Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Corona är katastrofen utan mänskligt ansikte

Foto: ALISSA ECKERT / CDC USA BILDBYRÅN
Jonas Holmberg.Foto: GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

Bilderna av coronakrisen befinner sig på skalor större eller mindre än människans.

Jonas Holmberg varnar för att ikonografin får oss att vi glömmer något viktigt. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det är omöjligt att beskriva mänskligt lidande med siffror. Genom berättelser och bilder synliggör vi det enskilda ödet, bortom offerstatistiken. Längs historien om mänsklighetens tragedier löper en bildernas historia, där krigen, olyckorna och naturkatastroferna görs begripliga genom fotografier av människor. Coronakrisen är ett undantag. Vi är mitt inne i katastrofen utan ansikte. 

Varje katastrof har sin egen ikonografi, men det går att identifiera mediala mönster. Ibland koncentreras en tragedi till en enda oförglömlig bild. Världen förstod flyktingkrisen på Medelhavet genom fotografiet av den drunknade pojken Alan Kurdi och Vietnamkrigets napalmbombningar genom bilden av den brinnande flickan Kim Phúc. Andra gånger handlar det snarare om en återkommande motivkrets, som de syriska fäder som springer från bomberna med blodiga barn i famnen eller de svältande, skelettlika barnen från Biafra. I takt med att offrens hud blir mörkare, tycks mediebilderna av katastrofer bli grövre och mer explicita. 

Den berömda bilden av den brinnande flickan Kim Phúc och andra barn som drabbats av en napalmbombning under Vietnamkriget.Foto: NICK UT / AP TT / NTB SCANPIX

Vad gör det med oss att se sådana bilder? I essäboken ”Att se andras lidande” problematiserar Susan Sontag de fruktansvärda fotografiernas politiska, estetiska och etiska aspekter. Hon menar att bilder av lidande kan fungera som krigshetsande propaganda eller smaklös postkolonial exploatering, men också som livsviktiga påminnelser om människans grymhet och nödvändiga bekräftelser av den drabbades erfarenhet.

Under coronakrisen formuleras inte sådana bekräftelser. Det har uppstått en ny bildvärld i pandemins spår, men vi ser knappt några fotografier av de drabbade. Epidemins ikonografi är renons på mänsklighet, och domineras av högteknologiska bilder som befinner sig på skalor som är antingen större eller mindre än människans. 

På detta sätt skiljer sig coronakrisens fundamentalt annat från tidigare virala epidemier. Under ebolautbrottet i Centralafrika 1995 dominerades bildflödet av vita läkare som iförda heltäckande skyddsdräkter behandlade svarta patienter. Vid utbrottet i Västafrika tjugo år senare var bilderna de samma, med ett undantag – också läkarna var svarta. Hade coronaepidemin först drabbat Afrika hade bildflödet antagligen varit fullt av dödssjuka kroppar, men eftersom det har slagit hårt mot världens rikaste länder tittar vi i stället på en illustration av ett litet grått virus med röda taggar.

Virusen befinner sig i en färglös värld, så virusillustratörerna väljer egenrådigt olika färger av pedagogiska och estetiska skäl.

Det är medicinillustratören Alissa Eckert på den amerikanska folkhälsomyndigheten som har skapat den mest ikoniska bilden av coronaviruset: det grå klotet med gula proteinpartiklar och ilsket utstickande röda spetsar som bildar den ”krona” som har givit coronaviruset sitt namn. Det är inget fotografi utan en fotorealistisk illustration, eftersom viruset är för litet för att fotograferas. 

Länge var osynligheten ett av de vetenskapliga kännetecknen för ett virus, men genom utvecklingen av elektronmikroskopet på 30-talet kunde forskare börja iaktta saker som är för små för att ljuset ska studsa mot dem. Genom att accelerera elektroner, som är mycket mindre än ljuspartiklar, blev det möjligt att identifiera virusens former och därmed skapa visuella representationer. 

Men ett elektronmikroskop registrerar inte färger, eftersom det inte använder ljus. Virusen befinner sig i en färglös värld, så virusillustratörerna väljer egenrådigt olika färger av pedagogiska och estetiska skäl. Det cirkulerar bilder där coronaviruset är blått, gult, grönt och vitt, men det är Alissa Eckerts bild som satt skräck i världen. Inte undra på det, med de röda spetsarna ser viruset ut som ett aggressivt och närmast utomjordiskt hot.

Om virusillustrationerna fångar rädslan, så kanaliseras sorgen genom översiktsbilder från skyn. Inte heller dessa bilder intresserar sig för människan. I stället iakttar vi hur flygplanstrafiken minskar, hur luften blivit renare och hur tomt allt har blivit i stadskärnorna genom bilder från de kameraförsedda satelliter som cirkulerat i omloppsbana kring jorden sedan CIA skickade upp den allra första övervakningssatelliten i slutet av 50-talet. Den hette förresten ”Corona”. 

Det saknas inte etiska argument för att vara försiktig med att mångfaldiga selfies från intensivvården eller andra bilder av döende människor.

Än mer talande är den nya videogenre som uppstått när städer satts i karantän. I sociala medier har det de senaste månaderna publicerats otaliga urbana drönarvideor, där kameror till melankolisk musik glider över de tomma gatorna i snart sagt alla världens drabbade metropoler, från Wuhan och New York till Mecka och Mumbai. 

Filmernas fascination för motorvägsakvedukter, gågator och skyskrapor ekar av den tidiga filmkonstens stadssymfonier, men nu är blicken sorgsen i stället för förundrad. I karantänlägenheter över hela världen sitter miljontals människor med sina telefoner och ser nostalgiskt på filmer som gestaltar frånvaro och tomhet. De ruinromantiska drönarvideorna har öppnat en sentimental lucka i en statistiskt präglad kriskultur. Men det är inte människor vi sörjer, det är modernitetens urbana aktivitet.

Det saknas inte etiska argument för att vara försiktig med att mångfaldiga selfies från intensivvården eller andra bilder av döende människor. Det är hedervärt att medierna visar respekt för offrens integritet och de anhörigas sorg. Men det är inte heller oproblematiskt att pandemin i så hög grad bildsätts genom spridningsdiagram, elektronmikroskop och övervakningssatelliter. Att sjukdomens verklighet i så låg utsträckning bekräftas i fotografier påverkar i grunden hur vi förstår vad som händer och vad som bör göras. 

Vi riskerar att glömma något viktigt om katastrofens dominerande ansikte är runt och grått med röda taggar.

 

Jonas Holmberg är medarbetare på Expressen kultursida och konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival.