Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

App-jobben förvandlar människor till billiga varor

Foto: REED SAXON / AP TT NYHETSBYRÅN/ NTB SCANPIX

Kritiken mot gigekonomin växer sig allt starkare – nu i veckan gällde den rapparen Linda Piras appsatsning Workish. 

Valerie Kyeyune Backström synar den nya otryggheten i arbetslivet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Man kan börja på flera olika sätt.

I Ken Loach senaste film ”Sorry we missed you” börjar det på en arbetsintervju.

Där gås villkoren för huvudrollens Rickys nya jobb igenom, och över honom haglar eufemismer – han är inte anställd, han ska utföra uppdrag åt dem. I en kort scen sammanfattas spelreglerna för arbete på den nya marknaden, där hörs eko av det lingo vi vant oss vid från gigföretagens språkrör – flexibilitet, entreprenörskap, delningsekonomi. 

Men det nya språket är inte bara ett sätt att ge arbete ett rosa skimmer – det är ett sätt att helt avskaffa det till förmån för oreglerat daglöneri, ibland något som snarast liknar livegenskap.

Genom den smarta paketeringen lockas inte bara kunder, utan också regelverk att kringgå arbetsrätt. En anställd har rättigheter. En som utför tjänster har det inte. I förlängningen leder det till att i grunden förändra vår syn på arbete, och därmed vilka rättigheter och skyldigheter som blir norm på arbetsmarknaden.

Vad som sedan följer i Loachs drama är en nattsvart resa ner till avgrunden, familjen trasas sönder, allt faller isär, och skyldig verkar inget annat än det som en gång verkade vara lösningen: det nya jobbet.

Men ändringen börjar långt tidigare än så.

Man skulle kunna spåra detta skifte till 2008. Sedan finanskrisen har tusentals fasta jobb försvunnit, utan att återvända allt eftersom ekonomin förbättrats.

I ”Humans as a service” berättar den brittiska juridikprofessorn Jeremias Prassl att många tidigare anställda i stället återvänder till samma arbetsplats, men nu utan anställningens förmåner, med lägre lön och garanterat långt mer osäker framtid. Snarare än verkligt entreprenörskap handlar det alltså om en omorganisering av arbetsplatsen, där anställda arbetare ersätts av temporära; frilansare, inhyrda genom bemanningsföretag, ensamma contractors, befriade från anställningsskydd.

Det är ett sätt att kringgå arbetsrätten, och genom att göra anställda till varor på entreprenad slippa betala för de segrar fackföreningar många gånger blodigt tillkämpat sig.

Men förändringen börjar långt tidigare än så. Om man vill förstå dagens gigekonomi, nolltimmesanställningar och inringda vikariat, så måste man förstå de politiska initiativ som möjliggjorde det. 

Stick från 1874 visar arbete i stålindustrin. Foto: Album / Prisma / Album

”Uber orsakade inte denna prekära/osäkra ekonomi, Uber blev möjligt på grund av en prekär/osäker ekonomi” skriver den amerikanska ekonomihistorikern Louis Hyman i ”Temps” och spårar detta skifte i synen på jobb och ansvar ända tillbaka till 50-talet, och två separata firmor. Manpower fick världen att över tid byta ut fast anställda med bemanningsvikarier. Detta lyckas med snillrik reklam och ett ännu smartare koncept för att undvika protester: genom att få in kvinnor på arbetsmarknaden, inte som jämlika konkurrenter, utan som hemmafruar som ville dryga ut kassan. Därmed sågs i kvinnorna, till en början i alla fall, inga hot om åtråvärda heltidstjänster. 

Den andra, McKinsey, genom att lansera konsultens livsstil, först i de övre skikten, med tillfälliga gig, orimlig arbetsbörda och noll rätt till privatliv, som ett ideal som snart skulle ta över arbetsmarknaden. Hyman förklarar det geniala med temporärt arbete: ”De flesta behöll sina jobb, men du behöver inte byta ut alla för att göra resten osäkra”.

I Brad Stones biografi om Amazongrundaren och tillika världens rikaste man, Jeff Bezos inleds boken med ett citat: ”När du är åttio år gammal, och under en stund av stilla eftertanke återberättar din egen livshistoria bara för dig själv, kommer den tydligaste och mest meningsfulla berättelsen att bestå av de olika val du gjorde. I slutänden är vi alla summan av våra val.”

I Loachs film blir det tydligt vilken chimär det är. Trots ett slit som tvingar Ricky att kissa i petflaska för att hinna sina leveranser, är det i slutändan slitet som ska driva honom till en ekonomisk och privat ruin. Det finns inga goda val. 

Det är en resa mot botten.

När den brittiska journalisten James Bloodworth provjobbar runt i låglöne-England i ”Hired” är det just på Amazons lager han hittar en sådan urinflaska instuvad mellan lagervarorna, och vittnar i kapitlet om de fruktansvärda, men allt mer utbredda, villkoren som förekommer på lagret. Där har man, precis som på Ricks jobb, ett pricksystem, där man sparkas efter sex prickar. 

Att komma en minut för sent ger en prick, likaså att sjukanmäla sig, även på grund av en bilolycka. En veckas sjukdom ger fem. Att leta efter en av de få dricksfontänerna eller toaletterna kan också straffas, likaså om du ej når produktionsmålen. Efter nio månaders arbete lockas det med möjlighet till en fast anställning. Nästan inga människor uthärdar så länge. 

I ”Sorry we missed you” säger chefen till Ricky att kunderna inte bryr sig om ifall han dör. De vill ha sina paket i tid. Scannern han har med sig följer varenda rörelse, lagrar varje snedsteg, paus eller försening. Borta är den gamla uppgörelsen, där arbetsgivaren tillåts utöva kontroll i utbyte mot just rättigheter. Här ges inga. Och den låga prisnivån på ”tjänster” visar sig vara ett konstruerat moment 22: den låga lönen tvingar arbetare att ständigt vara tillgängliga för nya gig, och så skapas en konstant pool som konkurrerar om att hålla priset nere. Det är en resa mot botten. 

Och där återfinns bevisen för att arbetsköparen verkligen lyckats – arbetare har blivit varor, utbytbara, billiga, tillgängliga i överflöd. Eller som Bezos själv lanserade ett projekt: ”You’ve heard of software as a service – well, this is basically humans as a service”. Så länge gigare inte omfattas av arbetsrätten, har vi gett fritt spelutrymme för sådana som Bezos att nedmontera samhället för egen vinning. 

Där finns ingen valfrihet. 

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

Är tiden ute för sossen som landsfader?

Varför går det så dåligt för Stefan Löfven? Torbjörn Nilsson och Jenny Lindahl analyserar Socialdemokraternas kris. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.