Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Anna Björklunds försvar av J K Rowling är moralpanik

Myra Åhbeck Öhrman.Foto: PRIVAT.
Anna Björklund.Foto: David Möller.
J K Rowling.Foto: JOEL C RYAN / AP TT NYHETSBYRÅN

Anna Björklund tycks lyfta frågan om transpersoner av omsorg om barn.

Myra Åhbeck Öhrman svarar henne i debatten om J K Rowling.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPLIK. När ”Harry Potter”-författaren J K Rowling för drygt en månad sedan trampade med hela foten i det transfoba klaveret hoppades jag att det skulle få stanna där. Att vi i Sverige skulle slippa engelsmännens mystiska besatthet av barns könsidentitet och vilka toaletter transpersoner ska få besöka. 

Sen kom Anna Björklunds text till försvar av Rowling i Expressen 28/7.

J K Rowling påstår att hon ”undersökt frågan [om transpersoner] ordentligt” och Björklund lyfter samma sak – av omsorg om barn och unga. 

Om det var sant att frågan betydde något för dem skulle de aldrig presentera den på ett sätt så felaktigt sätt. 

Personer som bryr sig om vetenskapen runt kön och könsidentitet vet att även om det senare är ett trassel av biologi, normer och kultur som vi kanske aldrig kommer att nysta ut, är transpersoners existens ett så gott som oomtvistat faktum. De skulle inte reducera komplexa människor till en barnboks platta karaktärsporträtt, eller skala bort de många faktorer som krävs för att förstå forskningen till förmån för alarmistiska procentsatser tagna ur sitt sammanhang.

Tyvärr är det inte lika slagkraftigt att benämna den mytomspunna ökningen av unga som söker transvård som vad det faktiskt är: Ett tusental individer i en befolkning på 70 miljoner, i en samtid där transpersoner har historiskt oöverträffad tillgång till vård och stöd.

Det är en konstig sak att utelämna om ens ambition är att hjälpa barn och unga.

Att kalla pubertetsblockerare för ”vanställande medicin” är en Voldemort, en karikatyr av moralpanik. Förutom att den rent felaktiga beskrivningen, bortser de från obekväm vetenskap som att den mest citerade barnmedicinska tidskriften ”Pediatrics” (februari 2020) nyligen publicerade en studie med över 20 000 transpersoner, där de som önskat och fått tillgång till pubertetsblockerare hade signifikant lägre suicidrisk. 

Det är konstiga saker att utelämna om ens ambition är att hjälpa barn och unga.

En stor metaanalys visar att 52 av 56 studier visar att könstransition har en positiv effekt för individernas mentala hälsa. Resten rapporterar blandade resultat, men inte övervägande negativa. 

En annan studie visar att barn, som tillåts korrigera sitt kön socialt (det vill säga leva som sitt valda kön) har en förbättrad mental hälsa som ligger i nivå med cis-barn.

Som idiomet säger springer en lögn halvvägs runt jorden innan sanningen ens fått på sig skorna. Därför behöver jag motstå instinkten att ägna varje tecken åt att förklara varför den bild Björklund och Rowling målar upp av unga transpersoner är lika otidsenlig, trångsynt och endimensionell som den senares snåla och stornästa bankvättar. 

Istället vill jag också berätta en saga.

Sagan handlar om sångerskan Anita Bryant, som inledde the swinging sixties med att släppa sin första skiva, och avslutade decenniet med en protest mot Jim Morrisons ogudaktiga scenframträdanden.

På 1970-talet blev hon frontfigur för organisationen ”Save our children”, som motsatte sig den framväxande rörelsen för homosexuellas rättigheter. Deras syfte var att skydda barn från övergrepp och indoktrinering utförd av bögar, i en värld där vuxna förblindats av sin vilja att vara progressiva och toleranta. 

Jag lämnar det åt er att tänka på likheterna, och vilken sida av historien ni vill stå på. 

 

Av Myra Åhbeck Öhrman.

Myra Åhbeck Öhrman är skribent, föreläsare och debattör.