Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Aldrig mer vill jag svika en syster

Jean-Claude Arnault med hustrun Katarina Frostenson.Foto: ROGER TILLBERG / STELLA
Hanna Nordenhök.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Bredvid manliga förövare står ofta tigande eller skuldbeläggande kvinnor.

Hanna Nordenhök lovar sig själv att aldrig mer svika en utsatt syster.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det finns teaterföreställningar som nästan äter sig in i en. Som om de rörde vid någonting ofattbart ömtåligt i våra egna liv. För ett ögonblick upphör scenens fiktion och flyttar rakt in i det levda.  

Flera sådana magiska ögonblick uppstår i Dramatens uppsättning av ”Linje Lusta”, en föreställning helt uppburen av en sorts svindlande totalitet av omsorgsfullt utmejslade detaljer: från skådespel, ljus och kamera till kostym, regi och musik. 

Som att pjäsens mest fysiska våldsscener placeras utanför scenen, liksom i envis vägran att göra våldet till pornografi. Eller som hur slutscenen på ett märkvärdigt, nästan fiktionsupphävande sätt går helt på tvärs med pjästexten där de båda systrarna ju egentligen skiljs från varandra – på Dramaten lämnar de tillsammans och sjungande scenen, som i en parallell himmel eller verklighet. 

Rebecka Hemse som Stella i ”Linje Lusta”.Foto: Andrea Grettve

Länge efteråt har jag burit med mig kamerans ryckiga, outplånliga närbilder på Blanche med tårar som knappt är tårar rinnande nerför kinderna, ögonens stumma skrik, mästerligt gestaltat av Livia Millhagen. Liksom den banala, våldsamma maskulinitet Danilo Bejarano så förlamande exakt förkroppsligar, inte minst på slutet efter våldtäkten på Blanche, då Stanley obrydd går fram och tillbaka över scenen med det slutna ansiktet under ett flottigt hår lojt uppsatt med en kam. De pojkpinniga benen som sticker fram under träningsjackan låter med sitt slängiga rörelsemönster ana det monstruösa barn han är. Bejarano gör det barnet lika frånstötande som djupt och förvridet mänskligt, hela tiden lekande med stereotypen utan att spelet en enda gång blir stereotypt. Man fattar inte riktigt hur han gör.

Att få slippa finnas till. Att vara ingen i en våldsam mans armar.

Men när jag ser föreställningen för andra gången är det Stellas ansikte som inte lämnar mig – detta glimrande spel utfört av Rebecka Hemse med en nästan farlig närvaro och sanning. Självföraktet, förnedringens gräns som redan har passerats men som bara syns i det leende ansiktets skuggigaste hörn. Det är något med de där ögonen. Deras dystra lust, deras dödsdrift, längtan efter utplåning. Att få slippa finnas till. Att vara ingen i en våldsam mans armar. Ting, föremål, vårdslöst omkringkastat, kysst, slaget, penetrerat. 

Det är en uråldrig flickas blick hon låter slinta bort mot en osynlig punkt bakom kameran medan hon ligger där under sin älskares fasthållande tyngd, under denna nyckfulla och dödsbringande mansbebis som gör också henne själv till ett barn – och samtidigt till det modersbröst han aldrig får förnekas. Tillsammans utför de en tvångsmässig, enahanda dans. Ja, Stellas ögon är lika gamla som världen. Med slocknad glans låter Hemse dem se tillbaka på oss som genom årtusenden av brutal kvinnohistoria, i ett akut och utdraget nu.

Matilda Gustavsson.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag ser Stellas ansikte framför mig när jag läser Matilda Gustavssons bok ”Klubben” om Jean-Claude Arnault och händelserna kring Svenska Akademien, som en ljus och insisterande oval svävar det upp inuti mitt huvud. Inte för att situationerna som beskrivs i kvinnornas vittnesmål om gränslöshet, maktutövning och våld på något vis är identiska med hennes, eller i flera fall ens snarlika. Men Stellas ögon tittar tillbaka på mig ur alla våldsutsatta kvinnors avgrund. 

Första gången jag läste några av bokens vittnesmål i DN den där oktoberdagen 2017 isades det i mig av alla de motstridiga känslor som kan väckas när ett förhänge av det här slaget dras undan, och magnituden av någonting man bara haft viss kunskap om träder fram – för även om jag tveklöst visste något, visste jag långt ifrån allt. Sedan kom skammen, skuldkänslan, över det mer eller mindre medvetna valet att se bort. Och mitt i detta strömmade egna bortsorterade minnen upp inte av just den här mannen men plötsligt framvällande ur tonåringens och den unga kvinnans nu avlägsna skuggvärldar, minnen av utsatthet och gränslöshet av det slag som så många av oss delar. 

För sanningen är ju den att systrar sviker varandra hela tiden.

För Matilda Gustavssons omsorgsfullt skrivna bok rör inte bara några enskilda händelser och relationer mellan människor i svenskt kulturliv under en avgränsad tid. Den låter skynket falla och blotta någonting mycket mera oöverskådligt i tid och rum, så kollektivt genomlevt och samtidigt svårbenämnbart.

”Jag känner mig smutsig och klarvaken”, skriver Gustavsson i en av bokens mest anslående meningar.  

I ”Linje lusta” lämnar en syster bort sin egen syster, låter henne spärras in på mentalklinik, definieras som toka, mest av allt för att slippa se sin egen galenskap, utsatthet och livslögn. Placera bort den i ett låst rum, på avstånd, hanterad. 

För sanningen är ju den att systrar sviker varandra hela tiden. Vi lägger skulden på andra kvinnor för övergrepp de utsatts för, vi tycker att de borde njuta lite mer av våldet och inte vara så sexualfientliga, eller låter dem ta straffet för att ha talat medan vi själva tiger – ibland av rädsla, ibland för att få vara nära männen och makten, ibland för att vi inte orkar se vår egen underordning i vitögat. Vem vill se sig själv som offer? 

De senaste åren har jag tänkt mycket både på kvinnors svek och kvinnors uppslutning bakom varandra. 

På systrars sång och systrars feghet. 

Inte minst min egen.  

Inte reta upp, inte komma på kant med, vara behaglig.

Jag har tänkt på mina falska leenden, på min undfallenhet genom åren, på min anpasslighet när jag var ung till de där männen med inflytande och en air av livsfarlighet i de nattklubbs- och missbruksvärldar jag ofta befann mig i då. Inte reta upp, inte komma på kant med, vara behaglig. Det var ett reaktionsmönster som jag dåförtiden kunde utantill, ett närmast reflexmässigt navigeringssätt. Jag undrar hur hårt det sitter kvar. Mer än en gång har det fått mig att trampa både på mig själv och andra kvinnor. Det gör mig outsägligt sorgsen. 

Men om ”Klubben” väcker känslan av sorg och vanmakt är den också berättelsen om ett starkt och osläckligt ljus. Den påminner om och redogör för ett förlopp då kvinnor faktiskt ställde sig bakom varandra. Om de som varken lät sin tystnad köpas en eller två gånger. Om de som inte gick tigande som konfirmander rakt in i en sammanslutning där åtminstone en sanningsglidande, konspirationsteoretisk och domslutsifrågasättande kraft fortfarande verkar. 

Om sådana människor som med högburet huvud i stället gick rakt ut i dagsljuset med knytblusen fladdrande om halsen. Om sådana som krokade armkrok och vägrade se de utvaldas stolar som heliga utan rätt och slätt som möbler att sitta på men också ta ansvar för.  

Jag tänker på Stellas blick och systrarnas sång. Jag vill aldrig sluta möta den blicken och höra den sången. 

Jag vill inte vara feg mer.

Jag vill vara smutsig och klarvaken.

 

 

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Asparna”

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Så avslöjande hon Jean-Claude Arnault

LÄS MER – Hanna Nordenhök: Han blottar Europas ofattbara barbari