Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dagens socialdemokrati är naken – och skamsen

Vilhelm Moberg och Olof Palme i den klassiska tv-duellen 1971. Foto: EXPRESSEN

Vad hade Vilhelm Moberg tyckt om dagens socialdemokrati? Och hur lever arbetarrörelsen upp till sina gamla ideal?

Jens Liljestrand firar första maj med en vandring från demokratins genombrott fram till dagens nakna kejsare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | FÖRSTA MAJ. Vad hade Vilhelm Moberg tyckt om dagens socialdemokrati? Som biograf och forskare möter jag frågan relativt ofta.

Svaret är enkelt. Han hade varit lika besviken som alla andra. Alla socialdemokrater jag träffar, i alla åldrar, uttrycker en känsla av besvikelse.

Men också något annat.

Vilhelm Moberg föddes in i arbetarrörelsen; hans far kom från en släkt av stamsoldater, hans mor från en släkt av bönder. Som elvaåring i Moshultamåla arbetade han på ortens glasbruk och gick med i den ungsocialistiska klubben på sin arbetsplats, en ”unghinke” – det vill säga anhängare av den vänsterradikale Hinke Bergegren som bland annat utgav den ungsocialistiska tidningen Brand. Senare gick han över till det socialdemokratiska ungdomsförbundet.

En av de första striderna han var inblandad i, stod kring bondetåget och borggårdstalet 1914, när Stockholms borgmästare Carl Lindhagen dömdes till 100 kronor i böter för "förargelseväckande beteende", för att ha utropat "Leve republiken". Pengarna skänktes av allmänheten via en landsomfattande ettöresinsamling. Den femtonårige Vilhelm Moberg var en av dem som gav ett öre, något han senare skulle minnas med stolthet.

Carl Lindhagen. Foto: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Vem var Carl Lindhagen? Född 1860 med gedigen överklassbakgrund var han först liberal, sen lämnade han 1907 liberalerna för att bli politisk vilde och gick 1909 med i Socialdemokraterna. Efter partisplittringen 1917 gick han vidare till Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (ursprunget till dagens Vänsterpartiet), där han efter en tid hamnade i konflikt med de marxist-leninistiska. 1922 var han återigen politisk vilde, men gick 1923 tillbaka till Socialdemokraterna.

 

LÄS MER – Daniel Suhonen: Arbetarna behöver en ny rörelse

Naken i duschrummet

Ursäkta långrandigheten, jag nämner allt detta för att förklara att det var den typen av politiker som en gång byggde upp den svenska demokratin. De kallade sig ibland socialdemokrater, ibland kommunister, ibland liberaler, men deras främsta kännetecken var inte någon av dessa beteckningar utan deras allmänna radikalitet, i kvinnofrågan, i miljöfrågan, i sin antimilitarism eller antirojalism, en partilös, antidoktrinär hållning som överallt ifrågasatte och utmanade hierarkier, konventioner och stelnade maktstrukturer.

En gång i tiden brukade jag gå till ett gym, med ett omklädningsrum och intill det ett duschrum, ett stort inkaklat utrymme med en lång rad duschar och handfat där jag och andra män sköljde av oss, tvättade vårt hår, rakade oss eller betraktade oss själva i spegeln. Flera gånger om dagen behövde duschrummet rengöras och personalen var då alltid kvinnlig. Rent principiellt fanns det väl inget att invända, rummet måste bli rent och det vore konstigt om vissa lokaler i en arbetsplats bara skulle få beträdas av personal från ett visst kön.

Men jag kunde inte undgå att lägga märke till den märkliga pantomim som vi män utförde varje gång en kvinna klev in med sin vattenslang, skurhink eller vad det nu var. Som om vi egentligen inte var där.

Från mitten av 1920-talet och framåt blir det omöjligt att entydigt beskriva Vilhelm Moberg som socialist eller socialdemokrat. Han var en borgerlig författare vars soldat- och bondeursprung snarast fanns med som en kulturell och historisk medvetenhet.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Vad hade Moberg tyckt om Horace? 

Per Albin och Hjalmar Branting

Med andra världskriget växte sprickan till en avgrund. Per Albin Hanssons neutralitetspolitik, med permittenttrafiken och inskränkningarna i det fria ordet, var en skamfläck som aldrig gick att tvätta bort. Vilhelm Moberg förlorade hoppet om socialdemokratin, som hade förlorat sin själ och glömt sin historia. 1917 hade Hjalmar Branting och Per Albin stått på barrikaderna och skarpt kritiserat den dåvarande högerregeringen för dess bristande neutralitet och hemliga eftergifter mot tyskarna.

Per Albin Hansson Foto: PRESSENS BILD / TT NYHETSBYRÅN

Nu hade arbetarrörelsens ledande skikt blivit en kopia av den maktfullkomliga, hemlighetsfulla autokrati den en gång så framgångsrikt bekämpade.

Konflikten fortsatte med Tage Erlander, som föraktade Vilhelm Moberg: ”Denne medelmåtta skriver precis det som de halvbegåvade, okunniga och slentriantänkande vill att det skall skrivas”, heter det i Erlanders dagbok från 1951.

 

Toppmöte med Erlander

Moberg och Erlander träffades samma sommar, sammanförda av Ivar Öhman, chef för Folket i Bild. Deras samtal är ett slags kammarspel, en dialog mellan den principfaste ideologen och den pragmatiske byråkraten:

MOBERG: Vad jag vill komma fram till i min kritik av Ditt parti, det är ändå mest det, att jag tycker ni underskattar betydelsen av att hålla fast vid de idéer som arbetarrörelsen en gång samlades kring. Det är ändå idéerna som eldar mänskligheten, det är idealen som bär upp det hela. Det praktiska och tråkiga detaljarbetet på samhällets alla områden, det kan aldrig elda människor …

ERLANDER: Du menar de sociala reformerna …

MOBERG: Ja, det är klart att jag inser att dom varit och är nödvändiga. Ingen kan ju blunda för hur mycket bättre allting blivit i Sverige, och där är jag medveten om vilken insats arbetarrörelsen gjort. Men håller ni inte på att tappa bort lite av själen därför att allt inriktas på de här praktiska uppgifterna? Måste man avskriva t. ex. republiken för barnbidragen? Det första är en idé vi slogs för. Barnbidragen, ja …

ERLANDER: Dom uttrycker ju också en idé, är ett led i den sociala utjämning vi från första början satte som vårt mål. Men det är klart, att det ligger mycket i vad Du säjer, att man under en sådan här period kan riskera själen som Du säjer. Men det hela är mycket komplicerat.

Foto: TORE FALK / EXP

Från 1950-talet och framåt gav Vilhelm Moberg upp hoppet om socialdemokratin. Hans ungdoms ideal var sedan länge lagda på skräphögen, partiet hade smält samman med makten. Hånfullt brukade han säga att ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.”

 

Jan Guillou mötte Moberg

Jag minns duschrummet när personalen kom in. Det var alltid samma sak. Kvinnan rörde sig snabbt, professionellt, effektivt, med blicken ner i kaklet. Männen stod där med sin nakenhet, dallrande, dinglande, droppande, och försökte låtsas som ingenting. Ansträngt samtalade vi med varandra om väder och vind, eller löddrade maniskt in våra armhålor med ryggen vänd åt kvinnan.

Var vi tvungna att passera henne på nära håll – till exempel på väg in i eller ut ur bastun – mumlade vi skyggt ”ursäkta”, ibland höll någon upp en handduk lite på trekvart, intellektuellt medveten om att han i det undantagstillstånd som rådde inte var tvungen att skyla sig men samtidigt slav under en djupt inlärd norm om att vissa saker är för skamfyllda för att göra.

Mot slutet av sitt liv närmade sig Vilhelm Moberg åter arbetarrörelsen, när han såg glöden och antiimperialismen hos den unga Vietnamrörelsen och 68-generationen. Jan Guillou minns hur han under sin tid på Folket i Bild/Kulturfront ibland träffade den gamle kollegan, en udda fågel i vänsterrörelsen med sin antikommunism och sitt förflutna som Nato-anhängare och liberal debattör. ”Han tillhörde på något sätt arbetarrörelsen”, minns Guillou.

”Han var en av oss, även om vi inte avgudade honom, som vi gjorde med Ivar Lo-Johansson. Och så var han ju emot Vietnamkriget förstås. Han var heller aldrig högfärdig, som vissa andra i den generationen. Han var en karlakarl.” 

 

Debatten med Palme

Moberg var även engagerad i den stora strejken vid gruvbolaget LKAB 1969–1970, som han ansåg var ”något helt nytt i den svenska arbetarrörelsens historia”. När kulturarbetare och politiker i ett upprop solidariserade sig med de strejkande gruvarbetarna var Vilhelm Mobergs namn överst på listan, tillsammans med namn som Cornelis Vreeswijk, P C Jersild, Finn Zetterholm, Sven-Bertil Taube och Per Wahlöö.

Hans sista stora drabbning var förstås den tv-sända duellen med Olof Palme. Det gällde den utdragna pinsamheten kring Sveriges agerande i samband med att den sovjetiske dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn erhöll Nobelpriset i litteratur 1970. Den 19 oktober medverkade Moberg i SVT:s Kvällsöppet för att debattera frågan med Palme, med författaren Per Olov Enquist som programledare. Den direktsända konfrontationen mellan författaren och statsministern har gått till tv-historien; ofta hör man det omtalas som ett slags episk tvekamp.

I jämförelse med den ungdomlige Palme, vattenkammad och prydlig i mörk kostym och slips, framstår författaren som uråldrig, med stålgrått bakåtstruket hår, ansiktet som hugget i sten, bibliska ögonbryn och tunga påsar under ögonen.

 

Var fjärde LO-medlem röstar SD

Vad hade Vilhelm Moberg tyckt om dagens socialdemokrati? Ett parti som vänder kappan efter vinden, som stänger dörren för flyktingar. Ett parti för arbetare trots att var fjärde manlig LO-väljarna är sverigedemokrat. Från ”proletärer i alla länder – förena er” till ett räddhågset värnande av folkhemmet mot en farlig och otrygg omvärld. Från principer och värderingar till makt, makt till varje pris. En radikal rörelse som stelnat och blivit en mask av konservativ självgodhet. Ett parti vars enda, sista, starka argument, dess regeringsduglighet, haltar betänkligt efter transportskandalen.

Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

På klippet med Olof Palme är Vilhelm Moberg ledigt och elegant klädd, i brun tweedkavaj med matchande ljusbrun polotröja och en vit näsduk med vinröd bård. Rent visuellt är det en fantastisk scen, inte minst för att stolarna i tv-studion är placerade så att han sitter snett framför Palme och alltså vänder ryggen åt honom, på ett sätt som framstår som både bisarrt och arrogant. Han lutar sig tungt tillbaka i sin stol. Han kastar demonstrativt ifrån sig sina glasögon och suckar.

”Jag är djupt besviken på dig, Olof Palme!” säger han högt, rakt ut i luften, de bleka blå ögonen stirrande i fjärran.

Besvikelse. Men nu, medan jag skriver den här texten, inser jag att kroppsspråket kanske också uttryckte något annat.

Skam.

Först nu inser jag vad scenen i duschrummet påminde mig om. Så måste det kännas för de som marscherar under socialdemokratins fanor i dag. Att vara fast i en situation som är absurd och förnedrande men ändå omöjlig att påpeka eller förändra och därför nödvändig att låtsas omedveten om. Samma slagord, samma plakat, men djupt ovärdigt dallrande, dinglande, droppande. Naken.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!