Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alla som säljer sex har sin egen historia

Lo Kauppi i rollen som Terese.Foto: Matilda Rahm / Fotograf Matilda Rahm 2019
Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren

Det finns ingen som äger diskussionen om prostitution och social utsatthet.

Martina Montelius svarar på kritiken mot hennes pjäs ”Föddhora”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Den här berättelsen handlar inte om oss”, skriver sex representanter för föreningen #utanskyddsnät i Dagens Nyheter (15/11). De syftar på min pjäs ”Föddhora”, som just nu spelas på Teater Brunnsgatan Fyra, med Lo Kauppi i rollen. Och de har rätt, trots att endast fyra av dem sett ett genrep av föreställningen. Berättelsen handlar inte om dem. Den handlar om Terese, före detta prostituerad och drogberoende, som just börjat arbeta som lågavlönat, cyklande matbud. Titeln är en förvrängning av företagsnamnet ”Foodora” – ett företag som ägnar sig åt just matleveranser. 

”Föddhora” handlar om sorg efter en älskad vän som blivit styckmördad. Den handlar också om en praktik jag själv ofta använt i mitt liv: den att berätta sina allra svåraste historier för omvärlden med ett skratt, för att det är det enda uthärdliga sättet att berätta. Eller tillsammans med vänner raljera över tillvarons stundtals måttlösa jävlighet. 

Den som tillåts skratta har lättare att våga sörja.

Det är också en väg att närma sig sin publik när man spelar teater; skrattets muskulatur är densamma som gråtens. Den som tillåts skratta har lättare att våga sörja. Pjäsens Terese, hur prostituerad hon än är eller har varit, är lika sammansatt och lika allmängiltig som någonsin den desperate ryttmästaren i Strindbergs ”Fadren”, eller Ibsens av raseri och förvirring söndermalde Peer Gynt. 

Meningen med den här pjäsen är inte att presentera ett dokumentärt material. Ingen dramatiker kan representera var och en i en förening som #utanskyddsnät, som har flera hundra medlemmar. Just jag kan det definitivt inte, eftersom jag inte kan förmå mig att tro att alla dessa hundratals skulle ha exakt samma åsikt om pjäsen som de fyra som faktiskt sett den. Och i den insikten hittar vi orsaken till att det samarbete som i våras påbörjades mellan mig och en grupp ur #utanskyddsnät inte fungerade. 

Pjäsen ”Föddhora” har flera lager, men det grundläggande syftet är att öppna just en sådan fördämning av berättelser som debattartikeln i DN är en del av. Diskussionen kring prostitution kan aldrig vara privatägd – inte av en grupp, och inte av en individ. Lika lite som någon annan diskussion kan vara det. 

Lo Kauppis Terese jobbar för Foodora.Foto: Niklas Hellgren

Varje människa som av olika skäl säljer sex har sin egen berättelse, i exakt samma utsträckning som jag. Därför kan jag inte berätta om alla kvinnor i prostitution genom att berätta om en, eller fyra. Jag måste flytta in min mänsklighet och livserfarenhet i hennes kropp, och bygga en berättelse om en människa. På samma sätt arbetar en skådespelare. Detta är det konstnärliga arbetets absoluta kärna: att låna ut mitt språk till den berättelse som inte är min. Eller lika gärna: att låna ut min egen berättelse, min erfarenhetsbank, till omständigheter som inte är mina privata, och kanske inte heller min publiks. Ingen av de pjäser och romaner jag skrivit handlar om mig och mitt liv. Samtidigt gör de alla det. Tills de hamnar hos sin mottagare. Då börjar de handla om henne eller honom i stället. 

Detta är ett viktigt inlägg i debatten om sexköpslagen.

Inte ett enda andetag eller kommatecken i vår föreställning är hämtat från något som någon medlem av #utanskyddsnät har berättat för mig. Pjäsen handlar inte heller om något verkligt rättsfall. Den horribla sanningen är ju att kvinnor mördas och skändas varje dag. De flesta hamnar aldrig i tidningen. 

Däremot stämmer det att vi i vår publikfoajé exponerar anonyma torskars Flashback-recensioner av lika anonyma kvinnor. Vi har också statsvetaren och prostitutionsöverlevaren Merly Åsbogård på plats vid nio av föreställningarna. Hon berättar med stort mod om sina egna erfarenheter. Detta är ett viktigt inlägg i debatten om sexköpslagen. Ett svar till alla som hävdar att prostitution är möjlig att jämställa med vilken ekonomisk transaktion som helst, som om en anställd vid Lindex eller Finansinspektionen löpte stor risk att bli spottad i ansiktet, gruppvåldtagen i timmar eller mördad vid varje arbetspass. Den vanföreställningen vill vi med kraft protestera mot. Det är inte du som säljer sex som ska problematiseras och stigmatiseras i samband med vår föreställning. Det är dig som köper sex vi skärskådar, i hopp om att du en dag ska klara av att skärskåda dig själv. 

Varken jag eller någon annan, ens en medlem av #utanskyddsnät, kan ge en fullödig bild av vad det är att leva i prostitution, att bli våldtagen eller att sörja en förlorad vän. 

Jag skulle kunna ställa de sex undertecknarna av debattartikeln i DN intill varandra på Brunnsgatans scen och be var och en berätta sin sanning. Reaktionen skulle bli fler debattartiklar, som anklagade de utvalda berättarna för att ge en snäv och orättvis bild av verkligheten. 

Skulle Tereses röst räknas, om jag hävdade att hon var 'baserad på en sann historia'?

”De här berättelserna handlar inte om oss”, skulle man skriva, och ha rätt. Samtidigt handlar Tereses berättelse om oss. Föreställningen är byggd av samma molekyler som alla andra konstnärliga verk: den mänskliga erfarenheten. Den här gången silad genom en människa som heter Terese, och som har mött män som våldtagit och plågat henne, och därefter givit henne pengar. Terese har humor. Hon är arg. Hon har åsikter om kärlek och politik. Och ibland har hon bara tråkigt.

En sak är säker: ingen äger hennes berättelse. Inte ens Lo Kauppi som spelar henne, eller jag som har skrivit henne. Varje kväll möter Terese en helt ny publik, med vilken hon påbörjar ett helt nytt och unikt samspel. Ingen som ser och hör henne med öppet sinne kan rimligen tvivla på hennes bottenlösa kärlek till sin döda vän Marisol, som hon ömsom förtvivlat, ömsom grälsjukt, ömsom raljerande kämpar för att åtminstone glimtvis hålla vid liv. 

Är Merly Åsbogård en röst värdig att lyssna på för de sex namnen under artikeln i DN? Skulle Tereses röst räknas, om jag hävdade att hon var ”baserad på en sann historia”? Jag vet inte. Vad jag vet är att ingen av dem är ”initiativtagare” till någon teaterföreställning skapad av mig, och att ett konstnärligt verk, liksom en människa, alltid äger rätten att tolkas och upplevas fritt och utan förmaningar, av alla som vill närma sig det. 

 

Martina Montelius är teaterdirektör, dramatiker och författare samt medarbetare på Expressens kultursida. Hon är aktuell med pjäsen ”Föddhora” och romanen ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.

 

LÄS MER – Mikaela Blomqvist: ”Föddhora” är befriande, drabbande och oväntad underhållande

LÄS MER – Martina Montelius: Mammorna skyddar dem efter deras gruppvåldtäkt

Är litteraturmannen utrotningshotad?

Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén.

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra.

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.