Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Att skriva en sågning är det lättaste som finns

Hanna Nordenhöks nya roman ”Caesaria” ges ut på Norstedts i vår.Foto: Kajsa Göransson / Norstedts

Nyligen fick Expressens Hanna Nordenhök pris för sin litteraturkritik. 

Här skriver hon om kritikens kärna – och dess position i dagens uppmärksamhetsekonomi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRITIK. Jag har ofta haft bilden av den dagskritiska verksamheten som ett skrivande vid ett fönster högst upp i ett brinnande hus. Recensionens tidslighet är en omedelbarhetens och det korta minnets tidslighet. För ett ögonblick rasar man ut i världens dränkande brus med sin röst, innan texterna går upp i rök och försvinner in i de digitala arkiven.

Ända sedan jag började skriva litteraturkritik för 15 år sedan har det också funnits en känsla av att fundamenten för verksamheten när som helst kan försvinna – på den tiden handlade det om de osäkrare villkoren för frilansskribenter och det snävare utrymmet i spalterna för litteraturrecensioner, det fanns oro över tidningsdöd och digitaliseringens växande dominans på det kulturjournalistiska fältet.

I dag, i en tid av desinformation, av kultursidors allt lösare gränser mot sociala mediers affektspiraler och av sanningsglidningar i det politiska spelet och samtalet, är en sådan smått apokalyptisk känsla kanske ännu mer befogad.

Att skriva kritik i kvällspressen är att på ett särskilt sätt genomströmmas av samtiden.

Ändå har jag älskat och älskar att skriva kritik, och särskilt, kanske paradoxalt nog, på kultursidor i kvällstidningar. Det finns en underbar lockelse i detta att forsla ut sina läsningar i en rymd av reklam, blinkande slogans, skvallerjournalistik och högljudda debatter, rakt ut i världens grälla virvlar, i en ”vimpelstad”, för att låna ett av många fantastiska ord i Ann Jäderlunds poesi – och göra det med ett i sammanhanget nästan vanvettigt allvar. Att skriva kritik i kvällspressen är att på ett särskilt sätt genomströmmas av samtiden, och på samma gång försöka vara en motkraft mot de skrikigaste av blinkljusen – en glänta i bruset, en eld som flammar upp och förgår. Eller en ”sten i skon”, som en av mina stora kritikeridoler Madeleine Gustafsson har liknat recensionens roll i det massmediala landskapet vid.

Madeleine Gustafsson.Foto: Mattias Blomgren / Eget arbete / Wikicommons

Det kan vara en demokratisk uppgift att hävda det dunkla i det breda, fann jag mig själv säga häromdagen i ett panelsamtal som handlade om att ”nå ut” med konstnärlig forskning men som också berörde kritiken. Och med det menade jag kanske att den folkbildande aspekt som finns nedlagd i dagskritiken också kan handla om att försvara och tillgängliggöra det svåra, det obegripliga, det litterärt och konstnärligt komplexa för en större allmänhet på ett meddelsamt sätt, utan att reducera eller instrumentalisera dess djup. 

Att skriva en tillgänglig dagskritik utan att onödigtvis förenkla är att tro på tidningsläsarens förmåga till intelligens.

Folkbildning är ett ideal som i tidningsvärlden lätt förväxlas med konsumentupplysning och ”klickbarhet”. Men för mig har den folkbildande plikten jag tycker att varje kritiker bör underkasta sig i stället kommit att betyda att insistera på ett avancerat samtal i offentligheten om litteratur, teater och konst. Som är något helt annat än att gå kommersiella värdens ärenden. Att skriva en tillgänglig dagskritik utan att onödigtvis förenkla är att tro på tidningsläsarens, den andra människans, förmåga till intelligens, känslighet och behov av konst och kultur.

Det här hänger kanske också samman med en syn på kritik som en litterär praktik, som en gestaltningsform i egen rätt. Konstigt nog har jag alltid tänkt på, och med varierande resultat försökt vistas i, kritiken inte främst i dess egenskap av värderande verktyg, även om en sådan aspekt alltid finns närvarande inte minst i dagskritiken – utan som en plats för ett skrivande som låter läsningens kraft ”skälva vidare”. 

För att en analytisk och bedömande nivå ska få mening och nå ut till läsaren i en kritisk text måste något annat också finnas, en stilart, en bärande bild, en förtätning i gestaltningen, med andra ord en uppmärksamhet på den egna textens formuttryck som möjliggör en vidareskrift på recensionsobjektet, och därmed ett verkligt möte med det, även med sådant man finner dåligt och misslyckat. 

Hanna Nordenhök.Foto: SARA MORITZ / NORSTEDTS

För att här återvända till Madeleine Gustafsson, måste kritikern ”låta sig väljas” av sitt material, låta sig bli tagen i anspråk av recensionsobjektet, av föreställningen eller av den främmande texten. För, som hon skriver i den underbara kritiksamlingen ”Påminnelser. Om böcker, människor och ord” (Daidalos 2016): ”Det jag vill hitta finns bara utanför mig själv. Det vill säga, jag kan bara hitta det utanför, och här får jag nu en bok: något att undersöka, att vända och vrida på och tala om. Eller ännu hellre: något att tala med. Boken som mötesplats? också så har jag uttryckt det ibland. Kanske också: något att tala igenom.” 

Den ”yttervärld” Gustafsson menar att recenserandet tillhandahåller för en kritiker är också en sträckning efter en oväntad kunskap ”som du aldrig kan hitta inom dig, hur mycket du än gräver och rotar”.

Men latheten, fåfängan och omognaden i att såga för sågandets skull har jag aldrig kunnat fördra.

Här finns alltså både ett introspektivt och dialogiskt/relationellt behov och därmed en etik nedlagd här, där en solidarisk inlevelse med verket och den konstnärliga skapelseprocessen blir nödvändig – en inlevelse som dock inte behöver vara motsatsen till kritisk stränghet. 

Stränghet kan vara en svårhanterlig sak i det breda kulturella samtalets grälla vimpelstad, där en förråad ton och polemisk udd ofta är hot stuff om man vill bygga sitt varumärke, särskilt som ung kritiker, det blir ofta tydligt när generationsskiften inträder och nya röster ska ta plats. 

Men latheten, fåfängan och omognaden i att såga för sågandets skull har jag aldrig kunnat fördra. Det lättaste som finns är ju att såga. Och även om vi alla någon gång har fallit ner i sådana fallgropar – eftersom vi alla är människor, med brister och obearbetade begär – innebär det inte att vi ska ge fritt spelrum åt dem. 

Den stränga solidaritet i det kritiska skrivandet jag tänker på och ofta återkommer till måste hitta varsamma sätt att försöka finnas till i en ständig förhandling och balansakt mellan läsningens intimitet och ett kritiskt avstånd, där uppsökandet av verkets ”yttervärld”, dess annanhet, i bästa fall blir existentiellt. 

För, som Leif Zern, en annan förebildlig kritiker, har sagt: ”Om kritiken skall få liv måste den skrivas som om det gällde livet”.

 

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är Det svarta blocket i världen. Läsningar, samtal, transkript”.
Nyligen tilldelades Hanna Nordenhök, som första person någonsin, Svenska Författarförbundets kritikpris,
Madeleine Gustafsson-priset på 50 000 kronor. Texten ovan är hennes tacktal.

 

LÄS MER – Hanna Nordenhök: Aldrig mer ska jag svika en syster

 

LÄS MER – Hanna Nordenhök: Här porträtteras den store kritikerns hemlighet 

 

Är litteraturmannen utrotningshotad?

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra.

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.