Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Då bestämde jag mig för att hoppa av mina uppdrag

Foto: STEFAN LINDBLOM / STELLA PICTURES
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Det är 17 år sedan Linda Skugge skrev den beryktade sågningen av Björn Ranelids roman i Expressen. 

Nu skriver hon om en resa till författarens Österlen och vad som därpå utspelade sig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Vi körde till Österlen i ett slags Geoff Dyerskt delirium där jag tänkte låta mig inspireras av den brittiske författarens roasts av diverse platser och mest av allt sig själv. Dyer har många olika musor varav den allra roligaste är Laura som i hans bok ”Out of sheer rage” hånar alla invånare i de städer de kommer till, ofta på ett fullständigt olämpligt och snudd på rasistiskt vis.

En av min musor går under namnet Marstrandspsykot, för att jag hittade honom på den göteborgska ön, och jag efter den första kvällen knåpade ihop en text där vi båda framstod som komplett galna och som de läsare som läste allt bokstavligt tolkade på blodigt allvar. Tillsammans skrattade vi oss genom riket en sommar. Och vi båda visste vart det skulle barka. Mot ravinen. Förmodligen den i Norrköping som heter Getå där jag först sprang sönder foten eftersom måttfullhet aldrig varit min starka sida. Too much är i själva verket kanske min paradgren. Att jag vågar go all in och vara gränslös intill dumhet.

Den brittiska författaren Geoff Dyer. Foto: Geraint Lewis/REX / Copyright (c) 2011 Shutterstock. No use without p

Planen var att med hjälp av hans allra mustigaste böcker, som jag tvingat min dotter låna på Stadsbiblioteket, busa med Björn Ranelid. Trots att jag på grund av mitt svåra träningsberoende var nykter kan jag inte minnas hur jag resonerade. Jag vet att vi skrattade väldigt mycket. Ofta så vi grät. Det var fint. Men jag plågades stundvis av tankar om stunden nu var kommen då jag hade tappat det och genom kroppen löpte en olustig, stickande känsla medan jag strök under följande passage i min vältummade och för den här sommarens alla resors manual – Geoff Dyers ”Yoga for people who can’t be bothered to do it”:

”Not for the first time I realized that I was continuing to function – continuing, more accurately, to malfunction – while in the grips of some kind of domestic shell shock or pre-traumatic stress, that I had been in the midst of an ongoing nervous breakdown without even being aware of it, that I had, in fact, gone to pieces.”

Var jag också ansatt av pre-traumatisk stress eller bara shell-chockad, och i så fall för vad? På grund av att jag var utarbetad av det orimliga antalet texter? Eller tog jag för mycket kortison för att orka bli så utarbetad av det orimliga antalet texter? Eller berodde det i själva verket på mitt högst depraverade leverne med alla män som jag underhöll medelst min telefon som jag ”hela tiden måste se” (även när jag satt bakom ratten vilket jag alltid gjorde för att mina musor aldrig var i stånd att köra på grund av sina olika stadier av missbruk) och som jag under hela sommaren – i smyg – hade stämt träff med på diverse krogtoaletter, trots att jag var ihop med någon, fast bara lite grann. För att jag enligt Marstrandspykot är en topp tunnor drama queen. Som ingen kan vara ihop med. Utom han då. Och bara lite grann. När det passade. Mig.

Jag minns att Bengt Ohlsson red ut till mitt försvar.

På ett av ett gammalt badhus ombyggt och nyöppnat ”boutiquehotell” i Ystad där jag för övrigt sjönk så lågt att jag ”gav mig till känna” genom att mejla företagets PR-kvinna för att möjligen utan kostnad uppgradera oss till bästa rummet – vilket skedde även om det stod ”Välkommen Lena” intill den av hettan något skämda frukten – skred jag så till verket och började vid den något grisiga frukostbuffén läsa om Ranelids ”Kvinnan är första könet”. Den bok som jag för 17 år sedan skrev den numera famösa recensionen av och som rubriksattes med ”Raneliderligt” och som gav upptill en så kallad kulturfejd – som jag nyförlöst och sliten gjorde allt för att inte kommentera – som pågick i månader där allt från kulturchefer och ledarskribenter skulle säga sitt, inte sällan till min nackdel. Jag minns att Bengt Ohlsson red ut till mitt försvar. Eller så minns jag fel. Kanske bara önsketänker jag.

RANELIDFEJDEN

Linda Skugges recension i Expressen av Björn Ranelids delvis självbiografiska ”Kvinnan är första könet” hösten 2003 satte i gång en debatt om litteraturkritik.

 

”Tror hon feministiska skrik ersätter argument”, undrade Stefan Jonsson i Dagens Nyheter den 8 oktober.

”Kultursidorna öppnas för skribenter som gjort karriär på att hata alla som är mer än fem år äldre än de själva eller av fel kön”, skrev Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet den 10 oktober.

”Nu ska du ta ett halvårs ledigt, med pröjs, och du ska bara softa och kanske skriva en roman om det är det du vill”, skrev Bengt Ohlsson i Aftonbladet den 15 oktober.

Björn Ranelid själv anlitade advokaten Leif Silbersky: ”Jag har inte sett något liknande i hela mitt liv som Linda Skugges så kallade recension”.
Förläggaren Eva Bonnier intervjuades i Svensk Bokhandel: ”Det jag ogillar är de här första raderna, att man vänder sig mot en persons utseende”. 

Läs Markus Wilhelmsons sammanfattning av fejden från 2003.

Ju mer jag läste desto kymigare kände jag mig. Berodde det på de olika livsmedlen som i juli månad måste anses vara riskföda, exempelvis allt innehållande lax, ägg och sådant som inte är upphettat? Berodde det månne på fellatiomannen? Som jag sög av efter en middag ute i en gammal skola, möjligen i ett fiskeläge, eller om det var ett färjeläge. För att han också befann sig i samma stad. Eller kanske där vi såg en liten iller, som eventuellt var en ekorre, lämna en osedvanligt skabbig segelbåt vars kapten till synes var en ensamstående pappa till två små lika ovårdade som gudomligt söta pojkar som inte släppte varandras händer medan de spatserade fram och tillbaka längs piren. Ett tag tänkte jag mejla Geoff Dyer för att fråga hur han bär sig åt för att hålla det dåliga samvetet stången under arbetet med sina fullständigt vansinniga böcker. Och hur skulle jag bortse från att jag börjat gilla den där fellatiomannen? Fast jag roadtripade med Marstrandspsykot?

Jag älskar hur Ranelid kan få 'döda bokstäver att resa sig upp och gå.

Slutligen slogs jag av den bistra sanningen: jag uppskattade Ranelids bok, dessutom rejält. Jag älskar ju allt pompöst som vågar närma sig pekoral.

Jag älskar hur Ranelid kan få ”döda bokstäver att resa sig upp och gå, dansa, sjunga och nästan förlora andan”. Hans stjärnor av guld i en skrivbok. Hans syn på att verklig konst alltid handlar om att ”ta oförvitliga risker och att göra sig omänsklig”. Och: ”Att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi. Jag blir till och lever genom andra människor och att skriva är att upplåta hjärtat och själen åt dem.”

Jag kan omöjligt förmå mig att skratta åt Ranelids gravallvar då han på sociala medier skriver att hans av Albert Bonniers nu utgivna trettiosjunde bok har allt som de flesta svenska spänningsromaner saknar, nämligen ”ett litterärt språk av högsta dignitet som jag är ensam om och gripande och unika personskildringar”. För det han till skillnad mot de flesta andra har är passion. Likt författaren Dodie Bellamy tycker jag att passion är mycket underskattat. I ”When the sick rule the world” skriver hon ”Passion in writing or art – or in a lover – can make you overlook a lot of flaws. (–) I think we should all produce work with the urgency of outsider artists, panting and jerking off to our kinky private obsessions. Sophistication is conformist, deadening. Let’s get rid of it.”

Valet föll på en annan äldre vit förmodat lättkränkt man. Regissören.

Att skriva en satir om Ranelid kändes plötsligt uteslutet. Men att ha kört de 60 milen i onödan kändes bara allt för futtigt. Så valet föll på en annan äldre vit förmodat lättkränkt man. Regissören. Som jag skrev en väldigt rolig satir om i Aftonbladet och som vi inte behöver gå in på här eftersom texten ledde till ett drama av ett slag jag aldrig kunnat föreställa mig, med hot om stämning och krav på en offentlig ursäkt av mig personligen samt att jag skulle avskedas.

Här minns jag – fortfarande helt nykter – hur ledsen jag blev över tidningens ursäkt som jag inte fick läsa innan tryck. Att ingen ansvarig hade läst min text innan publicering brydde jag mig inte om. Däremot deras ord om att det var en dålig satir. Det gjorde mig så ledsen att jag reagerade på mitt urgamla sätt. Att sluta äta. Att kasta saker. Att gråta. Att känna mig ”så där”. Så som jag aldrig mer vill må. För att det är för svart. För att inget kortison i världen kan täcka det kortisolraset. 

Det som tilltalade hen var blandningen av privat och komplett vansinne.

När adrenalinet inte ens kan täcka upp för det hormon min kropp inte längre producerar. Sedan följde ett antal krissamtal som inte bara innehöll krav på att jag inte skulle uttala mig i branschmedia, samt rensa min Instagram från allt som hade med äppelmust och vältränade skinkor och annat som kunde reta upp den manliga regissören ännu mer och mynnade ut i ett hägrande ”uppföljningsmöte” och en önskan om att jag skulle sluta skriva ”så där personligt” och i stället mer ”kvällstidningsanpassade” krönikor. Lite mer kanelbullens dag. Samma dag som jag uppmanades att sluta skriva ”så där personligt” hörde det stora bokförlaget av sig och bad om att få första tjing på att läsa boken hen förstod att jag höll på med. Min Geoff Dyer/delirium/roadtrip-bok. När jag föreslog titeln ”Varför har vi ingen parmesan hemma” sa hen att det var just den parmesan-texten som fått hen att höra av sig. Det som tilltalade hen var blandningen av privat och komplett vansinne som präglade sommarens texter.

För att jag inte är journalist och aldrig kommer att bli en.

Som om dramat inte räckte började jag anfäktas av fellatio guy som medan han befann sig ute på en segelbåt satte igång ett febrilt messande. Han som varit min allra största supporter i publiceringen av satiren. Om du lägger dig innebär det att en c-kändis är den som bestämmer över vad som får publiceras, hade han tidigare sagt. Vem äger texten? Vem är ansvarig utgivare, tidningen eller kändisarna? Får du inte vara helt fri i din konst kan du lika gärna lägga av. Men plötsligt krävde han att jag inte fick skriva om honom. Trots att ingen någonsin kommer att kunna identifiera vem jag gått ner på. Ett tag tänkte jag att jag skulle messa ett Kristian Lundberg-citat till honom. Det där han skriver om Lukas Moodysson, om att balansen mellan självbiografi och fiktion för författare alltid flyter. Om att ”allt är verkligt (–) men också mer än bara verkligt”. För en författare – eller konstnär – är skapandet alltid förhöjt. Om fellatio guy har rätt att bestämma vad jag skriver, vem äger då texten? Han? Eller någon annan man jag träffar?

Lars Norén.Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL / SCANPIX / SWEDEN

Sedan bestämde jag mig för att hoppa av mina uppdrag på tidningen. I ett sammelsurium av svarta tankar och flyktkänslor som förstärktes av en dikt jag läste av Lars Norén – ”förtvivlan är det stadium en bit längre ner där man inte kan avbryta ett arbete som man fortsätter utan hopp” – och som mynnade ut i att jag vägrar skriva om kanelbullens dag och att jag alltid är en sådan som lämnar innan jag blir lämnad. För att jag inte är journalist och aldrig kommer att bli en. För att mina texter aldrig kommer att platsa i någon ny sorts ”organisation”, för att konst inte går att mäta, för att vi har konst för att vi inte ska dö av sanningen. Sedan strök jag under ytterligare en diktstrof av Lars Norén. ”Jag är fri att gå när jag vill.”

Sedan tänkte jag på Michael Strunges ord. ”Jag är den jag alltid har varit. En annan.”

Jag vill också simma från stranden jag till stranden du i havet vi. Där jag upplåter mitt hjärta och min själ. Och ta oförvitliga risker och göra mig omänsklig.

För att tala Ranelidska.

 

Linda Skugge är författare och skribent på Expressen Kultur. Bland hennes senaste böcker märks ”Ordentliga människor”.