Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alla har fel om Paolo Roberto

Klipp från TV4:s intervju med Paolo Roberto.
Ur TV4:s intervju med Paolo Roberto
Ur Lilja 4-everFoto: SVT
Myra Åhbeck Öhrman.Foto: PRIVAT.

Den senaste veckans beskrivningar av sexsäljare är som hämtade ur Lilja 4-ever.

Myra Åhbeck Öhrman påminner om en mer komplex bild av prostitution. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Minns ni när förespråkare för tiggeriförbud målade upp en värld av onda Disneyskurkar från öststaterna som rånade Sveriges invånare på småpengar och pantflaskor? 

Förespråkarna för hårdare straff och striktare lagar för sexköp påminner om dem.

I deras beskrivningar den senaste veckan är sådana som säljer sex – särskilt om de inte är svenskar – alltid offer direkt ur Lilja 4-ever. Unga flickor som kidnappats från sitt kärleksfulla hem för att slava åt en liknande Disneyskurk.

För dem existerar inte de personer som ser sex med främlingar som en mildare kränkning per krona än att tigga pengar från våra ekonomiska stödsystem. Det finns inga människor som flyr en tillvaro ännu värre än en tiggarmugg eller lägenhetsbordell, och som med hjälp av utlänningslagen skickas tillbaka utan minsta hjälp eller stöd. 

I den parallella Disneyvärld som tillhör Paolo Robertos försvarare [...] är alla sexsäljare lyckliga.

I den parallella Disneyvärld som tillhör Paolo Robertos försvarare och självutnämnda prostitutionsexperter från nätets kommentarsfält, är alla sexsäljare lyckliga och mäns anspråk på obegränsad tillgång till kvinnors kroppar är inte ett strukturellt problem. En bild som påstås föreställa kvinnan i fråga, med en märkesväska, visas upp för att stärka påståendet att hon mår toppen.

Som bevis betraktat är det ungefär lika svagt som Piteå-Tidningens politiska redaktör Kata Nilssons tvärsäkra och sexualmoralistiska konstaterande att ”Ingen, verkligen ingen, vill ha sex med tio främmande män på en kväll.” 

Det kanske kommer som en nyhet för vissa, men världen är ett ganska orättvist ställe fullt av egoister. Vi utnyttjar för att trygga vår egen position eller blir utnyttjade av andra, hela livet.

I bästa fall är det små, futtiga övertramp. Vi kanske inte blir värre förövare än att vi snattar ett nagellack från Åhléns, snackar skit om någon för att sänka deras status eller tar cred för någon annans arbete. 

I bästa fall behöver vi aldrig uppleva att någon annan tar sig rätten att definiera vårt samtycke åt oss.

Vi har husfridssex för att muta bort tjafs eller dåligt samvete.

I generationer har sex setts som något kvinnor delar ut som belöning eller kompensation. Kvinnor släpper till, män erövrar. Det är en transaktion där sex blir valuta, och vi accepterar det alla i någon mån. Vi har husfridssex för att muta bort tjafs eller dåligt samvete, flörtar med eller accepterar närmanden från personer vi vill hålla oss väl med. 

Därför förvånar det mig extra mycket när kvinnor verkar ha svårt att relatera till en sexsäljares situation utan att skriva misärporr där de benämner dem som ”lealösa köttstycken”, ”en köpt kropp att komma i” och annat som bara reproducerar och legitimerar den objektifiering av sexsäljare vi vill bekämpa.

 För vilka av oss har aldrig behandlats som en hora?

Räck upp handen om du någonsin fått matchningar på Tinder som omedelbart börjar förhandla fram ett ligg. Om du någonsin känt dig utnyttjad när någon ghostat dig hela kvällen och hör av sig först fem minuter efter att krogen stängt. Om du ägnat månader åt att lyssna på någons upplevda problem med sin partner, samtidigt som de knullat dig bakom deras rygg när det passat dem.

Att samma personer som sysslar med sånt har mage att dygdsignalera mot sexköpare är egentligen talande för hur lätt vi har att rita gränser mellan vårt eget beteende och andras. Ingen vill trots allt vara en hora, och få vill vara en torsk.

Helst vill vi inte tänka på att trasslet av ekonomiskt och historiskt förtryck, könsroller och våldsspiraler, saknar enkla lösningar. 

Vi ger sexsäljaren rollen som kidnappad Disneyprinsessa.

Istället pressar vi den lokala matbutiken att göra sig av med varor som bär förövarens namn, som någon sorts plåster på såren – trots att vi någonstans i bakhuvudet vet att vår övriga konsumtion tveklöst skadar fler kvinnor och barn än trafficking någonsin gjort.

Vi ger sexsäljaren rollen som kidnappad Disneyprinsessa som kan räddas av ett förbud mot sexköp för att vi ska slippa känna oss maktlösa inför det som skulle ha föranlett att hon valde det.

Är kvinnans motiv, ekonomi och eventuella trauma relevant för hur Paolo Roberto bör bedömas? Nej, inte i mina ögon. Han har tydligt uttryckt att han inte brydde sig om att ta reda på, eller faktiskt antog, att hon var där mot sin vilja. Med vår syn på samtycke och nya lagstiftning bör hans intentioner räcka för att klassa det som ett övergrepp. 

Att så många jobbar på att framställa henne som det perfekta offret går därför dessutom helt i strid med den kamp som förts i decennier. Att övergrepp mot kvinnor ska tas på allvar oavsett hur kort kjol hon råkar ha och hur många hon sagt ja till innan sitt nej. 

Vill någon leva i en Disneyvärld är det deras privilegium att göra det i sitt eget huvud. Men när det får styra opinionen formar vi ett samhälle där människor tvingas in i roller som begränsar och till slut straffar de svagaste. 

Ännu värre: Vi riskerar att tappa bort de problem som faktiskt behöver lösas.

Borde vi ha lärt oss något av #metoo, är det att alla kan utsättas för kränkningar och övergrepp. Även en lyxeskort med designerväska. 

 

 

Av Myra Åhbeck Öhrman

Myra Åhbeck Öhrman skriver om, debatterar, poddar och föreläser om internet, kultur och politik.

 

”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.