Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Att misslyckas har blivit status bland influencers

Isabella Löwengrip.Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Therese Bohman.Foto: YLWA YNGVESSON

Efter Isabella Löwengrip har fler influencers berättat om sina misslyckanden. 

Therese Bohman ser hur också ett tillkortakommande går att tjäna pengar på.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT. Det får sägas ha varit något av ett paradigmskifte som inföll i oktober i år: Isabella Löwengrip erkände i ett blogginlägg att hon hade misslyckats. 

Hennes satsning på att erövra USA med sitt hudvårdsmärke, samt planerna på att bo halvtid i New York, hade inte gått som det var tänkt och måste avbrytas. Strax efteråt meddelade hon även att hon säljer sitt exklusiva hus på Lidingö.

Hela den värld som skapas av influencers via poddar, bloggar, Youtubekanaler och Instagramkonton har länge gått ut på att visa upp lycka och framgång. Att saluföra en dröm om en livsstil som är så attraktiv att ens följare inte bara ska vilja leva ens liv, utan även konsumera det man själv konsumerar (eller säger sig konsumera). I denna definition av framgång ingår även att ha en plan, som sedan ska följas: karriären, familjebildningen och bostadssituationen förväntas röra sig i en viss riktning, i lämplig takt. 

Elsa Billgren.Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES

Under hösten har det känts alltmer som att till och med influencers själva har börjat tröttna på det. Elsa Billgren och Sofia Wood ägnade sig nyligen åt ovanligt sträng självrannsakan i sin podd när de erkände att den tillvaro (estetiskt tilltalande familjeliv) som de framställer på Instagram och i sina bloggar inte skildrar den faktiska verkligheten. Både de själva och andra influencers utelämnar svärtan i livet, menade de, och i den mån de berättar om svåra saker befinner dessa sig alltid redan i förfluten tid: Jag har haft ångest, men jag har tagit tag i det och det känns bättre nu.

Den som dricker för mycket meddelar det först när den tagit tag i saken.

Det är signifikativt att det svåra alltid ligger bakom en när det offentliggörs. Isabella Löwengrip gav inga ledtrådar på förhand om sin (får man anta) oro över framtiden. Ibland tycker jag mig till och med se samma tendens utanför influencer-bubblan. 

Det är som om det slags halvoffentlighet som sociala medier skapar har smittat av sig, och fått även helt vanliga människor att driva sig själva som varumärken. Även den som inte har några investerare håller uppe fasaden av avundsvärt lyckligt äktenskap tills den dag skilsmässan kommuniceras till följarskaran på Facebook. Det par som har haft svårt att bli gravida ventilerar det först när det äntligen finns en ultraljudsbild att visa, den som dricker för mycket meddelar det först när den tagit tag i saken.

Givetvis handlar det delvis om integritet, men det får mig ändå att fundera över vilka bilder vi sänder ut till varandra. Varför vill vi alltid ge sken av lycka ända in i kaklet? Varför är vi inte så där vardagligt halvlyckade och halvlyckliga inför varandra hela tiden?  

Är man en offentlig person blir ens misslyckanden ofta ett slags framgång ändå, det är till och med vetenskapligt belagt: Magdalena Petersson Mc Intyre, forskare vid Handelshögskolan i Göteborg, konstaterar i en artikel i Journal of Cultural Economy att svårigheter är en gångbar valuta för kvinnliga influencers. Vad stark och modig du är, Isabella! skriver folk nu mycket riktigt i kommentarerna på Löwengrips blogg. Förut var hon en inspirationskälla för att hon lyckades, nu är hon en inspirationskälla för att hon misslyckas.

Man var inte bara lyckad och målmedveten, man är mänsklig också!

Samtidigt vet man på förhand att Isabella Löwengrip inte kommer att hamna i misär, och att hennes barn sannolikt kommer att få julklappar även i år. Även om det kanske inte känns så för personen Isabella Löwengrip, så är det är ett tryggt misslyckande. För så ser mekanismen ut: När planen inte håller, när målen inte uppfylls, när fasaden krackelerar, ja, när Livet händer, så berättar man det och vinner ännu mer status. Man var inte bara lyckad och målmedveten, man är mänsklig också! Och stark. Och äkta.

Och det är något med hur Billgren och Wood pratar om svärtan de säger sig sakna: Man är sugen på den nu, på samma sätt som man är sugen på att äta mer vegetariskt eller skaffa ett vitrinskåp. Det är ett sätt att tala om livet som man talar om konsumtion, en kommodifiering av tillvaron om man så vill. Extra påtagligt blir det när det mellan utfallen av ärlighet ska säljas tandkräm och ljudböcker till lyssnarna.

Isabella Löwengrip sommarpratade i P1 i somras.Foto: JARI KANTOLA / STELLA PICTURES

På många sätt har blogg- och poddoffentligheten verkligen rört sig åt det mörkare hållet det senaste året: svenska poddar som till exempel Daddy Issues och Della Q ventilerar besök på psykakuten, missbruk och terapisessioner. Men varje gång jag ser någon hävda att pendeln rör sig åt ett annat håll – vi har tröttnat på perfektion, nu vill vi ta del av ostylade hem och psykisk ohälsa – tänker jag att det också är en egen estetik, något som snabbt blir lika mycket livsstil att konsumera som vilken annan livsstil som helst. Det är som att allt som offentliggörs besudlas av offentligheten.

Hur ska jag kunna övertyga någon om att det som står i den här texten har ärligt uppsåt?

Egentligen är det precis samma paradox som den Sven Anders Johansson resonerar kring i sin ”Det cyniska tillståndet”: Hur kan man engagera sig i klimatfrågan utan att misstänkas göra det mer för att framstå som god än av genuint känt engagemang? Ja, hur ska man överhuvudtaget kunna känna något i offentligheten utan att misstänkas ha en baktanke med det? Hur ska jag kunna övertyga någon om att det som står i den här texten har ärligt uppsåt och inte bara är tillkommet för att framställa mig själv på ett visst sätt?

Jag har börjat tänka att man nog hittar det som är sannast där det inte finns några anspråk på sanning: i konsten och i fiktionen. Jag tror att romaner som Michel Houellebecqs ”Serotonin” och Sara Villius ”Madonna” säger mer om både det mänskliga tillståndet och livet i en familjekonstellation, om drömmar och längtan, inre mörker och mänsklig irrationalitet, än nästan alla poddar, bloggar och Instagramkonton med uppsåt att skildra verkligheten. 

Ja, jag tror att det är bättre att hämta livsråd och inspiration (tiotalets mest uttjatade ord?) hos någon som inte är ute efter att ge det. Att det är som när man ska försöka se en stjärna på himlen och paradoxalt nog ser den skarpare om man fokuserar blicken lite bredvid den: Sanning och stjärnor syns kanske tydligast i ögonvrån.

 

 

Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Aftonland”.

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Hellre Blondinbella än Kakan och Zara Larsson

LÄS MER – Therese Bohman: Bloomsbury-gruppen var sin tids familjen Wahlgren

 

Är tiden ute för sossen som landsfader?

Torbjörn Nilsson och Jenny Lindahl besöker Kultur-Expressen och Karin Olsson.

Varför går det så dåligt för Stefan Löfven? Jenny Lindahl och Torbjörn Nilsson analyserar Socialdemokraternas kris. Se det senaste avsnittet av Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.