkande vintern och de belarusiska säkerhetsstyrkornas ökända brutalitet, på nytt uppenbarad under nedkämpandet av de omfattande protester som utbröt förra sommaren, med tanke på att migranterna används som gisslan samtidigt som den polska regeringen har intagit en obeveklig position och stängt gränsen, är det fullt rimligt att befara att de mänskliga offren inom kort kommer att räknas i stora antal.

Som jag ser det sänder konflikten i de kalla gränsskogarna också en signal om någonting annat: om att Sovjetunionens upplösning inte alls är fullbordad.

Flyktingar i kö för varm mat i kylan vid den belarusiska gränsen mot Polen.
Foto: Oksana Manchuk / TT NYHETSBYRÅN

”Sovjetunionen har upphört att existera som subjekt i internationell rätt och som geopolitisk realitet”, förkunnades det i Belavezja-avtalet. I dag, mer än ett kvartssekel senare, är det en formulering som kan behöva korrigeras.

Som ”subjekt i internationell rätt” finns förstås inte Sovjet. (Även om man i Ryssland kan stöta på ett slags underjordisk rörelse som förnekar Belavezja-avtalets legitimitet, som hävdar att Sovjet aldrig upphört att existera och som använder sovjetisk valuta, sovjetiska pass och sovjetiska symboler). Men som geopolitisk realitet, som politisk kultur genomsyrad av vissa föreställningar om hur förhållandet mellan individ och stat ska regleras, gäller samma sak för Sovjetunionen som landets propagandister brukade hävda om Lenin: den är ”mer levande än alla levande”.

Med ett tydligt undantag för baltstaterna kan man säga att Sovjetunionen 1990–1991 föll samman i flera mindre sovjetunioner, i mer nationalstatslika statsbildningar, vilka dock alla på ett ödesdigert sätt var märkta av sin tillkomst och bar på en totalitär arvsmassa, som snart skulle bryta fram på nytt i de styrande klasserna och maktstrukturerna, så att länderna började glida tillbaka i auktoritära styrelsesätt.

Återigen med undantag för baltstaterna kom ledarskikten i de postsovjetiska staterna från den sovjetiska eliten. De var det förflutnas människor: tidigare partisekreterare, sovjetiska ministrar och KGB-generaler, alla företrädare för ett auktoritärt tänkesätt. I princip ingenstans uppstod ett livskraftigt alternativ, en rörelse stark nog att driva igenom en demokratisk linje.

I någon mening är det fullt rimligt att hävda att Sovjetunionen fortfarande lever och verkar.

De tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien – Kazachstan, Uzbekistan, Kirgizistan, Turkmenistan, Tadzjikistan – skiljer sig åt i graden av medborgerlig frihet, men alla styrs de i dag av auktoritära regimer, ibland med drag av ren despotism: man reser guldstatyer över härskarna, böcker som de skrivit hålls för heliga, huvudstäder döps om till deras ära.

Bland de tidigare sovjetrepublikerna i södra Kaukasus − Georgien, Armenien och Azerbajdzjan − upplevde de två förstnämnda redan på 1900-talet ett slags senkomna liberala revolutioner, men den stora spänningen i regionen (samtliga länder har varit indragna i utdragna militära konflikter) har hindrat dem från att befria sig från det auktoritära sovjetiska arvet.

I den europeiska delen av Sovjet möter vi Moldavien med den territoriella konflikten i Transnistrien, Ukraina ligger sedan sju år i princip i krig med Ryssland, och i Belarus har Lukasjenka börjat försnilla landets självständighet då han gjort sig till politisk vasall åt Moskva efter att med stor brutalitet ha kväst den fredliga proteströrelsen.

I någon mening är det fullt rimligt att hävda att Sovjetunionen fortfarande lever och verkar: som en helhet av alla försummade chanser till demokratisk förändring, som ett kvardröjande arv efter 1900-talets kommunistiska politik. I området runt Tjernobyl kommer den radioaktiva strålningen att dröja kvar i många årtionden till, och kanske har också ett sönderfallande imperium sin halveringstid. Imperiet försvinner ju inte i samma stund som ett avtal skrivs under, det fortsätter att finnas kvar, som summan av allt som tillåts leva vidare i den politiska kulturen, av de synder som aldrig sonas, av de brott som ingen straffas för, av den inlärda sociala apatin. För att allt detta ska försvinna och komma till ro krävs ett enormt förändringsarbete.

Det finns en föreställning om att Sovjetunionens fall skedde nästan utan blodsutgjutelser. Man vill gärna passa in kuppförsöket i augusti 1991 och det efterföljande Belavezja-avtalet i samma mönster som sammetsrevolutionerna i Öst- och Centraleuropa, där omvälvningarna verkligen skedde utan blodspillan eller med ett relativt begränsat antal offer, som vid Ceausescus fall.

Men den logiken gäller inte det sovjetiska fallet. 

December 1991. Boris Jeltsin, Ryssland, skakar hand med Stanislav Sjusjkevitj, Vitryssland.
Foto: Alexander Zemlianichenko / TT NYHETSBYRÅN

Den nationella minoritetspolitik som kommunistpartiet förde under sjuttio år lämnade efter sig ett mycket eldfängt arv. Under Stalin deporterades hela folk (tjetjener, ingusjier, krimtatarer, karatjajer och andra), och när de senare återvände till sina hemländer, till helgedomar som lagts i ruiner och hem som tagits över av andra, var det med krav på rättvisa och självstyre och med en stark förbittring mot centrum, mot Moskva, och de problemen är ännu till stor del olösta.

De sovjetiska makthavarna kunde på en tillfällig opportunistisk nyck och med stort lättsinne rita om historiska gränser eller upprätta, avskaffa och klumpa samman olika kvasipolitiska enheter i stil med de autonoma delrepubliker som befann sig en nivå under sovjetrepublikerna. Också det skapade förutsättningar för framtida territorialanspråk och förhoppningar om självstyre.

Det fanns förstås även äldre, försovjetiska motsättningar, som den mellan Azerbajdzjan och Armenien. Men till stor del var det Sovjetunionen som gav upphov till hela detta minfält av potentiella konflikter, och det var också det auktoritära sovjetiska styret som höll konflikterna frysta ända fram till perestrojkans slut, då nationella oroligheter utbröt i nästan varenda del av landet. 

Vid Sovjetunionens kollaps gick spänningarna över i en aktiv konfliktfas och har sedan dess smällt av då och då, som patroner i en öppen eld.

Den postsovjetiska historien är full av krig, etniska motsättningar, inbördesstrider och annekteringar. Inbördeskrigen i Georgien (1991−1993) och Tadzjikistan (1992−1993), krigen mellan Armenien och Azerbajdzjan i Nagorno-Karabach (1992−1994, 2020); den ossetisk-ingusjiska konflikten 1992 och de båda krigen i Tjetjenien (1994−1996, 1999−2009), vilka utspelade sig inom den ryska federationens gränser; krigen i Abchazien (1992−1993) och Sydossetien (1992−1992, 2008); kriget i Transnistrien (1991−1992), i vilket Ryssland deltog helt öppet; den beväpnade annekteringen av Krim (2014) och den ryska aggressionen i östra Ukraina (sedan 2014) – det är inte ens hela förteckningen.

I dag får EU känna av samma metod.

Dessa krig och konflikter har krävt hundratusentals människoliv och tvingat många miljoner på flykt. Städer har lagts i grus. Mellanstatliga relationer har fördärvats för årtionden framåt. Rättslösheten har öppnat för en utbredd våldsanvändning, vilket i sin tur har försvårat den i sig besvärliga demokratiseringsprocessen.

Det bör påpekas att Ryssland redan under Boris Jeltsin var drivande och drog fördel av många av dessa krig och konflikter och utnyttjade dem för att utöva påtryckningar på de självstyrande före detta sovjetrepublikerna och påverka deras in- och utrikespolitik.

I dag får EU känna av samma metod. Den ryska aggressionen mot Ukraina pågår knappt hundra mil från unionens yttre gräns. Avståndet från det annekterade Krim till Nato-medlemmen Turkiet är 26 mil. Militärt, socialt och politiskt är det mycket nära.

Som symbol för motsättningen mellan öst och väst kan man säga att järnridån är tillbaka, den går bara längre österut. Gränsen mellan Ryssland och Ukraina är i dag en ren krigsskådeplats, med skyttegravar, taggtråd, frontrapporter och ständiga besked om nya stupade för den ukrainska armén. Polen förstärker i all hast gränsen mot Belarus, stänger motvilligt gränsövergångarna och utökar gränstrupperna och polisstyrkorna. Den europeiska världen, splittrad redan av pandemin, som fått de bortglömda inre gränserna att framträda på nytt, finner sig än en gång i en situation där väst ställs mot öst. Och på det är man inte förberedd.

Polsk militär vid gränsen mot Belarus.
Foto: WOJTEK JARGILO / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

I Ryssland pågår samtidigt ett annat angrepp, som inte så mycket griper efter rummet som efter tiden. Landets högsta åklagarämbete har yrkat på nedstängning av människorättsorganisationen Memorial, det ryska civilsamhällets äldsta, mest välkända och betydelsefulla organisation.

Formellt sett finns två Memorial. Dels det samfund som ägnar sig åt upplysningsarbete, forskning och bevarandet av minnet av den stalinistiska repressionen och andra förbrytelser begångna under sovjeteran. Dels människorättscentret Memorial, som utreder samtida brott mot de mänskliga rättigheterna i Ryssland, i första hand under de båda krigen i Tjetjenien – det kan röra sig om outredda fall av tortyr, kidnappning och etnisk rensning.

Efter att Memorial grundades 1989 var organisationen länge den främsta symbolen för att en återgång till det repressiva sovjetiska förflutna var omöjlig och den viktigaste civila institutionen för bevarandet av minnet av det sovjetiska förtrycket. Redan organisationens existens uppfattades som en bekräftelse på att de sovjetiska sidorna i historieboken var förbibläddrade för alltid.

Men det är nu flera år sedan som de båda organisationerna utpekades som ”utländska agenter” (människorättscentret 2013, samfundet 2016). Denna term är ett lån ur den amerikanska lagstiftningen, men i det ryska sammanhanget har det tydligt repressiva konnotationer. Många av stalinismens offer anklagades för att vara ”agenter” åt utländska underrättelsetjänster och fientliga politiska krafter. Rysslands högste åklagare beskyller nu Memorial för systematiska överträdelser av lagstiftningen för ”utländska agenter”, en lagstiftning som dock är konstruerad så att den är omöjlig att efterleva (allt material, minsta text, brev eller nätpublicering från organisationen ska förses med en viss sorts varningsetiketter). När den oundvikliga ”överträdelsen” till slut sker utdöms enorma bötesbelopp.

Så kunde också säkerhetstjänstens arkiv hållas stängda.

Memorial bildades under slutet av perestrojkan. Tillkomsthistorien är av intresse och visar tydligt på vilka chanser som försattes de åren.

Med åttiotalets nya öppenhet restes krav på att sanningen om det förflutna skulle offentliggöras och att offren för de sovjetiska förbrytelserna skulle ges upprättelse. Men kommunistpartiet och KGB ville inte se några självständiga medborgarinitiativ på området, de ville behålla kontrollen över processen och försökte föregripa utvecklingen. Genom att inrätta minnesplatser och erkänna det stora antalet offer och behovet av att offentliggöra deras namn, lyckades makthavarna begränsa kritiken av de sovjetiska förbrytelserna till Stalineran och samtidigt desarmera frågan om juridiskt ansvarsutkrävande. Så kunde också säkerhetstjänstens arkiv hållas stängda.

När Memorial inrättades fanns flera tänkbara vägval. I initiativgruppen ingick personer som förespråkade en mer radikal konfliktlinje: inget samarbete med myndigheterna, upplösning av KGB, full tillgång till arkiven och rättsliga konsekvenser för de skyldiga, det vill säga politisering av rörelsen. Som historien i flera postsocialistiska länder visat skulle inte minst den fria tillgången till arkiven visa sig vara avgörande för huruvida rättsstatsprinciper överhuvudtaget skulle få fäste och de tidigare eliterna avlägsnas från makten.

I Ryssland tvingades man in på en mer måttfull linje. Man fokuserade på att högtidlighålla offrens minne, på en stympad och begränsad uppgörelse med historien, på forskning och upplysning snarare än politik. Anmärkningsvärt nog omvärderades inte heller den linjen efter 1991, då möjligheterna ändå vidgades väsentligt och opinionsundersökningar visade att det fanns en utbredd vilja och beredskap att ställa de skyldiga till svars och åstadkomma en juridisk uppgörelse med historien. I det tidigare Östtyskland var det just de östtyska dissidenterna, inte de västtyska politikerna, som blev den ledande kraften för att Stasiarkiven skulle bevaras och hållas öppna, för att den gamla eliten skulle utestängas från makten och för rättsprocesser mot ansvariga för övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Det tyska exemplet visar hur omvälvande en sådan uppgörelseprocess kan bli om den tillåts sätta den politiska dagordningen.

I augusti 1991 välte demonstranter i Moskva statyn över KGB:s grundare Felix Edmundovitj Dzerzjinskij, belägen utanför högkvarteret i centrala stan.
Foto: ALEXANDER ZEMLIANICHENKO / TT NYHETSBYRÅN

Under de årtionden som gått har Memorial utfört ett kolossalt arbete för de sovjetiska offrens minne. Digitala databaser med mer än tre miljoner namn utgör ett fantastiskt forskningsredskap som för samman då och nu. De ceremonier som hålls varje år den 30 oktober − minnesdagen för det politiska förtryckets offer – förenar civilsamhället som ingen annan kulturell institution i Ryssland.

Men den stora chansen att upprätta en demokratisk politisk kultur med fredliga maktskiften i Ryssland försattes redan då, i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet, när civilsamhället avstod från en politisk och juridisk konfrontation enligt den östtyska modellen. Om man hade förmått fullfölja den linjen skulle kanske de sovjetiska eliterna och säkerhetsorganen aldrig ha återtagit makten.

Dagens auktoritära ryska regim besväras dock inte av Memorial som politiskt hot utan för att de styrande har behov av en viss syn på sovjettiden: en idealiserad historieskrivning som kan legitimera Vladimir Putins styre.

Det är ingen överdrift att säga att det förgångna är politik i dagens Ryssland. Det symboliska arv som historien lämnat efter sig utnyttjas instrumentellt av makthavarna för att konsolidera landet och upprätthålla en befolkningsmajoritet som ska vara, inte just politisk (eftersom fria val inte förekommer), men ideologiserad, indoktrinerad och i den meningen snarare apolitisk.

Belavezja-avtalets centrala mening − ”Sovjetunionen har upphört att existera som subjekt i internationell rätt och som geopolitisk realitet” – utelämnade en dimension av den sovjetiska verkligheten som varken var juridisk eller geopolitisk utan symbolisk.

Kulten av revolutionen, kulten av socialismen, kulten av segern i världskriget – den sovjetiska politiska religionen hade många altare och hjältesagor.

Det skedde en ofantligt intensiv produktion av symbolvärden i Sovjetunionen. Det var kanske det enda område där realsocialismen överträffade produktionsmålen. Monument, byggnader, visor, filmer, böcker, segerceremonier – Sovjet massproducerade sådant och lyckades därigenom upprätta en självständig och sluten kultursfär, vilken omfattade flera separata kulter som stagade upp varandra. Kulten av revolutionen, kulten av socialismen, kulten av segern i världskriget – den sovjetiska politiska religionen hade många altare och hjältesagor.

Mot slutet av åttiotalet hade denna gudavärld inte på länge föryngrats; den hade stelnat, och sedan sprack den och föll samman. Man kan rentav fråga sig om Sovjet kollapsade enbart på grund av den politiska erosionen. Landet knäcktes också under tyngden från denna symboliska börda, vars livlösa kropp vägde tungt på varje enskild och på alla gemenskaper. Den levande känslan för symbolerna hade försvagats, förlorat all kraft som psykologisk tillgång och i stället förvandlats till sin motsats, till cynism: de heliga texternas heroer blev till huvudpersoner i fräckisar. Och i de ändlösa matköer som under åttiotalet ringlade genom alla sovjetiska städer slocknade den sista tron på det socialistiska framtidsprojektet.

Men nu, trettio år senare, har den sovjetiska symbolvärlden genomgått en andra, postmodernistisk födelse. I ryska butiker saluförs produkter i nostalgiska förpackningar som ger sken av att ha funnits med sedan sovjettiden. Kulten av ”det stora fosterländska kriget” är central för rättfärdigandet av den aggressiva, militaristiska utrikespolitiken och för en förvriden offentlig moral som hyllar den starkes rätt. Det upprättas en ny gudavärld av sovjetiska hjältar, och berättelserna om deras stordåd – verkliga eller påhittade av propagandister – tjänar till att heliggöra en viss tappning av historien, som ska vara omöjlig att omförhandla eller ens diskutera. Själva debatten om det förgångna kriminaliseras. Vissa teman – i synnerhet världskriget – förvandlas till no go-zoner, en minnesdomän dit enbart staten äger inträde.

Vladimir Putin konfererar med generalstabschefen Valerij Gerasimov i slutet av december i år.
Foto: SPUTNIK/ABACA / STELLA PICTURES/ABACA PRESS ABACA

Varför sker då detta?

Ja, här finns en märklig paradox, som förenar tid, historia och politik till ett.

Det sovjetiska projektet (i alla dess uppenbarelser) klippte bandet till det förgångna och sökte legitimitet genom framtiden, i det profetiska framtidsmålet: byggandet av kommunismen. Det förflutna tjänade som förklaring till allt som var dåligt i nuet; framtiden fick däremot förklara allt som var bra, redan uppnått, redan åstadkommet. Detta rättfärdigande genom framtiden levde kvar ända till Sovjetunionens fall.

Putins Ryssland inrättar sig helt annorlunda i tiden. Det är ett konservativt projekt. Där förs inga egentliga samtal om framtiden, som framstår som dunkel, knappt ens önskvärd. Framtiden är allt det som inte bör ske. Den kommer med urartning, liberal smitta, de mänskliga rättigheternas virus. I grunden finns det ingenting positivt med framtiden, och det finns ingen önskan om att komma dit eller att överhuvudtaget leva i tiden.

Och ju längre bort den sovjetiska verkligheten kommer, desto tydligare uppmålas sovjettiden som en guldålder, en epok full av storslagna triumfer och framsteg. Man minns de korta tidsutsnitt då Sovjet satt med trumf på hand i det geopolitiska spelet.

Samma logik gör att man ser en Rysslandsfiende i varje före detta sovjetrepublik som står för ett annat historiskt narrativ, där man talar om sovjettiden som en ockupationsperiod och bearbetar förbrytelserna under sovjeteran; länder som Ukraina, som försöker göra upp med kommunisttiden och där tusentals Leninmonument har störtats. Inte för att de ryska makthavarna bryr sig om Lenin. Deras motiv är att hålla samman det symboliska territoriet, att motverka en historisk debatt som kan försvaga den auktoritära ryska historiska diskurs som i dag utgör ett verktyg för inre och yttre politisk påverkan.

Resultatet blev en semifeodal ekonomi, där äganderätten respekteras godtyckligt.

Förmodligen kommer vi i flera årtionden att behöva hantera Sovjetunionens postexistens, imperiets utdragna upplösning i våra huvuden, inte bara på kartan. 

På nittiotalet hoppades de ekonomiska reformatörerna att den fria marknaden per automatik skulle skapa ett fritt, demokratiskt samhälle i Ryssland. Resultatet blev en semifeodal ekonomi, där äganderätten respekteras godtyckligt och när som helst kan upphävas på en nyck från en maktägande klick som först dominerades av oligarker och sedan togs över av säkerhetsstrukturernas men of power. Det är de som har behov av den politiserade sovjetnostalgin och de sovjetiska symbolerna, vilka för dem utgör verktyg både för att upprätthålla en majoritet som stöder makthavarna och för att manipulera grannstater.

Den sovjetiska upplösningens historia visar att inte ens den sortens storskaliga omvälvningar med nödvändighet förändrar den politiska kursen på lång sikt. En förändring på djupet skulle ha krävt den form av smärtsamma och svåra ”övergångsrättvisa” som det civila samhället i Ryssland aldrig hade modet att driva igenom för trettio år sedan. 

Det är en öppen fråga om det modet kommer att finnas där i framtiden. Ännu finns många lärdomar att dra av 1991 års händelser.


Av Sergej Lebedev

Översättning från ryska Nils Håkanson

Sergej Lebedev är en av det samtida Rysslands främsta författare. I dagarna utkommer hans ”Debutant” på svenska, sedan tidigare finns också ”Vid glömskans rand”. Sergej Lebedev är bosatt i Tyskland. 

Nils Håkanson är författare och översättare och belönades tidigare i höst med Augustpriset för sin bok ”Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning”.

Lebedevs text har tidigare publicerats i dansk översättning i Weekendavisen.



Lunch med Montelius: ”Norénjul”

https://embed.radioplay.io?id=101785&country_iso=se

Följ med på Lars Noréns pjäs ”Tiden är vårt hem”. Och hör hur Gunilla krishanterar mediestormen kring Expressen. Dessutom: så maxar du behållningen hos psykologen.