Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En diplomats plats är runt champagnehinken

Anna Lindstedt. Foto: TT NYHETSBYRÅN
Martin Schibbye. Foto: JONTE WENTZEL
Gui Minhai. Foto: PRIVAT / ANGELA GUI

Anna Lindstedt misstänks för brott efter helgen med kinesiska affärsmän.

Martin Schibbye påpekar att den ljusskygga diplomatin är livsviktig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Under våren blev nyheten om Sveriges Kina-ambassadörs tvådagarsmöte om den fängslade förläggaren Gui Minhai på Sheraton i Stockholm en världsnyhet. DN:s ledarsida talade om det som ”en av de största skandalerna inom svensk utrikespolitik” och den före detta svenska ambassadören Anna Lindstedt är nu ”skäligen misstänkt för förhandlingar med främmande makt utan mandat och därigenom orsakat Sverige ett avsevärt men”.

Fördömandet av hennes agerande har varit unisont. Men att arrangera den här typen av kreativa möten är väl precis det vi har ambassadörer för? Att mellan skål och vägg testa lösningar och hitta vägar ut ur låsta situationer i tassemarkerna mellan näringsliv, politik och kultur.

Det är just den här typen av social ingenjörskonst som begåvade ambassadörer är som allra bäst på. 

Urho Kekkonen

Finlands legendariske president Urho Kekkonen använde alltid bastun för att tämja den ryska björnen. Värdet av diplomati och internationellt relationsbyggande i hettan utan kläder och protokoll har uppenbart tjänat Finland väl.

Att hänga kvar sent på hotell där politiker brukar ha sina vattenhål för att få information och dela uppgifter man vill plantera är ju en del av jobbet. Och att inte informera UD om allt man gör antar jag sker av en ömsesidig respekt då UD kan svära sig fria om något går snett.

Vilket är precis vad vi nu ser ske.

Att de kinesiska representanterna under mötet framfört att de vill att anhöriga ligger lågt med kritik mot Kina är väl ett rimligt krav av en diktatur. Alla är ärliga utifrån sina utgångspunkter och att förstå sin motpart är i andra fall grunden för att hitta en lösning.

Etiopien

Det var ett av diktaturen Etiopiens ständiga käpphästar under den tiden jag själv satt fängslad – en önskan om arbetsro. Något som i perioder såväl anhöriga som medier accepterade för att låta diplomatins kaffekvarnar mala. Medan diplomaterna, när skiten ändå träffade fläkten, påpekade att i ett land som Sverige kan man inte ”styra medier”.

I efterhand är det tydligt att det fanns flera perioder under min egen tid i fängelse då svenska medier skrev mindre – eftersom en massiv bevakning just vid tidpunkten skulle ha missgynnat processen med att få ut svenska medborgare ur ett fängelse.

Fallet Gui Minahi är allvarligt och han borde omedelbart släppas fri vilket Margot Wallström och UD uttryckligen sagt vid flera offentliga tillfällen.

Att använda anhöriga som gisslan i det diplomatiska arbetet vilket verkar ha skett på Sheraton är upprörande – men klart är att detta möte blivit omtalat eftersom det nu blivit svensk inrikespolitik av frågan. 

Kinaambassadör Anna Lindstedt

Om det nu visar sig att Sveriges Kinaambassadör Anna Lindstedt agerat på egen hand är det ”skandalartat” menar Moderaternas utrikespolitiske talesperson Hans Wallmark.

Det återstår nu för åklagaren att bevisa att ambassadören haft ett uppsåt att begå brottet – att utan mandat förhandla med främmande makt. Men vill vi riskera att få rädda ambassadörer, som följer protokoll punkt och pricka och inte vågar bygga och testa okonventionella lösningar så gör vi vårt land och våra fängslade medborgare en otjänst.

Att navigera i hotellkorridorer, skumma barer och tillsammans med affärsmän surra runt champagnehinkar på Sheraton i på småtimmarna borde vara en naturlig del av jobbet för fler inom svensk utrikesförvaltning. 

 

 

LÄS MER: Gui Minhais dikt från fängelset – till kung Carl Gustaf

 

 

Av Martin Schibbye

Martin Schibbye är journalist och medgrundare av Blankspot project. Tillsammans med fotografen Johan Persson greps han under en reportageresa i Etiopien och dömdes till 11 års fängelse. De benådades efter 14 månader. Tillsammans har de skrivit boken ”438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar”.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!