Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att snatta och onanera är ingen dålig berättelse

Zara Kjellner Foto: ASTRID GRELZ

Sommarens stora kulturdebatt handlar om att autofiktionen håller på att tränga undan den episka berättelsen.

Zara Kjellner vänder sig mot bilden att skildringar av en människas inre skulle sakna dramaturgi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATURDEBATT. Sommaren börjar domna bort, värmen sjunker och pilträden nere vid Norr Mälarstrand på Kungsholmen i Stockholm slokar allt mer sorgset mot det grumliga vattnet. Jag joggar ofta den här sommaren, springer längs med vattnet fort och blint som en person som springer i mörkret. Varje dag, samma tid möter jag först tonåringarna som jobbar nere vid kajakerna, loja och trötta efter natten sitter de och väntar vid uthyrningen. Lite senare möter jag kvinnan, halvt sammanväxt med naturen, som matar de enorma vita fåglarna under bron. Hösten känns i luften, jag rusar genom den, som att hastigheten skulle hjälpa, som att livet plötsligt skulle börja skena av mina snabba löpsteg. Men livet står still. Rör sig inte. Händelsefattiga somrar kan göra vem som helst labil, få vem som helst att vilja rusa längs vattnet.

Går det verkligen att påstå att en roman saknar dramaturgi för att ingenting händer i den yttre berättelsen?

I början av sommaren var en bred kritikerkår orolig över att autofiktionen skulle tränga undan ”de stora episka berättelserna”, nu mot slutet av sommaren lyfts en ny trend fram i samtidslitteraturen som ett hot mot det episka berättandet: den så kallade ”tillståndsromanen”, romaner som till formen står still, inga uppbrott, världsomseglingar eller dödsfall skildras utan i stället det mänskliga inre kaoset. Här blir det intressant att tala om dramaturgi, går det verkligen att påstå att en roman saknar dramaturgi för att ingenting händer i den yttre berättelsen?

 

I en välkänd episk berättelse återvänder en man till sin hemstad efter åratal till sjöss. Vild i sinnet, med ett döljande skägg och undflyende blick når Odysseus sitt älskade Ithaka. I Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” byts perspektivet, Penelope som vävt och väntat på Odysseus, som ensam stått och blickat mot det stora blå i 19 år kommer nu till tals. Hennes väntan, det stillastående tänkandet, dagarna när solen gassar och hjärtat slår blir i stället berättelsen. Men händer någonting nämnvärt? Går det att påstå att berättelsen saknar dramatisk kurva på grund av att den skildrar en människas inre?

Att snatta en mascara på Åhléns och gå hem och onanera är en fullt lika gångbar dramatisk kurva som att resa till Angola och utvinna olja. När Inger Edelfeldt i ”Kamalas bok” skriver fram en ung kvinna som en hel sommar väntar på att hennes pojkvän ska komma hem från en tågluff är det en episkt dramatisk berättelse om hur tanken på att äta eller inte äta en bulle kan förinta en människa.

Inger Edelfeldt. Foto: MARIA STEEN

Hellre är jag som läsare instängd i en enrummare med en neurotisk bulimiker än tar stora kliv över världen med hennes pojkvän. För även i det mest stillastående finns alltid rörelse. 

Jag fortsätter jogga längs Norr Mälarstrand. Idag har kvinnan vid fåglarna satt sig i vattenbrynet och i stället för att mata fåglarna stående på en parkbänk sitter hon nu ihopsjunken med halva kroppen i vattnet. Snart simmar kvinnan lugnt i det svarta vattnet medan fåglarna flyger omkring henne. 

Det betyder någonting, någonting har hänt, stunden äger sin egen handling. 

 

Av Zara Kjellner
Zara Kjellner debuterade i våras med romanen
”Manhattan”. Hon är även medarbetare på Expressens kultursida.