Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför blev inte metoo östkvinnornas revolution

Slavenka Drakulić
UTAN KAMPTRADITION. Melania Trump är från dåvarande Jugoslavien, i dag Slovenien. Hon lämnade dock i unga år sitt hemland för en internationell modellkarriär. Foto: JOHN SMOCK / AP
Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Trots 30 år av demokrati i Östeuropa har kvinnorna inte den självtillit som krävs för en metoo-revolution.

Slavenka Drakulić om hur arvet från kommunismen samspelar med den allt starkare konservatismen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | FEMINISM. Metoo-kampanjen är den viktigaste händelsen för kvinnors frigörelse på lång tid. Den började i Hollywood och har sedan spritt sig över hela världen. Men kvinnor har inte reagerat mot sexuella trakasserier och övergrepp på samma vis överallt. Istället för det ramaskri som skallat i Sverige och andra länder i väst har det i Östeuropa, på det hela taget, inte blivit mer än en viskning.

För fyra år sedan, 2014, publicerades en stor undersökning om sexuella trakasserier som omfattade inte mindre är 42 000 kvinnor i alla EU:s 28 länder. Resultatet kan vid första anblicken verka förvånande. Medan mer än två tredjedelar av kvinnorna i Skandinavien upplevt sig trakasserade var andelen i Polen bara 31 procent och i Bulgarien ännu lägre med 24 procent.

De skilda resultaten präglas naturligtvis av vad man förstår under trakasserier och i den frågan finns det avgörande skillnader också mellan länder i väst. 

Så visar till exempel en färsk undersökning att tyska kvinnor är mer benägna att tolerera sexskämt än brittiskorna, medan danskorna inte känner sig kränkta överhuvudtaget. 

Och medan bara 37 procent av brittiskorna reagerar negativt när en man tar dem om midjan finner 72 procent av kvinnorna i Frankrike detta beteende oacceptabelt. 

Så skulle man också när man betraktar reaktionerna på metoo kunna dra slutsatsen att kvinnor i Östeuropa antingen är mindre utsatta eller mer toleranta.

Foto: ERIK SIMANDER / BILDBYRÅN

Metoo ebbade ut i Polen

I Polen fylldes till en början sociala medier med tiotusentals inlägg med hashtaggen, men rörelsen ebbade snabbt ut. Det är värt att notera att inte mindre än en tredjedel av polackerna menar att sex utan samtycke är okej under vissa omständigheter. I Ungern hängdes några välkända kulturprofiler ut i medierna, men den korta kampanjen kom inte mycket längre än så. I Tjeckien kunde inte ens det faktum att en högt uppsatt politiker kom ut som offer för sexuellt våld bidra till att på allvar höja medvetenheten om problemet. Inte heller i Rumänien, där en parlamentsledamot vittnade om hur hon själv utsatts. I Slovakien ekade den gamla vanliga visan: det var offren som misstänkliggjordes i offentligheten. Och kvinnorna i Kroatien verkar, med några få undantag, ha avgett ett tystnadslöfte.

Även om otaliga kvinnor gjort sig påminda i sociala medier och berättat om sina erfarenheter måste man konstatera att kampanjen inte har fått några avgörande konsekvenser i de östeuropeiska länderna. 

Till skillnaderna i hur kvinnor i väst och öst har reagerat kommer dessutom att familjerelaterat våld mot kvinnor mycket sällan anmäls i länder i Östeuropa, trots att det är oroande vanligt förekommande. Rumänien har en av de högsta nivåerna av våld mot kvinnor i EU, ändå anmäldes förra året bara 34 fall till polisen. Ännu tydligare blir skillnaden när det handlar om sexuella trakasserier, som inte anmäls överhuvudtaget. 

Svagt genomslag i Östeuropa

Att metoo inte fått något riktigt brett genomslag i Östeuropa har historiska och kulturella grunder. Förmodligen betraktar kvinnor som lever i en mycket starkt utpräglad patriarkal kultur inte sexuella trakasserier som ett stort problem. Och även om de gör det, har vi att göra med en situation som är svår att förstå ur ett västeuropeiskt perspektiv. Kvinnorna i de före detta kommunistiska länderna i Östeuropa verkar ha gett upp och förlorat tron på att någonting kan förändras överhuvudtaget. Så att de redan i förväg undviker varje form av offentlig reaktion, även när det handlar om misshandel och våldtäkt och inte "bara" om trakasserier.

Än i dag florerar i väst föreställningen om att kvinnor i realsocialismen hade ett bättre sexliv än de i väst, att de levde i ett sexuellt paradis. Samtidigt sprids myten att kvinnorna i de östeuropeiska länderna är mer kvinnliga än i väst. 

Det fanns under kommunismen två skäl för detta bemödande om kvinnlighet. För det första hade kvinnorna inget annat val än att i privatlivet spela den föreskrivna, traditionella rollen. För det andra försökte de, i en situation där det saknades både smink och mode, att göra sig vackra, eftersom just det var en fråga om prestige. Idag imiterar kvinnor i öst de allra värsta västliga klichéerna om vad som är kvinnligt, eftersom de tror att det är just det de måste göra då de fortfarande inte är självmedvetna nog att ifrågasätta och motsätta sig stereotyperna.

Partiledaren för det konservativa polska partiet Lag och rättvisa, Jaroslaw Kaczynski . Foto: CZAREK SOKOLOWSKI / AP TT NYHETSBYRÅN

Realsocialismen härskade

Men för att begripa varför kvinnorna i Östeuropa reagerar som de gör i dag måste vi kasta en blick tillbaka i historien. Fram till 1989 levde de i ett system där deras formella, juridiska frigörelse var en viktig beståndsdel. Dessa lagar blev också en del av lagstiftningen i de nya, demokratiska staterna och de allra flesta gäller än i dag, även om de alltmer börjat ifrågasättas. Samtidigt härskade i realsocialismen – oberoende av vad de lagar och bestämmelser som garanterade kvinnor jämställdhet sa – i den privata sfären de traditionella, patriarkala värdena.

Skillnaden mellan kvinnors offentliga och privata situation var enorm.

Idag, i kölvattnet på politiska kriser och ekonomisk osäkerhet, är de patriarkala värderingarna tillbaka med full kraft. Än en gång förhärligas tradition, familj och nation. Den katolska kyrkan spelar här en särskilt pådrivande roll; i Polen vill man till exempel helt avskaffa kvinnors rätt till abort. I Bulgarien och Rumänien, men också i Serbien och Ryssland, får de nykonservativa krafterna stöd av den ortodoxa kyrkan. Och närhelst nationen – eller snarare dess utdöende – blir huvudtema i populistiska anföranden, då blir kvinnor föremål för politik. Så tillhör kvinnans kropp aldrig helt och hållet henne själv – den är också mannens, kyrkans, statens. Eftersom kvinnan kan föda barn kan hennes frihet att bestämma över sin kropp närsomhelst inskränkas och hon själv förvandlas till en reproduktionsmaskin.

Präst i Polen. Foto: CZAREK SOKOLOWSKI / AP

Kyrkan i Kroatien

I Kroatien kunde man nyligen se hur inflytelserik kyrkan faktiskt är. Konservativa krafter startade där med kyrkans stöd en kampanj mot ratificeringen av Istanbulkonventionen, som ska förebygga våld mot kvinnor och våld i hemmet. Konventionen beskrevs som ett uttryck för "genusideologi" och anklagades för att propagera för könsbyte. Även om konventionen till slut ändå ratificerades är den katolska kyrkans inflytande så starkt att man måste fråga sig om Kroatien alls är en sekulär stat.

Och kvinnorna är dåligt rustade att stå emot detta ideologiska tryck. 

Den socialistiska staten tillät ingen kvinnorörelse, som hade kunnat kräva verklig jämställdhet på alla områden. Tvärtom betraktade man "kvinnofrågan" som löst. Det betyder att de östeuropeiska kvinnorna i dag saknar en kvinnokampstradition att falla tillbaka på, en tradition att organisera sig och ställa krav. 

Kvinnorna i väst erövrade denna självmedvetenhet och styrka genom årtionden av kamp för sina rättigheter. Kvinnorna i öst saknar den erfarenheten.

Det är därför som kvinnorna i Östeuropa blott viskar i metoo-debatten. Knappt 30 års demokrati har inte räckt för att ge dem den självtillit som krävs. Nu som förr har kvinnorna svårt att befria sig ur sin underordnade position – men det är bara de själva som kan göra det, ja måste göra det. 

Våld och trakasserier kommer inte att försvinna av sig självt, särskilt inte nu, när konservatism och populism, nationalism och klerikalism bestämmer agendan i Östeuropa.

 

Av Slavenka Drakulić

Slavenka Drakulić är författare bosatt i Wien, Stockholm och Zagreb. Hon växte upp i Jugoslavien och var en av landets tidiga feminister. Drakulić skriver just nu på en uppföljare till "Café Europa" (1996) som beskrev livet i en rad östeuropeiska stater efter kommunismen.

Översättning från tyska: Carl Henrik Fredriksson.

 

LÄS MER - Sofi Oksanen: Du kan bli vår hjälte, Melania! 

 

LÄS MER - Maria-Pia Boëthius: Det är så här vi kvinnor alltid har gjort revolution 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!