Är detta ett samhälle vi vill leva i, Damberg?

Inrikesministern Mikael Damberg (S) vill införa preventiva tvångsmedel mot gängen – på ett sätt som hittills bara använts vid misstanke om terrorbrott.
Joakim Zander är författare.
Foto: Viktor Fremling
Mikael Damberg (S)
Foto: DUYGU GETIREN/TT / TT NYHETSBYRÅN

I går berättade inrikesminister Mikael Damberg att en utredning ska tillsättas för att undersöka utvidgade möjligheter till husrannsakan och avlyssning. 

Joakim Zander går till botten med en trött regerings trötta och reaktiva förslag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. En trött Mikael Damberg presenterade den 2 november en trött regerings trötta och reaktiva förslag för att komma till rätta med de skjutningar som plågat Stockholms förorter de senaste åren. För att stoppa gängkriminaliteten behöver vi ”preventiv brottsbekämpning”, förklarade inrikesministern och berättade att en utredning ska tillsättas för att undersöka möjligheterna att ge polisen rätt till husrannsakan och avlyssning av medborgare som inte misstänks för brott. 

Långt in i en andra mandatperiod präglad av pandemi och kris, trängd mellan samarbetspartners som slutat göra som Socialdemokraterna säger å ena sidan, och en opposition som vädrar populistisk morgonluft å den andra, är tröttheten förståelig. Viljan att inskränka grundläggande rättigheter är det inte.

Svenskar tar sina rättigheter för självklara. Kanske är det yttersta exemplet på ett väl fungerande samhälle att befolkningen inte ser staten som ett hot. Vi gnäller och grälar om detaljer. Om friskolor och privatiseringar. Om brottsligheten och invandringen. Men i grunden är en överväldigande majoritet övertygad om att staten i grunden är god och att den inte kliver över de gränser vi tillsammans satt upp. 

Vem förtjänar egentligen ”hemlig husrannsakan i preventivt syfte”?
Foto: DUYGU GETIREN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Om polisen säger att den behöver avlyssna oss eller bryta sig in i våra hem för att få stopp på de brutala skjutningar vi läser om dagligen så litar vi på det. Vi är säkra på att det inte kommer att drabba oss, utan bara den som har förtjänat det. Och om det drabbar oss, vad gör väl det? Vi har inget att dölja. Så resonerar en mätt befolkning som sover gott om natten på mjuka madrasser stoppade med välfärd.

Men vem har förtjänat polisens intrång? En gängkriminell, kan man tycka. Men sedan då? En gängkriminells flickvän? Mamma? Klasskompis? Någon den köpt en moped av på Blocket? Någon den satt bredvid på bussen? Var drar vi gränsen för vem som har förtjänat intrång i sitt privatliv, sitt hem, sin integritet?

Om en trött regering utsvulten på enkla lösningar inte längre orkar respektera individens rättigheter måste den bytas ut.

Våra grundläggande rättigheter har inkluderats i våra grundlagar. De utgör själva källkoden för vårt samhälle, den minsta gemensamma nämnaren för det kollektiv som utgör vårt land. Poängen med grundlagarna är att reglera hur landet ska styras och tillförsäkra oss demokrati. Men de är också till för att skydda individen mot kollektivets oerhörda kraft och statens godtycke. 

Att individen behöver det skyddet har vi i Sverige kanske mått för bra under för lång tid för att minnas. Men det är ingen slump att hela västvärlden begränsar statens makt på samma sätt, med i stort sett samma katalog av individuella rättigheter. Historien har lärt oss att ingen stat är immun mot den okontrollerade maktens korrumperande kraft. Ingen individ är i längden är stark nog att själv stå upp mot kollektivet. 

Om en trött regering utsvulten på enkla lösningar inte längre orkar respektera individens rättigheter måste den bytas ut. I en tid av galopperande populism är det långt ifrån säkert att dess ersättare blir bättre. Det borde vara tillräckligt för att få varje anständig medborgare att fundera på vilket samhälle den egentligen vill leva i.


Av Joakim Zander

Joakim Zander är författare och doktor i juridik. 2022 utkommer hans nya roman ”Ett ärligt liv”.