Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bisarra fantasier om den goda nationalismen

Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN
Foto: JAE C. HONG / AP TT NYHETSBYRÅN

I en attack på Annie Lööf skrev Johan Wennström en kulturartikel om nationalismens historia i SvD.

Malte Persson påminner om de destruktiva krafterna som alltid har grott i skuggan av idén om ett enat folk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT | NATIONALISM. Med tanke på hur mycket det pratas om nationalism nuförtiden verkar nationalismens historia vara märkligt okänd. Senast är det Johan Wennström som i SvD (30/1) klagar på okunskap, men själv kommer med bisarra påståenden. Syftet tycks vara att ge intellektuellt understöd till återkommande önskemål från DI:s ledarsida om att “begrepp som nation och svensk kultur” ska ges rum i åsiktskorridoren. Eller mer konkret: att få Annie att bli snällare mot Jimmie.

Förutom att försvara nationalismen vill Wennström visa att den är förenlig med liberalism. Det senare presenteras som överraskande, men är historiskt självklart. När nationalismen som ideologi först spred sig i Europa (decennierna efter franska revolutionen) var den starkt associerad med liberala krafter. Begreppet “nation” stod i motsats till kungamakten. Ordet “patriot” användes ungefär som “vänster” används i dag.

Johan Wennströms artikel i SvD.

Nuförtiden är dock nationalismen sällan liberal. Och det är när Wennström väljer att uppskattande referera en bok av den antiliberale nationalisten Yoram Hazony som hans beskrivning av nationalismen blir verkligt problematisk.

Nationalstaten som fantasi

Där påstås bland annat att nationalstaterna grundats av “folkstammar med ett gemensamt förflutet och ett gemensamt språk och en därpå vilande identitet”. Detta må ha varit en normal nationalromantisk åsikt på 1800-talet, men modern historieforskning betonar i stället nationalstatens godtyckliga drag.

Få nationalstater har ett entydigt gemensamt etniskt eller språkligt förflutet. Vanligare är att det är en elitkultur som säljs in som folklig, och ersätter den variation som rådde innan. Allt är förvisso inte vad Eric Hobsbawm kallat “uppfunna traditioner”. Men mycket är det.

Det påstås vidare att nationalkänslan utmärks av att man “med tiden” accepterar även “utomstående, som har visat en genuin vilja att höra till” och att man därför ogärna startar inbördeskrig. Även erövringskrig sägs vara nationalstaten främmande. Är det så? Kanske om vi talar om nationalstater som perfekta fantasiprodukter. Men på vägen dit måste en del ordnas:

Folkgruppen som man anser ska vara en nationalstat är ofta redan en del av en större stat, och då krävs vanligen ett inbördeskrig för att den alls ska kunna grundas. Om en del av ens folkgrupp sen bor i en helt annan grannstat, så brukar man vilja erövra den biten också. Och slutligen finns det kanske sedan länge “utomstående” hos en vars “vilja att höra till” man inte tycker är “genuin” nog. Då måste det till fördrivning eller pogromer.

Men sen kan fred och tolerans råda! Åtminstone om du inte har någon nationalistisk grannstat som hävdar att du inkräktar på dess “historiska mark” eller “naturliga gränser” eller menar att din “nation” inte är viktig nog att förtjäna självstyre.

 

LÄS MER – Malte Persson: Gränsen mellan rimlig och farlig nationalism är vansklig 

Rymmer destruktiva krafter

I samband med ett dubiöst resonemang om imperier påstår Wennström att nazismen enligt historikern Timothy Snyder skulle ha varit “anti-nationalistisk”. Detta vore förstås vansinne även om Snyder hade sagt det, vilket han knappast har. Snyder menar däremot att Hitler personligen inte var nationalist, även om han förstod att använda sig av den tyska nationalism som var nazismens förutsättning.

Problemet med nationalism är nämligen inte alls att den “per definition är moraliskt suspekt”, som Wennström tror att dess kritiker tror. Problemet med nationalism är att den i praktiken – även när den från början verkat rimlig – gång på gång visat sig rymma destruktiva krafter, som antingen är okontrollerbara eller bara allt för lätt kontrollerbara av fel person.

Så fyllde den franska revolutionens liberaler tomrummet efter kungahuset med “nationen”, men den nationella yra man skapade blev snart ett redskap för Napoleons imperialism. Vilken i sin tur fick de tyska nationalisterna att snabbt sluta prata om frihet och broderskap, för att i stället ropa på fransosers blod och evigt hat mot fransk kultur. Varvid den preussiska monarkin, som förut sett liberalism och nationalism som två sidor av samma opposition att krossa, snart också anammade nationalismen som imperialistiskt redskap.

Idealiserade sagor

Den amerikanska nationalismen, med dess religiöst präglade föreställningar om USA som världens ljus (“a city on a hill”) är i dag övertagen av Trumps arga kepsfans. Den till en början progressiva nationalismen i Israel har till arv fått ett styre som inskränker såväl palestiniers som liberala judars demokratiska friheter. Försöken att utanför Europa imitera europeisk nationalism i kampen mot europeisk imperialism har inte heller skapat många mönsterstater.

Givet allt detta är det anmärkningsvärt att konservativa som annars avskyr “identitetspolitik” väljer att vurma för just nationalistisk identitetspolitik. Men visst – självklart ska man kunna diskutera för- och nackdelar med den också. En bra idé är dock då att göra det med grund i seriös historieskrivning, och inte i de idealiserade sagor som nationalismen vill berätta om sig själv.

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!