Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Barnens utrymme har krympt på nytt

FRIHETSTID. Emil i Lönneberga drar lilla Ida.Foto: / SVT

Även om barn ibland påstås vara bortskämda har deras utrymme krympt på nytt.

Lars Åberg skriver om en samtid där barnen mest verkar vara i vägen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag härförleden på ett pendeltåg hamnade bredvid två mobilbefriade föräldrar som satt och sjöng tillsammans med sina båda barn, blev jag så upplyft att jag efteråt berättade vitt och brett om detta. I samma stund insåg jag att jag fick det att låta som en saga. 

På Expressens kultursida har Gunilla Brodrej, Paulina Neuding, och Karin Olsson skrivit om hur barnets värdighet undergrävs av vuxnas gränslöshet på nätet. Att de minsta blir förevisningsobjekt på Facebook eller Instagram är paradoxalt: barnen görs till accessoarer samtidigt som de ofta marginaliseras.

Ellen Key hoppades på ett barnets århundrade, men i dag tycks många ungar framför allt vara i vägen. De placeras hela dagarna i påvra skollokaler eller i förskolor på hustak eller langas runt enligt delade vårdnadsscheman.

 

LÄS MER - Gunilla Brodrej: Ebba Busch Thor gör sig rolig på sit barns bekostnad

 

Artikel i Sydsvenskan

I en artikelserie häromåret i Sydsvenskan om småbarnsfamiljer deklarerade ett föräldrapar att när de fick sitt tredje barn gav de upp sina egna liv. Det var förfärligt sagt, men yttrat på fullaste allvar. Jag höll då på att skriva en bok om hederskultur, och om det betydligt mer sataniska förtryck som en del unga också i Sverige utsätts för, men de här välanpassade hipsterföräldrarnas svala distansering bekom mig ändå illa som uttryck för egocentrisk ansvarslöshet.

Alltfler barn får vara med om att deras föräldrar separerar. Av ”Se barnet!”, betänkandet från 2014 års vårdnadsutredning som nu är ute på remiss (SOU 2017:6), framgår att ökningen var tretton procent mellan 2006 och 2015. Föräldrarna verkar också bli alltmer osams; antalet vårdnadstvister ökade under samma tid med nästan 50 procent.

I Sverige lever dessutom ett par tusen barn yngre än fem år med en sådan hotbild att de har fått skyddad identitet.

Utredarna gör en intressant notering kring de vuxnas "rättvisetänk”: när dessa pratar om delad vårdnad, ett begrepp utan juridisk betydelse, menar de att frågor om barnen ska lösas så att det blir så rättvist som möjligt för föräldrarna. 

 

LÄS MER  - Paulina Neuding: Respektera barnen på nätet

 

Barnens väl och ve

I stället borde förstås barnens väl och ve sättas främst. Man kan i utredningen ana en vilja till perspektivskifte, där det gemensamma ansvarstagandet för barnet blir viktigare än hur de vuxna lever ut sina meningsskiljaktigheter.

Även om barn ibland påstås vara bortskämda har deras utrymme krympt på nytt. Städerna bullrar och förtätas och leken flyttar in i skärmen. Tillvaron organiseras så att föräldrarna är någon annanstans en stor del av barnens vakna tid.

Därför är det knappast någon tillfällighet att ”Aniara”, med rymdfarkost och mänsklighet ur kurs, åter framförs på scen. Alienation är något som griper in i såväl barns som vuxnas liv, och det den gör med tilliten är svårt att mäta. Antagligen behöver vi fundera mer just över begreppet ansvar, både hemma och i politiken. 

Det är alltför ofta en bristvara, precis som föräldrar som sjunger med sina barn på pendeltåget.

 

Lars Åberg

kulturen@expressen.se

 

Lars Åberg är journalist och författare.