Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dagens liberalism gör oss olyckliga

LYCKAD LIBERAL? Målningen ”Melankoli” av den franska konstnären Constance Marie Charpentier (1801). Foto: Constance-Marie Charpentier (1767-1849) / http://www.photo.rmn.fr/cf/htm/CSearchZ.aspx?o=&E=

Pendeln tycks vara i svängning, från liberalism till dess motsats.

Joel Halldorf tecknar en väg framåt som tar hänsyn till människans djupaste längtan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Sekulariseringen är ett av det moderna västs kännetecken, därför är det inte underligt att kyrkan ibland betraktat moderniteten som ett angrepp. För den innebar att kyrkan berövades all makt och människan tog Guds plats som alltings mått.  

I den andan publicerade påve Pius IX år 1864 sin ”Syllabus Errorum”, en lista över tidens villfarelser. Hit räknade han uppfattningen att ”påven borde försonas med framsteg, liberalism och den moderna civilisationen”. Det var, menade han, otänkbart. 

Men kyrkan kan inte placera moderniteten utanför sig själv, eftersom den tog form i en kultur präglad av kristendom. Eller mer konkret: de flesta upplysningsfilosofer var döpta. Visst kritiserade de kyrkan, ja några gick till och med till storms mot henne. Men de kunde göra det för att kristendomen hörde till det självklara i deras liv.

De tog den för given, inte bara personligen, utan också i sin filosofi. Den moderna idén om att varje människa har rätt att göra vad hon vill så länge hon inte skadar andra är bara rimlig i ett samhälle med en stark etisk kod. Filosoferna kunde säga ”gör vad du vill”, eftersom prästerna varje söndag påminde om vad som var rätt. 

Kyrkan var upplysningsprojektets köl: den hindrade att det kapsejsade. 

Pendeln tycks vara i svängning, från liberalism till dess motsats.

Samtidigt var upplysningen en gåva till kyrkan. Den korrigerade många brister, inte minst maktfullkomligheten som lett till att hon inte längre – på tvärs med Paulus ord – värnade samvetet.  

Tidigt fanns också en affinitet mellan delar av kristendomen och upplysningen. En allians av liberaler och frikyrkliga arbetade för yttrandefrihet, slaveriets avskaffande och kvinnors rättigheter. Detta dolde länge att det var en allians mellan skilda perspektiv. För trots likheterna är kristendom och liberalism, renodlat och var för sig, två olika läror. 

Den renodlade liberalismen bottnar i en radikal individualism – idén att människan är och ska bli en oberoende individ. Människan må framträda för oss som en person förankrad i relationer och roller, men bortom detta finns, hävdar man, en autonom individ. Politikens mål blir att hjälpa människan att förverkliga detta oberoende, eftersom man ser det som förutsättningen för ett gott liv.  

Det här synsättet förknippas oftast med nyliberalism, men som Henrik Berggren och Lars Trägårdh visat i sin klassiska ”Är svensken människa?” var det också socialdemokratins utgångspunkt. Välfärdsstaten skulle befria oss från beroendet av familj, by och nära gemenskaper. Högern och vänstern har varit oense om vägen, men överens om målet: individens oberoende. Som Patrick Deneen hävdar i ”Why liberalism failed” genomsyrar denna princip i dag all politik, och i den meningen är all politik liberal.  

Denna liberalism kolliderar inte med kristendom genom att den hyllar frihet. Kollisionen består i att den förväxlar frihet och oberoende. 

Det skapar två problem. För det första är möjligheten att göra vad som faller en in inte det samma som frihet – fråga vilken alkoholist du vill. Frihet är förmågan att göra det goda. Frihet kan alltså inte skiljas från etik. Om den reduceras till det jag för stunden vill, gör det oss till slavar under det grekerna kallade passionerna: våra infall och begär. 

För det andra är oberoende varken möjligt eller eftersträvansvärt. Vi är sociala varelser. Den sanna människan finns inte bortom våra relationer, utan blir till genom dem. Oberoende leder till ensamhet, inte lycka.  

Kultur, ekonomi, teknik och politik: allt arbetar i dag efter individualismens fragmentiserande princip.

De flesta av oss vet det här, därför vårdar vi våra relationer ömt. Men detta framstår allt mer som den lilla människans motståndshandling mot krafter som vill något annat. Något vi gör trots Hollywoods idealisering av uppbrottet och sommarpratarnas försök att inbilla oss att de varit sin egen lyckas smeder. Trots en allt mer alienerande kapitalism och en digitalisering som isolerar och polariserar. Och utan hjälp från av politiker som bara talar om gemenskaper när de bekymrar sig över förtryck och fanatism.  

Kultur, ekonomi, teknik och politik: allt arbetar i dag efter individualismens fragmentiserande princip. Konsekvenserna syns i grasserande ensamhet och existentiell vilsenhet, liksom i växande rädsla och polarisering. Eftersom gemenskap är förutsättning för dygd urholkas också den, och vi tvingas ersätta etik med juridik: allt fler och strängare lagar. 

Pendeln tycks vara i svängning, från liberalism till dess motsats.

Dagens konvulsioner tolkas ibland som föraningar om liberalismens död, men de är tecken på dess seger. Liberalismen har förverkligat sig själv, blivit sig själv nog – men den kan inte bära sig själv. Banden till kristendomen har kapats, och nu saknar skutan köl. Samtidigt har vi de ekonomiska och tekniska möjligheterna att förverkliga den dystopi som ligger till grund för det liberala projektet: den autonoma individen.

Det moderna projektet har varit framgångsrikt på existensens yta: teknik och ekonomi. Men på ett djupare plan har det lite att erbjuda. Oberoende är ett ideal som fräter sönder gemenskap, och med gemenskap dygd, och med dygd livsriktning och till sist sammanhanget för existensen. 

Joel Halldorf. Foto: OLLE SPORRONG

Förutsättningarna för mänsklig lycka undermineras. 

Det är inte lätt att föreställa sig vägen ur detta. Lösningen är inte att återinföra en tvingande statskyrka, rulla tillbaka demokratin eller låta nationen fylla det existentiella vakuum som kyrkan lämnat efter sig. Men en början kunde vara att ställa om den politiska kompassnålen från individ till person. 

Men vad sägs om relationell liberalism?

Det kan tyckas som en liten sak, men då skulle politiken arbeta i linje med, och inte på tvärs mot, människans djupaste längtan – och det kan få stora konsekvenser. 

Jag skulle vilja kalla detta för en kristen liberalism, för att hedra den länge framgångsrika alliansen. Men jag inser att det är svårsålt i ett sekulariserat samhälle. Dessutom är somligt av det jag lägger i ”kristen” åtkomligt på andra vägar. Men vad sägs om relationell liberalism?

Just detta formulerade i den katolska kyrkan, när hon slöt fred med moderniteten hundra år efter påve Pius. I ”Den katolska socialläran” (Veritas förlag), nyss utkommen på svenska, formuleras den människosyn som borde vara grunden för såväl politik som kultur: ”Människan är i sitt innersta väsen en social varelse, och om hon inte knyter an till andra kan hon varken leva eller förverkliga sin potential.” 

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.

Författarna Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar har samlat starka dikter för unga i en antologi – men räcker det i läskrisens Sverige? Se Daniel Sjölins samtal med författarna i det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.