Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Året då vänsterns världsbild rämnade

Foto: SVEN LINDWALL
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Foto: JOHAN SUNDBOM / JOHAN LUNDBERG

Lars Ohly blev ledsen, biskopen i Stockholm beklagade sig och skolpolitikern Stellan Arvidsson sörjde.

Johan Lundberg skriver om väntade och oväntade reaktioner på murens fall 1989.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Att Lars Ohly blev ledsen när Berlinmuren föll för 30 år sedan är inte förvånande. 1987, då han valdes in som ersättare i partistyrelsen, hade VPK sin sista partikongress före murens fall. I verksamhetsberättelsen redogjordes för hur partiledningen med sin närvaro hedrat partikongresser i Rumänien, Bulgarien, Ungern, Tjeckoslovakien och DDR. Partiledare Werner hade även i andra sammanhang besökt DDR dit man tillika skickat en ”miljödelegation”.

Åsa Linderborg hade några månader före murens fall representerat VPK:s ungdomsförbund vid de ungerska ungkommunisternas kongress. Till skillnad från Ohly har hon sanningsenligt beskrivit sina upplevelser från november 1989 – hur med murens fall hennes världsbild föll samman.

Historisk natt i november 1989.Foto: EPA

Mer förvånande än att medlemmar i ett svenskt kommunistparti sörjde kommunistregimernas successiva sammanbrott, var de reaktioner som i november 1989 kom från högt uppsatta svenskar med nära band till socialdemokratin.

En som beklagade sig över det östtyska folkets krav på demokrati och frihet, var den före detta biskopen i Stockholms stift, Lars Carlzon. I denna ”kris (. . .) prövas”, skrev han, ”vänskapen”. Inte minst avsåg han DDR-regimens vänskap med Förbundet Sverige-DDR, som han var ordförande för. Den forne biskopen försäkrade sina vänner i DDR:s ledning att förbundet stod stadigt vid deras sida: ”Låt oss tro att det bästa från DDR:s första fyra årtionden skall räddas över till det förnyade DDR som kommer att växa fram ur dagens kris.”

Till slut fanns det en tysklärare vidareutbildad i DDR på varje svensk skola.

Carlzon hade som ordförande för Förbundet Sverige-DDR efterträtt Stellan Arvidsson. Denne var inte bara litteraturhistoriker, socialdemokratisk riksdagsman, poet och nära vän till Tage Erlander, alltsedan 1920-talets Lund. Mest känd var han som den svenska enhetsskolans arkitekt. Som skolpolitiker utövade han tillsammans med sin sambo Britta Stenholm ett svåröverblickbart inflytande över svenskt utbildningsväsende under efterkrigstiden, något som fullföljdes via exempelvis Jonas Orring, generaldirektör för Skolöverstyrelsen 1969–1978.

När Arvidsson belönades av DDR-regimen 1969 med att bli hedersdoktor i Rostock påpekade han: ”Historikerna måste i framtiden förklara hur en socialistisk skolreform kunde genomföras i ett kapitalistiskt land. (. . .)  Hur kommer det sig att skolsystemen i det socialistiska DDR och det kapitalistiska Sverige har så många gemensamma drag?” Vidare beskrev han sina skolreformer som ”medel för att demokratisera det svenska samhället, det vill säga förbereda socialismen”.

Genom Arvidssons försorg ägde utbyte mellan svenska och östtyska skolor rum i sådan omfattning att det till slut fanns en tysklärare vidareutbildad i DDR på varje svensk skola. Som framgår av Birgitta Almgrens böcker om de svensk-östtyska relationerna utövade Förbundet Sverige-DDR dessutom stort inflytande över bilden av DDR i svenska läromedel, detta genom att föreningen hade i uppgift att ”kvalitetsgranska” det svenska undervisningsmaterialet.

1989, när folket i DDR revolterade mot diktaturen, skrev Arvidsson till en kollega i förbundet: ”Tillsammans sörjer vi över att DDR utplånats från kartan.” Och för DDR:s tidigare ambassadör i Sverige beklagade han sig över att allt det fina nu är ”utplånat och har ersatts av misär, våld och arbetslöshet.”

Var det verkligen lämpligt att uttrycka sitt odelade stöd för dem som såg Västtyskland som ett ideal?

Jens Christian Brandt skrev i Dagens Nyheter 2004 om hur man på SVT skildrade det skeende för 30 år sedan, som på kontinenten firades med smattrande champagnekorkar och fyrverkerier. Till Aktuellt hade man bjudit in Aftonbladets ledarskribent Dieter Strand. Han hade i flera artiklar framhållit det illavarslande i Östtysklands befrielse från det kommunistiska oket. I enlighet med svensk neutralitetspolitik försvarade han i SVT muren som stabiliserande.

Som av en händelse pekas Strand ut i Björn Cederbergs bok ”Kamrat Spion” där Wolfgang Eschka, från 1973 DDR:s pressattaché i Stockholm, berättar om sina relationer med några väl utvalda svenska journalister. Till Strands försvar bör förvisso understrykas att hans uppfattning låg i linje med utrikesministerns. Bekymrat konstaterade Sten Andersson att offer för nazismen kände oro för ett framtida chauvinistiskt Tyskland.

Att även förment borgerliga ledarsidor poängterade det problematiska snarare än glädjande i det östtyska folkets frihetskamp, hade antagligen att göra med den så kallade alliansfrihet som den svenska offentligheten så länge ställt sig bakom. Att kalla krigets maktbalans plötsligt tycktes rubbad, orsakade kortslutning för alla dem som hegemoniskt slutit upp kring den svenska neutralitetspolitiken. Var det verkligen lämpligt att uttrycka sitt odelade stöd för dem som såg Västtyskland som ett ideal?

Ironiskt nog låter sig Anders Sundelins lågmälda bok ”Diplomaten” från förra året, om Sverker Åström, läsas i skuggan av Berlinmurens fall. De fakta som där presenteras ger en bild av att svensk utrikespolitik under efterkrigstiden utformades i ett minst lika nära – om än betydligt mer hemligt – samröre med kommunistdiktaturerna som någonsin den svenska skolpolitiken.

 

Av Johan Lundberg

Johan Lundberg är författare, kulturskribent och docent i litteraturvetenskap.

Här dömer Isak Skogstad ut lärarutbildningen