Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att resa tillbaka till Förintelsen

Till förintelse- och koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau deporterades omkring 1,3 miljon människor. Av dem räknades 1,1 miljon som judar av nazisterna.
Natalie Lantz, skribent och översättare. Foto: ERNST HENRY / ERNST HENRY PHOTOGRAPHY

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz-Birkenau. 

Natalie Lantz skriver om att försöka upplösa gränsen mellan oss och de människor som plågades och dog där.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | FÖRINTELSENS MINNESDAG. ”Jag kommer från Stockholm, varifrån kommer du?” 

”Jag kommer från Förintelsen.” 

I hebreisk litteratur är det inte ovanligt att behandla Förintelsen (Shoah på hebreiska) som en geografisk plats, ett någonstans där vissa har varit. De rentav kommer därifrån. I David Grossmans "En häst går in på en bar" skildras en trevande vänskap mellan två pojkar i 1960-talets Jerusalem: ”Vad sa du att din mamma hette? Föddes hon i Israel? Var träffades dina föräldrar? Kommer de också från Förintelsen?”

Besöket på Auschwitz-Birkenau

Genom språket förvandlas Förintelsen till ett fjärran land vars nu åldrande medborgare bär sina identitetshandlingar i form av outplånliga minnen. Deras barnbarn identifierar sig ofta som tredje generationens överlevande. Så föds nya släktled med underjordiska rötter som slingrar sig till det där landet. 

Hur besöker man det där fasansfulla landet? Och varför skulle man vilja åka dit? Kanske för att upplösa avgränsningen mellan samtiden vi känner och historien vi måste föreställa oss. Genom att resa dit kanske det går att förstå allt det där som flimrar förbi i journalfilmerna: människoverket och människovarandet som ägde rum i historiens svärta. 

En bild tagen vid Auschwitz befrielse 1945 visar barn i fångdräkter. Foto: SUB / AP CAF PAP

Idag för åtta år sen reste jag till en plats jag trodde var landet Shoah. Kisande mot solglittret i snön steg jag av turistbussen vid förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Judiska studentorganisationer från hela världen hade samlats för att hedra minnet av Förintelsens offer. Det polska vinterlandskapets skönhet blixtrade i iskristallerna. Jag sökte i mitt inre efter den där känslan som borde infinna sig, den där transhistoriska projiceringen: just här, där jag står nu, hände det obeskrivligt onda. Men mina tårar framkallades av snögnistret. I Auschwitz-Birkenau slogs jag snöblind inför Förintelsens fasor. 

Shoah i litteraturen

Under en hög vinterhimmel blinkar jag förvånad mot mitt resesällskap, varför drabbas vi inte av platsens allvar? Varför vänder vi ansiktena mot solen? Det måste ha varit under det här lysande himlavalvet som Primo Levi tänkte: ”Idag är en bra dag. Vi tittar oss omkring, likt blinda som just återfått synen, och vi tittar på varandra. Vi har aldrig sett varandra i solljus: några ler.” 

Genom Levis ord förstår jag: landet Shoah är inte en plats, det är en rymd där allt, även snöglitter, får rum. I solen vid dödslägrets baracker tänker jag att det inte går att besöka Förintelsen genom annat färdmedel än litteraturen. 

Den verkliga resan till Shoah gör jag först när jag sätter mig ner för att översätta den israeliske poeten Dan Pagis dikter. Pagis poesi präglas starkt av hans upplevelser från arbetslägret och den tysk-judiska kulturens undergång. Med Pagis ord påbörjar jag min nedstigning till Shoah: från rymden, från mörkerårs djup ifrån mig nås jag av en levande kod: en annan värld sänder utan avbrott. 

Dan Pagis påminnelse

Pagis dikter vittnar om det där förtvivlade landet som ligger fjärran i tid, men nära i evighet. I "Souveniren" skickar Pagis hemstad Radautz ett vinterporträtt till sin forne invånare. Hemstaden i virvlande snö är inget fruset minne för diktarjaget, utan en isande påminnelse om hans egen död. 

…runtomkring, i den starka vinden, samlas tusentals snöflingor, var och en är en stjärna med särskild kristallform. Fortfarande samma impuls att utmärka sig, fortfarande samma illusioner. Ändå har alla snöstjärnor samma konstruktion: sex kanter, en davidsstjärna, i själva verket. Om ett ögonblick kommer alla stjärnor att smälta samman, uppgå i drivor, förvandlas till vanlig snö. Mitt ibland dem har min gamla stad förberett en grav också till mig.

Idag är det Dan Pagis snöstjärnor som smälter på mina Stockholmsgator. Tidsrymden är upphävd. I synagogan i kväll kommer vi att be ""El male rachamim för de sex miljoner judar som mördades i Förintelsen. Vi ber för att de ska nå verklig vila bland de heliga och rena som lyser såsom himlavalvet.

 

LÄS MER: Negar Josephi: Att överleva Förintelsen är en sak – att leva är en annan 

 

Natalie Lantz

Natalie Lantz är doktorand i Hebreiska bibelns exegetik vid Uppsala universitet, samt skribent och översättare från hebreiska. Dan Pagis "Signaler från ofantliga avstånd – dikter i urval" utkommer på Förlaget Faethon under våren 2018.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!