Annina Rabe. Till vänster Rabe som barn, med tant Jeppe.
Annina Rabe. Till vänster Rabe som barn, med tant Jeppe.

Älskade tjuriga grannland

Publicerad

När det gäller Finland måste man få lov att bli lite sentimental.

Annina Rabe går tillbaka till sina finländska rötter.

FINLAND 100 ÅR. I finlandssvenska Kjell Westös storslagna nya Helsingforsroman ”Den svavelgula himlen” är huvudpersonen en författare som haft stora succéer med sin debutroman, ”Drömmaren vid Smedsplan”, men på senare år allt oftare blivit beskylld för ”sentimentalitet” - samtidigt som det är just den skimrande skildringen av staden Helsingfors som har gjort debutromanen så älskad. Jag vet inte i hur hög grad Westö har baserat den där huvudpersonen på sin egen författarpersona, men även han har ju under åren ibland rätt orättvist beskyllts för just detta. 

Kjell Westö har beskyllts för att vara sentimental.Foto: MARICA ROSENGÅRD / BONNIERS

Själv vet jag bara att när Kjell Westö beskriver staden Helsingfors så är det den stad som jag känner igen och älskar. Känslan i hans Helsingfors; ett slags vemodig skönhet, ett förflutet som tynger axlarna och inte går att skaka av sig, stämmer väl överens med mitt eget. Om jag nu ens kan tala om ett Helsingfors som är ”mitt”. När kan man göra anspråk på en plats? Jag har aldrig bott där eller någon annanstans i Finland. Jag talar knappt ett ord finska. Men jag har mina rötter där, bokstavligen. På Sandudds kyrkogård i Helsingfors, mellan höga träd och med en miljon ekorrar som obekymrat hoppar mellan gravstenarna, ligger min mamma och mormor begravda. 

Annina Rabes mammas och mormors grav på Sandudds kyrkogård.Foto: Privat

Så när jag nu skriver en hyllningsartikel till dagens 100-åring Finland, måste den bli både personlig och kanske också lite sentimental. Det blir ingenting om de politiska händelser som ledde fram till Finlands självständighet den 6 december 1917. Inte ett ord om marskalken Mannerheim; det finns ett otal biografier att läsa. Ingenting om sannfinländare eller svenskspråksproblematik. Men däremot en del om självständighet. Det är denna självständighet som är grundläggande i den finländska identiteten, i alla fall som jag känner den. Som svensk är det omöjligt att inte slås av den. 

Ett allomfattande egensinne

I Finland finns ett allomfattande egensinne, vars motsvarighet är svår att finna i Sverige. Ett egensinne som i sina bästa sidor resulterar i lysande litteratur, arkitektur, design, konst, musik och film. Skulle en poet som Gunnar Björling kunnat födas i Sverige? En författare och konstnär som Tove Jansson? En arkitekt som Alvar Aalto

Astrid Lindgren tillsammans med Tove Jansson.Foto: OLLE WESTER

 

Med egensinnet kommer också en envishet, en viss trubbighet, ett istadigt hållande på integriteten. Inskränkthet och ovilja till förändring, säger en del yngre finska människor jag talat med. Men för mig, som alltid sett Finland som Sveriges mer svårflirtade kusin, den där som är lite eljest men ett verkligt stort geni, framstår ju detta egensinne som något eftersträvansvärt. Där finns ett jävlaranamma som sällan ses här.

Jag har ägnat mycket tid i livet åt att fundera över skillnader i den svenska och den finska mentaliteten. Medan Sverige har varit upptaget med att bli världens modernaste land har Finland tjurskalligt fortsatt att vara just Finland. Att Sveriges två största företag, H&M och Ikea, har gjort sig kända för att snabbt plocka upp och imitera de senaste trenderna från omvärlden känns inte som någon tillfällighet. Vi har kunnat kosta på oss att strunta i integriteten. Vi känner inte att vi hela tiden behöver försvara någon egen identitet. Så gynnsam är vår historia. 

Finska soldater under finska vinterkriget.Foto: PRESSENS BILD / TT NYHETSBYRÅN

Men väldigt mycket i Finland i dag måste fortfarande ses mot bakgrund av den avgörande självständigheten. Erfarenheten av att ockuperas, av att ha deltagit i fruktansvärda krig. Historien är ständigt närvarande när jag pratar med mina finlandssvenska släktingar. Jag känner den alltid när jag besöker Finland. Där finns ett allvar. Men också en pragmatism och en mycket speciell sorts humor. Och en omsorg om och intresse för landets historia som jag mycket sällan ser i Sverige. 

Morfar ryckte ut

Min mors liv är också en liten del i Finlands moderna historia. Hon föddes och tillbringade sin barndom i Finland. Min morfar var rikssvensk men med finlandssvensk mamma, och mormor var finlandssvensk. När det unga paret skulle få sitt första barn skedde en oväntad tragedi. Min mormor dog i barnsäng på sjukhuset i Helsingfors, och lämnade min morfar ensam med en liten flicka; min mamma. Hennes uppväxt blev otrygg. Morfar gav sig ut i kriget som Finlandsfrivillig när mamma var fem. Hon tillbringade sin barndom hos släktingar på en gård mellan Helsingfors och Åbo, och i diverse fosterhem.

Annina Rabes morfar.Foto: PRIVAT

Jag har ofta funderat på det där. Att morfar älskade Finland så mycket att han gav sig ut i krig som frivillig, trots att han var ensamstående änkling med ett litet barn. Hur kunde han svika sin papparoll så? Hur kan man älska ett land mer än sitt barn? 

Min mamma var hela sitt liv märkt av sin kaotiska uppväxt, men kärleken till Finland ärvde hon. Ofta åkte vi Silja Line till den älskade släkten, satt tillsammans vid mormors grav i Helsingfors och matade ekorrarna. Precis som hon själv gjort som liten moderlös flicka. 

Den gula gården

Vi besökte alla hennes barndoms platser: den gula gården med sin stora sal, köket som doftade av ruisleipä och mustikkapiirakka, barnkammmaren på övervåningen med röd våningssäng. Vi bläddrade i det gamla fotoalbumet med skräckbilden av ”Rosalie S på sin dödsbädd”, som skrämt både mamma och mig i våra respektive barndomar. (Rosalie såg hemskt otäck ut med jätteuppsvullen mage och stirrande blick; liksom död fast ännu inte död). Fortfarande har jag tydliga bilder från mörkläggningarna av gården under kriget; inte för att jag själv var med utan för att mamma berättat så levande om det. 

Annina Rabe som barn utanför den gula gården.Foto: Privat.

Minnena flyter ihop och blandas, det är kanske det som kallas släkthistoria. Aldrig känner jag att det förflutna tynger mina axlar mer än det gör när jag är i Finland. Det är en vemodig men skön tyngd, som förankrar och som jag inte skulle vilja vara utan. Det är den tyngden jag känner igen i Kjell Westös böcker. Den jag känner igen i den finska mentaliteten.

Ensam vid graven

Numera sitter jag ensam vid graven, men där finns fortfarande obekymrade ekorrar. De fragment som är kvar av min mammas minnen är det bara jag som härbärgerar. Och kärleken till detta slitstarka, tjuriga grannland, som på något sätt är mitt men ändå inte, lever i mig. Precis som den gjorde i mina förfäder. Grattis på självständighetsdagen, älskade Finland. Upphör aldrig med ditt egensinne.

 

Annina Rabe är medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler artiklar av Annina Rabe här.

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag