Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att sluta flyga räcker inte för att rädda klimatet

Att sluta flyga är bra, men klimatet kräver större uppoffringar än så. Foto: SHUTTERSTOCK
Anna Hellgren är redaktör för Expressens kultursida. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Idén om att den enskilda individen kan rädda klimatet genom att förändra sin konsumtion är förödande. Anna Hellgren manar den privilegierade människan att vända blicken från sig själv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sverige har äntligen drabbats av klimatpanik. Operasångerskan och aktivisten Malena Ernman har fått sällskap i kampen mot dåliga klimatbeteenden. I en uppmärksammad text här på Expressens kultursida vittnar Jens Liljestrand om den förtvivlan han känner inför klimatförändringarna. Han flyger till fjärran land för att visa sina barn världen, bara för att inse att världen är döende – och att hans eget beteende hjälper till att döda den. 

Med liknande sorg, även om den främst är riktad mot underbara resor hon försakar, redogör Isobel Hadley-Kamptz för sitt beslut att sluta flyga – och den intensiva avundsjuka hon känner inför alla som glatt tar flyget till den ena paradisstranden efter den andra. 

Klimatförändringar

För en privilegierad person, och relativt sett är vi väldigt många som är privilegierade i dagens Sverige, är det lätt att känna igen sig. Känslan av att allt det vackra är på väg att förstöras, längtan efter djuprosa bougainvillea och krispigt vin vid mjuka stränder.

Att sluta flyga och ifrågasätta den destruktiva livsstil alldeles för många anammat är utmärkt. Så kanske är det orättvist, varje text om klimatet är en bra text om klimatet, så bistra är tiderna; men just de här två illustrerar hur illa det individcentrerade och ekonomiskt privilegierade globala Nord klarar att handskas med klimatförändringarna. 

 

Enligt postpolitikens grundregler är en människas kommersiella valfrihet okränkbar. 

 

I en tid där politiken släppt taget om makten till förmån för det oreglerade finanskapitalet är de lösningar som erbjuds privata handlingar inom systemet. Att köpa produkter som är lite mindre skadliga för miljön, att duktigt ta bilen (sic) till återvinningscentralen, att kanske äta lite mindre kött.

Att agera politiskt blir en fråga om privatmoral. Att göra gott är att att frivilligt avstå njutningar – vare sig det är honungskanderade griskinder på teppanyakihäll eller ljudet av frasande vågor på en plats land din månadslön skulle kunna försörja hela familjer under ett helt år. 

Hadley-Kamptz skriver det själv: det är den egna moralen som hindrar henne från att ta flyget till det älskade Italien, men hon kräver inte av någon annan att hen ska sluta flyga. Och varför skulle hon? Enligt postpolitikens grundregler är en människas kommersiella valfrihet okränkbar. 

Dagens Nyheter

Så sent som i dag raljerar DN:s ledarsida över att Vänsterpartiet dristat sig att påpeka att rika människor orsakar störst klimatpåverkan och därför måste genomgå störst livsstilsförändringar. I den osignerade huvudledaren ömkas det stackars utsjasade verklighetens folk som saknar annat val än att flygpendla till och från Bromma. 

Uppfattningen ekar av Svenskt flygs illskrikande inför förslaget om flygskatt förra året. 80 kronor extra per inrikesbiljett (efter protesterna blir det 60 från och med 1 april i år) spåddes lamslå hela landet, krossa hederligt arbetande människor och göra livet outhärdligt för samtliga glesbygdskommuner. Folk måste helt enkelt flyga för att försörja sig. Annars stannar både deras och landets ekonomi. 

 

LÄS MER – Anna Hellgren: Naturen bryr sig inte huruvida människorna går under

Förändra konsumtion

Den förhäxande idén att politikens uppgift är att förbättra men bevara de rådande samhällsstrukturerna (höjd skatt, sänkt skatt beroende politisk färg: men gud nåde den som vill förändra systemet i grunden) å ena sidan, och att varje människa kan dra sitt strå till stacken genom att förändra sin konsumtion å den andra är förödande vad gäller klimatfrågan. 

Som ersättning för de radikala omfördelningar av resurser och kapital som krävs – bara i Indien saknar 300 miljoner människor elektricitet, de kommer inte att leva kvar i utvecklingsskugga bara för att vi vägrar att avstå våra privilegier – luras vi att tro att våra val spelar roll i stället för att gå samman och gemensamt tvinga politiken att på allvar underkasta sig klimathotet.

För även om det skulle fungera, om tillräckligt många människor kände tillräckligt stor skam över sina resvanor och folkflertalet helt slutade flyga skulle det ta alldeles för lång tid.

Vegetariska måndagar

Vi har inte den tiden. Vår framtid är redan intecknad. För att klara tvågradersmålet, och undvika de riktigt skräckinjagande effekterna av den globala uppvärmningen, kan mänskligheten gemensamt konsumera 565 gigaton fossila bränslen fram till år 2050. Världens energibolag har redan fått betalt av sina investerare för att plocka upp 2 795 gigaton, det vill säga närmare fem gånger så mycket. 

Inga flygstopp eller vegetariska måndagar biter på den ekvationen. 

Våra samhällen måste byggas om, våra skitdrömmar bytas ut mot realistiska förväntningar på tillvaron och vi borde ha en miljöminister som föreslår 3000 procent i flygskatt och som applåderar när flygplatser måste stänga. 

 

LÄS MER: Anna Hellgren om Naomi Kleins "Det här förändrar allt"

 

Och när vi ändå pratar om känslor: själv har jag gått från att känna skam inför att flyga till att nära ett blint förakt inför alla som flyger. Jag har slutat känna mig ens lite duktig som inte ätit kött på 15 år eller någonsin kört bil. 

I stället grips jag av panik varje gång jag handlar mat eftersom varorna antingen är inplastade eller importerade och jag ser raderna av pappersmuggar jag och kollegerna avverkar framför kaffeautomaterna. Jag ser plastflaskorna, bilarna, kryssningsfartygen, de nya telefonerna, de billiga kläderna som går sönder efter ett halvår, skidsemestrarna, bilbarnstolarna, sköljmedlet, visa mig vad som helst så ska jag berätta hur mycket koldioxid det kostar. 

Jag tänker alldeles för ofta på om ett syskon skulle öka eller minska mitt barns chanser att överleva klimatapokalypsen.

Det finns absolut ingenting som blir bättre av det. 

 

 

 

Anna Hellgren är skribent och redaktör på Expressens kultursida. 

Läs fler texter av Anna Hellgren här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!