Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barnen i orten vet allt om att leva i rasismen

Den svenska skolan behöver förändras. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Duraid Al-Khamisi. Foto: BOKFÖRLAGET ATLAS / BOKFÖRLAGET ATLAS

Det är svårt att drömma för den som redan vet att framtiden är förlorad.

Duraid Al-Khamisi uppmanar orternas barn att förändra samhället.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Skolavslutning. En svensk flagga vajar över en gråmulen skolgård. Förskolebarn sjunger ”Idas sommarvisa” i vitt skilda tonarter till musiklärarens gitarr. Änglasång. En sång av fåglar, barn till flyktingar från hela världen. Finklädda föräldrar längst bak i publikhavet. 

Här finns stolta och mindre stolta niondeklassare. De som gått ut skolan med mycket goda betyg och de som måste gå sommarskola för att klara gymnasiebehörighet. Niondeklassarna går igenom en triumfbåge av rosor som förstaklassare sträcker upp i händerna, på väg upp till scen. Vissa ger bort sina rosor med en gång, som om de inte förtjänade att hyllas. 

”Den blomstertid nu kommer”. Hur många är inte här på grund av kolonialismen? 

Jag tänker på Nyamko Sabuni och hur hon inte ”tror” på det mångkulturella samhället.  På frihet och jämlikhet. Kunskap och klass. Denna generation niondeklassare har ingen aning om vem Sabuni är eller vad hon vill dem, men de vet allt om faran i att vara mörk på alla platser som inte är orten, om hur det är att leva i en tid av utbredd rasism. 

Jag står på skolgården och minns min egna förstörda skolgång. Ilskan, aggressionen, misstron, rädslan, min komplicerade relation till mobbning: först som mobbad och sen som mobbare. 

Jag tänker att den svåraste prövning som en människa kan stöta på i sitt liv är flykten från ett hemland. Diaspora och exil är långt tyngre utmaningar och kräver större omställningar, anpassningar, uppoffringar och förluster än alla andra motgångar i livet. 

Lagom finns inte

Här finns barn till flyktingar från Mongoliet, Ryssland, Etiopien, Eritrea, Egypten. Kristna, ateister och muslimer. Det är svårt att börja ett nytt liv när alla skriker att det mångkulturella samhället inte fungerar. Som om det ens vore viktigt längre. Denna nya generation vet vad som väntar i framtiden. 

De vet skillnaden mellan vit och icke-vit. De förstår segregationen. ”De andra har”, inte vi. Men de har språken, i plural, fastän alla berättelser om oss framställer oss som språklösa.  

Den här generationen är inte bara bestulen sin skolgång; de växer upp med förståelsen för samhällets exkluderingsmekanismer. De känner av rasismen och kapitalismen redan nu. Och det resulterar i två grupper: de som bestämt sig för att bli bäst och de som inte ens vill vara med. Lagom finns inte. Här svarar vissa barn att de är svenskar, för andra är svenskhet inte ens ett mål att försöka uppnå. 

Det är svårt att resa sig ur fattigdom.

Det är svårt att bygga drömmar då. Rädslan handlar inte om huruvida man känner sig hemma eller om man accepteras av majoritetssamhället, utan är rent materiell. Alltså möjligheten till arbete, framtidstro, mening, bostad. Det är svårt att resa sig ur fattigdom. En klassresa är inte ett alternativ som man väljer bort. Det är en illusion, en kamp, ett berg, svårt, en dröm som måste besannas. Det är drömmen om en trygg anställning och en utbildning. I båda fallen råder stor brist i orten. Och barnen vet vad strukturell rasism och segregation betyder. De förstår. 

Jag tänker på demografiska förändringar. På försöken att utmåla allt avvikande från vitheten som ett hot mot nationen, kulturen och arvet. Hur uppviglingen mot oss invandrare faktiskt gett dem utdelning.

På skolgården ser jag barnens glada miner. Alla jobbade timmar. Alla fuskpapper. Alla lärare som sett mellan fingrarna. Alla övertidstimmar och konfrontationer. Low-effective talar man gärna om i skolorna. Undvik konfrontationer med eleverna. Undvik hot och svordomar. 

Diskriminering och rasism

Jag tänker på etiketter. Pennvässare och kameraövervakning. Biljardbord och träbänkar. Mössor i matsalen, mobiltelefoner i lektionen, lärarna som älskar sina ungar och som aldrig slutar kämpa. Lärarna som inte hinner med de enskilda samtalen, som inte hinner bygga värderingar eller vägleda. 

Pojkarna som klarar skolan mycket sämre än flickorna. Mord, över 40 skjutningar i trakterna. Drogerna runt hörnet. 

Biträdande rektor går upp på scen. Skolan ska belöna studieresultat och bästa elev. Två elever från varje klass i högstadiet. Biobiljett och diplom. 

Skolan är inte längre en plats för talangutveckling, utan en plats för ordning. En förläggning av disciplinsamhället. Det finns de som måste lära sig att bli förbisedda. Som måste lära sig att handskas med känslan prestera på topp eller inte alls och få sin mänsklighet prövad och bedömd därefter. 

För många vita kvinnliga lärare med medelklassbakgrund är ämnen som rör jämställdhet, könsroller och klimat överordnande kolonialism, diskriminering och rasism i undervisningen. Rena maktkamper kan därför utspela sig mellan kulturellt stigmatiserade och socialt utsatta elever och ekonomiskt trygga lärare. Vem kan rekommendera adhd-utredning, vem har makten att anmäla den andra till socialtjänsten? Vem blir indragen till rektorn för förhör? Vem tjänar 50 000 i månaden? 

Det är krökta ryggar och släpande gång. Jointar efter skolavslutningen.

Det finns en föreställning om att unga pojkar i orten behöver visa mer sårbarhet, att de så att säga behöver en mjukare manlighet. Jag menar att de behöver bli hårdare. Vi kan inte tillåta oss att vara så trendkänsliga för rasism och nazistiska vågor i samhället. Politikers utspel kan inte få rubba vår existens. Vi kan inte alltid ta strukturellt förtryck som något personligt. Även om samhällsutvecklingen får direkta konsekvenser för våra kroppar, drömmar och liv.  

Jag tänker ofta på de initiativ till folkbildning och kultur bland unga som ägt rum i orten på senare år, på ”Ortens bästa poet” och på alla studiecirklarna. Hur Folkbildningsrådet nyligen visade att folk från orten i större utsträckning deltar folkdemokratiska studiecirklar än andra i samma kommun. Varför förmår inte skolan att göra något av dessa metoder i undervisningen? Varför inte motivera kritiskt tänkande och skapa förutsättningar för individer att komma framåt? Varför så slö och fantasilös? 

Resultatet är en okritisk generation. En generation som inte vågar mobilisera, som inte ser kraft i kollektivet, som inte tror på människokärlek eller tilltro till gruppens dynamik. Det är krökta ryggar och släpande gång. Jointar efter skolavslutningen. 

En berättelse utan drömmar, vision eller hopp. 

Men det behöver inte bli så. Varje dag träffar jag ungdomar som trots språkbarriärer och flyktens blödande sår vågar drömma. Vågar yttra sig. Som bär sina rötter med stolthet och delar en ljus framtidstro. En vill bli diplomat, en annan pilot och en tredje författare. 

Misströsta inte barn, dröm vidare. Även om er värld framstår som liten och begränsad där möjligheterna är få. Vi kan förändra. Vi har alla medel som krävs att ta makten över vår verklighet och ändra riktningen på vår framtid. 

Flyg fåglar flyg, ni barn till flyktingar från alla världen hörn. 

 

 

LÄS MER – Duraid Al-Khamisi: Barn dödar varandra och vi står handfallna

 

 

Duraid Al-Khamisi är journalist och författare. Hans senaste bok är ”Mellan floderna”.