Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Danska hygge-liberalismen kräver stramare migration

Foto: SEVERUS TENENBAUM / TIMBRO
Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: JOEL NILSSON

Både i Danmark och i Holland frodas ett slags invandringsfientlig liberalism där omtanken om det öppna samhället sägs stå i centrum.

Isobel Hadley-Kamptz svarar Svend Dahl och Per Svensson i debatten om frihetens gränsdragningar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT | LIBERALISM. Själv kallade jag det Pim Fortuyn-liberalism, när jag för snart tio år sedan skrev en bok om liberalismen. Jag valde begreppet efter den flamboyanta öppet homosexuella holländske politikern, som sade att han gärna låg med marockanska män men att islam och för mycket invandrade muslimer var ett hot mot det fria Holland.

Fortuyn mördades av en djurrättsaktivist, men hans invandringspolitik togs över av nästan alla andra holländska partier. 

I en intressant text i Axess (#2 2019) skriver Svend Dahl om Danmark, om invandring och om vad som är grunden för ett liberalt samhälle. Dahl menar att den hårda danska invandrings- och assimilationspolitiken, som ofta tidigare lyfts upp som ett varnande exempel i Sverige, inte kommer primärt ur motvilja mot invandrare utan ur omsorg om ett homogent tillitsfullt samhälle, och att detta samhälle kanske i sin tur är grunden för den stora danska frihetligheten. 

Per Svensson, politisk redaktör på Dagens Nyheter, har angripit texten (28/3) utifrån att det inte är gemenskap (eller wienerbröd) som skapar frihet, utan gemensamma lagar och tydliga individuella rättigheter. Min kärlek till de särskilda danska bakverk som heter tebirkes och som är lite som en croissant korsad med en vallmokaka, är visserligen oändlig, men visst har Svensson rätt. I formell mening alltså. Men det är å andra sidan inte alls vad Dahl pratar om.

Inneboende liberal konflikt

Den danska gemenskap som Dahl tecknar utgör dock en intressant kontrast mot bilden av det svenska frihetliga kynnet som Henrik Berggren och Lars Trägårdh målade upp i ”Är svensken människa?” för snart 20 år sedan. I båda fallen finns inneboende liberala konflikter. Den danska friheten byggs stark ur relativ konformism och småstadsgemenskap, medan den svenska växer ur en allians mellan individ och stat, där beroendet av de små potentiellt förtryckande gemenskaperna ersattes av det opersonliga beroendet av staten. I båda fallen måste viss frihet ges upp för att uppnå en annan.  

Pim Fortuyn-liberalismen, eller Hygge-liberalismen som vi kanske ska kalla den nu, bygger på en upplevd olöslig konflikt inne i friheten. Det fria öppna samhället, som levd erfarenhet snarare än torra principer, kan enligt denna tanke inte vara så fritt att det tillåter sådant som hotar friheten. Muslimer och islam accepterar inte fri sexualitet eller kvinnors lika rättigheter, de rynkar på näsan åt nakenbad och friterade fläsksvålar och om vi släpper in dem kommer vår frihet och frihetlighet på sikt att försvinna. 

Det finns förstås invändningar mot grundtanken, alla muslimer är inte likadana, de flesta som flyttar till väst tenderar att anamma mer västliga värderingar, men i en mening är det förstås sant.

En slumpvis vald person i Syrien kommer ha en mindre liberal syn på kvinnor och homosexualitet än en slumpvis vald person i Stockholm eller Köpenhamn (eller Amsterdam). Normerna i en grupp kommer förändras i mer konservativ riktning om man tillför säg 100 personer från Mellanöstern. Om man då vill ha ett liberalt samhälle och tror att ett samhälle måste ha en gemensam enhetlig kultur för att kunna vara fritt blir invandring ett problem. 

Motstånd mot religiösa friskolor

Lite under ytan i Dahls text ligger också tanken på vilka människor som ett fritt samhälle kräver. Han kallar det den republikanska idén, att medborgarna i republiken måste uppfylla vissa krav, måste aktivt och jämlikt delta i samhället.

Här finns ett annat olösligt dilemma, som på många sätt är klassiskt folkpartistiskt. Det fria samhället kräver fria människor, men om människor är för fria kommer de göra sig själva ofria. Alltså måste vi med regler och vänliga knuffar se till så att de är fria på rätt sätt. Historiskt har detta uttryckts genom exempelvis frisinnad nykterhetsvurm, en människa som är beroende av rusmedel är i sig själv ofri.

I dag ser vi det bland annat i det breda politiska motståndet mot religiösa friskolor. Vi vill ha valfrihet, men bara om människor av fri vilja väljer ungefär likadant. Om någon vill välja något radikalt annorlunda dras valfriheten hellre in. 

Varken Sverige och Danmark gillar olika. Kraven på konformism ser lite olika ut, men krav är det likafullt. Och det är inte alls osannolikt att den starka tilliten i våra samhällen, grunden både för våra liberala demokratiska institutioner och för det goda liv som trots allt generellt erbjuds här, på båda sidor Öresund, ligger i just den här homogeniteten.

Hot mot välfärdsstaten

Människor tenderar att lita mer på andra som på olika sätt liknar dem. Än så länge syns ingen generell minskad tillit i Sverige takt med att samhället blivit mer blandat, men det är fullt möjligt att det kommer.  

Många heterogena samhällen har dock hög frihetsgrad, både formellt och informellt. Den liberalism som kallas modus vivendi – där reell mångfald av livsstilar och åsikter samsas inom ett institutionellt ramverk, finns och fungerar. Det som hotas av mer mångfald är snarare välfärdsstaten som den ser ut i dag. Människor har inte nödvändigtvis problem med att ge frihet åt också de konstiga och avvikande. Att ge dem pengar är en helt annan sak.

Hyggeliberalismen är alltså primärt en socialliberal historia, där omsorgen om välfärdsmodellerna går före friheten att vara annorlunda. Om man inte är lagom annorlunda på ett charmigt excentriskt danskt sätt, förstås. 

FOTNOT. Svend Dahl är skribentens exmake. Här finns inga spektakulära personkonflikter, men ibland tycker de olika. 

 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida

 

I tv-spelaren i topp visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Det gästas av författaren Patrik Lundberg – som nyligen skrev den uppmärksammade essän ”Vem dödade min mor?” – och Expressens litteraturredaktör Anna Hellgren. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!