Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ärret efter Utøya borde inte gömmas undan

ÄRR. Konstnären Jonas Dahlbergs minnesmonument kommer aldrig förverkligas.
Foto: / EPA TT NYHETSBYRÃÖN
MINNESDAG. Det har gått sex år sedan 69 unga deltagare på de norska socialdemokraternas läger miste livet i massakern på Utøya.
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN
Flygfoto av Utøya, taget dagen före attentatet.
Foto: LASSE TUR / AP MAPAID

Jonas Dahlbergs hyllade monument över offren på Utøya den 22 juli för sex år sen kommer aldrig att resas.

Nils Forsberg skriver om konstens förmåga att göra det privata allmängiltigt och behovet av ett gemensamt monument över sorgen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Vad i all världen håller vi på med? Norge har ett ärr och vi får inte, kan inte och ska inte gömma det under skjortkragen. Vi ska göra som vi gjort förr i svåra tider: bära det med stolthet, till minne av dem som var med.”

Så skrev Per Anders Langerød i Aftenposten tidigare i veckan i en artikel inför sexårsdagen av terrordådet på Utøya. Han kräver handling från politikerna, han vill ha en minnesplats att fly till när vardagen känns svår.

Det är en gripande text. Langerød berättar om ljudet av skott, paralyserade ansikten, om mobiltelefoner intill döda ungdomar där displayen visar ”Mamma” som sista slagna nummer. Langerød är en av dem som överlevde massakern på Utøya.

Jonas Dahlbergs monument stoppades

I juni stod det alltså klart att Jonas Dahlbergs hyllade förslag till minnesmärke över 22 juli-attentaten inte blir av, varken den delade udden vid Sørbråten nära Utøya eller de tvåtusen stenhällar med namnen på alla som var folkbokförda i Norge vid tiden för dådet, ett verk som skulle uppföras i Oslos regeringskvarter.


LÄS MER: "Memory wound" stoppas på Utøya 


Det var de kringboendes protester som till slut stoppade Utøyamonumentet. Nu är allt tillbaka på ruta noll. Något kommer det att bli, oklart vad men sannolikt inte något konstverk. Det norska Konstrådet är bortkopplat från frågan och den norske kommunministern sa i samband med beslutet att konstnärliga kvaliteter inte är uteslutna men att ett monument måste vara värdigt och lågmält, och att omsorgen om de drabbade är viktigast.

Som svensk är det svårt att begripa de norska resonemangen, men det rör sig om en helt annan syn på landsbygd och lokaldemokrati.

Svårigheten med monument

Den samtida konsten har haft svårt för monument. Det ligger i dess natur att vara något upphöjt, storslaget, känsloladdat och närmast sublimt. Efter 1945 och de totalitära regimernas förvrängningar av sådana idéer har konsten oftast letat motsatta vägar för minnesmärken. Rachel Whitereads Judenplatz Memorial i Wien är en ut-och-in-avgjutning av ett bibliotek, alltså en sorts gestaltad negativitet. Kirsten Ortveds Raoul Wallenberg-minnesmärke på Nybroplan i Stockholm är så föga upphöjt att bronsformerna i folkmun liknas vid hundhögar. Exemplen är otaliga.

Vad det handlar om är besläktat med den bistre kulturteoretikern Theodor Adornos uttalande att det efter Auschwitz är barbariskt att skriva poesi. Det ska dock tolkas som att man efter Auschwitz måste skriva poesi på grundval av Auschwitz. Översatt till minnesmärkenas värld går det inte att som om ingenting har hänt fortsätta att resa heroiska och/eller sentimentala bronsskulpturer som om nazismens och kommunismens brott aldrig ägt rum.

Det Jonas Dahlberg ville göra i sitt verk var att ta något som har en väldigt stor plats i det norska folkliga medvetandet, nämligen naturen, och ge den ett ärr som aldrig går bort. Det liknar Paul Celans (1920-1970) poesi, där ljus, luft, blommor och andra typiskt ”poetiska” bilder ständigt återkommer, men Förintelsen hela tiden finns med trots att den aldrig någonsin omnämns med ord.

Aningen tillspetsat: Dahlberg ville ta tillbaka naturen från nationalismen.


LÄS MER: Att äga sorgen - om Utøyamonumentet


Konsten gör det privata allmängiltigt

Konsten har förmågan att göra det privata allmängiltigt, att bli en projektionsyta eller en samlingsplats för delande av sorg. Om det Utøyamonument som en dag blir klart vet vi inget men det låter som att det kommer att bli ett minnesmärke för de närmast sörjande. Något privat. Det borde verkligen ha blivit precis tvärtom.

Som Per Anders Langerød säger i Aftenposten: ”Vi behöver ett konstverk som låter oss minnas, som för oss bort från vardagen och hedrar idéerna, människorna och vår demokrati. Det är så mycket att ta in, och vi behöver en plats för att klara av det. Det är faktiskt inte för mycket begärt.”


Nils Forsberg är konstredaktör och kritiker på Expressens kultursida.