Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Borde inte en socialist förstå kraften i kollektivet?

Uma Thurman i "Kill Bill".
Foto: COLUMBIA TRISTAR
Åsa Linderborg.
Foto: FELIPE MORALES / AFTONBLADET
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Åsa Linderborg kritiserar återigen Metoo-kampanjen. Isobel Hadley-Kamptz påminner henne om att livet för utsatta kvinnor inte är som i "Kill Bill".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | METOO. "Revolutioner förutsätter starka aktörer." Jag kan inte få bort meningen ur huvudet. Åsa Linderborg har skrivit ännu en kritisk text om #metoo, och jag inser att det kan verka som om jag ogillar hennes försök att bredda diskussionen, men det gör jag inte. Tvärtom, det är avgörande att inte snäva in sig i dogmatism, och hon har viktiga poänger om att vi måste tänka på hur vi nu tar oss vidare. Ändå fastnade jag där. Starka aktörer. Precis innan stod ett antytt ifrågasättande av en kvinna som inte ville störa andra när en kompis kröp ner i sovsäcken och våldtog henne och en hyllning till kvinnor som fysiskt slagit tillbaka mot tafsare. 

Jag älskar nu rape revenge-genren lika mycket som vilken anarkafeminist som helst, men livet är inte som "Kill Bill", och de allra flesta som utsätts för övergrepp lyckas tyvärr inte hämnas på sina plågoandar i snygg träningsdräkt med katana i hand. Eller tyvärr och tyvärr, i verkligheten ska man som god liberal föredra rättsstaten, men man kan drömma.

Kroppen fryser

Den vanligaste fysiologiska responsen på våldtäkt är att kroppen fryser, att man bokstavligen inte kan röra sig eller kämpa emot. Det gör en inte bräcklig, det är bara hur människokroppen fungerar och är tvärtom ett sätt att överleva. Det vanligaste sättet att hantera trakasserier är att försöka stå ut, hur man står ut länge är genom att normalisera. Det storslagna som hänt den här hösten är att miljontals kvinnor i hela världen insett att det man så länge normaliserat faktiskt inte är normalt. Att de, att vi, inte protesterat brett förrän nu gör oss inte svaga, det är bara så det är att leva med ett strukturellt underläge. Man gör det man kan för att klara sig.

Att kvinnor har gått med på också oönskade inviter från personer i maktställning är alltså ingenting konstigt, och ingenting som talar emot metoo-rörelsen. Tvärtom är berättelser som exempelvis Salma Hayeks om hur hon med största plåga gick med på Harvey Weinsteins krav på omotiverade sexscener för att alls få göra filmen om Frida Kahlo en viktig illustration av komplexiteten i också djupt ojämlika relationer. 


LÄS MER - Isobel Hadley-Kamtpz: Ta våldtäktsoffren på allvar, Linderborg 

Kollektiv resning

Den som är i underläge agerar inom de ramar hen har, försöker hitta agens trots allt. Men den agensen – och den finns! – gör inte att underläget och utnyttjandet därmed försvinner. Inte heller försvinner ett övergrepp av att någon reagerar så ytligt ologiskt som att man inte vill störa genom att skrika på hjälp. 

Linderborg har förstås rätt i att revolutioner kräver styrka. Men det fantastiska med en kollektiv resning är att inte alla behöver vara starka, inte hela tiden. Man bär varandra, stöttar varandra, och tillsammans kan även de svagaste övervinna övermakten. Det hade man kanske kunnat tro att en socialist visste.


Isobel Hadley-Kamptz är författare, skribent och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Om sport och våld". Läs fler texter av Hadley-Kamptz här.