Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför hann rättvisan ikapp kulturprofilen

Jean-Claude Arnault anländer till rättegången i Svea hovrätt den 14 november 2018. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN
Isobel Hadley-Kamptz. Foto: SEVERUS TENENBAUM / TIMBRO

Debatten om domen mot Jean-Claude Arnault visar att ett skifte att skett i synen på våldtäkt.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om vad som sker när rättsstaten bestämmer sig för att alla kvinnor är värda att försvara.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | KULTURPROFILEN. Kanske finns rättvisan till för oss också? Efter hovrättsdomen mot Jean-Claude Arnault har detta varit en dominerande känsla för många. Martina Montelius uttryckte det kanske tydligast i en intervju i DN: ”Efter att den här personen i flera decennier har stått på Stockholms finaste barer och känt sig helt trygg i att han kan göra vad som helst mot vem som helst utan konsekvens – det är en närmast fysisk lättnad att det visade sig att det inte var sant.”

För sexualbrottsmål med den här sortens inslag slutar nästan aldrig så här. När offret först sagt ja och sedan säger nej, när offret har druckit vin, när offret frivilligt följt med förövaren hem, när offret själv somnat i förövarens säng. 

Både tingsrättsdomen och hovrättsdomen är dock glasklara. Dessa omständigheter betyder inte att det inte kan vara våldtäkt ändå. 

Det är förstås inte oväntat att motsatt känsla också nu uttrycks. Utöver Horace Engdahl, som inte anser att det Arnault dömdes för alls bör ses som våldtäkt, har Lena Andersson, Åsa Linderborg och nu senast Marianne Stidsen, gått ut och varnat för att rätten tagits över av feministisk ologik. 

Sexuellt tvång inom familjen var inte olagligt

Ska män verkligen kunna dömas om offret druckit vin, följt med hem, somnat i hans säng ”tätt intill honom” som Andersson målande skönlitterärt beskriver det? Vad är det för rättssäkerhet, va?

Linderborg pekar på de mycket små diskrepanser som fanns mellan vittnesuppgifterna utan att ta upp att domen reflekterar kring dessa och gör bedömningen att det inte påverkar offrets trovärdighet.

Stidsen å sin sida verkar helt bortse från vittnena eftersom hon påstår att domen enbart gått på offrets ord, något som alltså inte stämmer.

Dessa invändningar är dock helt rimliga om vi ser på hur rättsstaten historiskt har hanterat sexualbrott. För det är ett skifte som skett. 

Lena Andersson. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

När det vi kallar rättsstat började formeras fanns knappt sexbrott, vilket berodde på hur kvinnors liv såg ut och reglerades. Inom familjen var sexuellt tvång inte olagligt och utanför familjen förväntades kvinnor ändå inte befinna sig ensamma. I romersk rätt sades uttalat att de kvinnor som valde att finnas i offentligheten, där man kunde bli våldtagen, legalt förlorade sin rätt till skydd mot våldtäkt.

Ett hål i rättsstaten

Att tvinga sig på en skådespelerska eller prostituerad, de kvinnogrupper detta primärt gällde, sågs helt enkelt inte som brott. De enda fall som överhuvudtaget kunde vara våldtäkt var alltså om en ärbar kvinna överfölls på gatan av en främling, men det skedde så pass sällan utanför krig att det inte var så relevant för rättsstatens framväxt. 

Detta i sin tur har både påverkat den folkliga synen på vad som är ”riktig våldtäkt” och hur bevisvärdering och trovärdighet hanterats legalt. I takt med att kvinnors frihet i vardagen ökat, och därmed också riskerna att utsättas för övergrepp, har dock det här hålet i rättsstaten blivit alltmer plågsamt.

Om det vanligaste grova brott som män utsattes för nära nog aldrig ledde till fällande domar skulle systemet inte ha sett ut så här. Och om systemet ändå hade sett ut så här så hade män tagit rättvisan i egna händer.

Poängen med rättsstaten är förstås att undvika just detta. Domstolar och polis är bättre, tryggare och mer rättvist än lynchjustis, privat beväpning och medborgargarden. Det förutsätter dock att människor känner att rättsstaten är tillräckligt rättvis. 

För någon vecka sedan skrev Åsa Linderborg om att Södermalms lyktstolpar har börjat prydas med klisterlappar där Fredrik Virtanen pekas ut som våldtäktsman [förundersökningen om den påstådda händelsen lades ner 2012, reds. anm.]. När jag läste om det blandades min avsmak för lappklistrandet med tanken att vi kanske faktiskt ser just ett sådant kvinnouppror. Män söker arketypiskt utöva makt med våld, kvinnor gör det med ord.

LÄS MER – Fredrik Virtanen: Hur länge ska jag straffas? 

Och om män tar lagen i egna händer med ett kok stryk så gör kvinnor det med klisterlappar och ryktesspridning. Jag lägger ingen värdering här i vad som är värst, konstaterar bara att män och kvinnor traditionellt haft olika möjliga maktmedel. 

Alla har känt till beteendet

Jean-Claude Arnaults makt var nu också mer arketypiskt kvinnlig, komplett med formellt mäktigare äkta hälft. Han kunde prata med någon som kunde prata med någon så att någons karriär förstördes, utställning ställdes in, utgivning dog ut. ”Vet du inte vem min fru är?” som han rasande frågade nuvarande kulturrådet i Moskva, Stefan Ingvarsson, efter att denne kastat ut honom från en förlagsfest där han antastat en kvinnlig gäst.

Ingvarsson berättar om det här i SVT-dokumentären "Det slutna sällskapet" av Knut Kainz Rognerud och Christian Catomeris som skildrar det senaste året med Svenska Akademien. Egentligen framkommer ingenting nytt i dokumentären, mer än att bilden förstärks av hur alla i den här sfären har känt till Arnaults beteende och nästan ingen har protesterat.

För första gången får till och med Ebba Witt-Brattström, som hittills annars mest placerat sig själv som utomstående kritiker, svara på frågor om att hon försökte få fram namnunderskrifter på ett upprop till stöd för Arnault och försvarade honom mot anklagelser för övergrepp. ”Ja, det där är en skämskudde för mig”, säger Witt-Brattström med en freudiansk felanvändning av den metaforiska kudde man kan vilja dölja ansiktet med när något bara är för pinsamt. För det är verkligen hemskt genant för henne, alltsammans. 

En förbättrad rättsprocess

Inte ens skyddet från kulturvärldens mäktigaste räckte dock till slut för Arnault. Rättsstaten hann ikapp honom, mot alla odds. Sexualbrott är svårbevisade och många skyldiga kommer också fortsatt gå fria, måste gå fria i rättssäkerhetens namn.

Men något har hänt under det här året och jag hoppas att vi kommer se förbättringar framför allt i de tidigare skedena av rättsprocessen, i polisutredningar, bevissäkring, förhör. Kanske kommer vi i framtiden se fallet med kulturprofilen som en symbol för när rättsstaten faktiskt började försöka skydda alla.

Om vi vill undvika lynchjustis, med klisterlappar såväl som baseballträn, så är det inte en dag för tidigt.

 

Isobel Hadley-Kamptz är medarbetare på Expressens kultursida och författare. Hennes senaste bok är "Om sport och våld".

 
FOTNOT. Förtydligande uppgifter har tillförts artikeln efter publicering.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!