Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Äldre konservativa män brukar inte ignorera försvar

Statler & WaldorfFoto: SHAHAR AZRAN / POLARIS/IBL
Kjell Häglund.Foto: PRIVAT
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Foto: DN / TT NYHETSBYRÅN
Blir Sverige verkligen tryggare?Foto: Filippa Rogvall

Kärnkraften hålls fram som räddningen för klimatet.

Kjell Häglund noterar de konservativas plötsliga kovändning när det gäller säkerhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Äldre konservativa män är den väljardemografi som längst av alla framhärdat i sin klimatskepsis. Sedan förra sommaren har de dessutom grupphånat Greta Thunberg från sin upphöjda Statler & Waldorf-balkong. Eller ska vi säga ballong? I våras lyfte den så högt ovanför protestbuset på gatan att luften blev för tunn – ingen kunde längre höra dem bua.

Då – under EU-valkampanjen – hände något. Man skulle kunna säga att de fick sitt eget ”Greta moment”. Plötsligt kunde också äldre konservativa män komma ut som klimataktivister, utan nesan att behöva ingå i gemenskapen. De äldre konservativa männens partier kom upp med den perfekta lösningen: ja, jordklotet måste räddas, och, ja, det är akut … så fasligt akut att det bara är kärnkraften som kan fixa det.

Tricket var imponerande banalt: man bara anammade kärnkraftsindustrins egna branschbroschyr-argument.

Detta var ingen dålig make over. De behövde en klimataktivistisk infallsvinkel som kunde både framstå som trovärdig i sig själv och samtidigt framställa de mer konsekvent klimatmedvetna partierna som oseriöst utopiska i jämförelse. Tricket var imponerande banalt: man bara anammade kärnkraftsindustrins egna branschbroschyr-argument om den fortfarande experimentella fjärde generationens kärnkraft (jag vet inte hur ofta jag sett begreppet ”Gen IV” i sextioplussares facebookstatusar i år) – trots att en sådan avancerad uppgradering skulle kräva en typ av global politisk stabilitet och kollaboration som annars, när det är miljörörelsen som drömmer om den, enbart framkallar föraktfulla fnissningar från Statler & Waldorf-balkongen.

 Ideologiska kovändningen

Den nya kärnkraftsforskningen har kravet på sig att eliminera risker på så bred front att branschlobbyn inte kan måla upp det med annat än en bred pensel. Inte minst kritiseras industrin för att i sitt gemensamma system för riskbedömning (den ”dimensionerade hotbeskrivning” som ligger till grund för de säkerhetskrav som ställs på kärnkraftverk) underskatta eller rentav ignorera många slags angrepp från terrorister eller främmande makt, och anpassa scenarion närmast efter behag.

Och detta är det mest imponerande med den ideologiska kovändningen: äldre konservativa män brukade ju verkligen inte vara de som ignorerade försvar, nationell säkerhet och terroristhot. Men nu fylls deras debattartiklar och facebookstatusar med PR-pratpunkter om nygammal upparbetning av plutonium – men inte en rad om moderna kärnkraftverks känslighet för exempelvis skadlig programkod.

Ju mer komplex teknologi i nya system, desto svårare att förutse de nya systemfelen.

I USA, som leder Gen IV-utvecklingen, har Homeland Security och FBI gått ut i en gemensam rapport och varnat för hur amerikanska kärnkraftverk belastas allt hårdare av alltmer sofistikerade cyberattacker från både kriminella nätverk och främmande makt. Visserligen pekar man på att det främst handlar om att hacka individer och inte säkerhetssystem, men det är bara ytterligare en osäkerhetsfaktor som inte räknas in i branschens ”dimensionerade hotbeskrivning”. Och en extremt avancerad kärnkraftsutveckling som kräver ett exempellöst globalt samförstånd är knappast behjälpt av storskaligt industrispionage och malware-attacker.

Det är svårt att inte, för femtioelfte gången, lyfta fram sociologiprofessor Charles Perrows kärnkraftsklassiker Normal Accidents: Living with High-Risk Technology, kusligt nog lika aktuell i dag som när den skrevs, och vars bärande tes bevisats om och om igen under tre decennier: ju mer komplex teknologi i nya system, desto svårare att förutse de nya systemfelen. För Perrow är ”systemfel” inte bara ett begrepp för fel i ett system, han menar att felandet i sig är systematiskt – och inte beror på teknologin utan på människans organisationskarakteristika. Ett skrämmande aktuellt exempel är Boeing 737 Max-haverierna, där en cutting edge-utveckling av ett sensorsystem, avsett för överlägsen säkerhetsprestanda, i stället fick flera flygplan att krascha. Och detta pågick över en längre tid, utan koordinering av varningssignaler (inklusive en mängd indicerande felrapporter från piloter).

Det Perrowska systemfelet här är inte Boeings sensorproblem utan snarare hela flygindustrins utsatthet för organisatorisk röta i en alltmer kortsiktigt konfliktbenägen och organiserat kriminell värld. Hur naiv måste man inte vara för att tro att kärnkraftsindustrin skulle kunna säkerhetsnavigera dessa mörka vatten bättre än alla andra industrier?

Det skulle faktiskt kännas tryggare om kärnkraftsmännen fortsatte håna Greta Thunberg i stället. Det mest förtappade gänget, med M- och SD-brobyggaren Erik van der Heeg i spetsen, sitter just nu, enligt egna färska facebookstatusar, och hetsar varandra att köpa bildekaler med textbudskapet ”Fuck you Greta” från tyska Amazon. Vad vore Mupparna utan Statler & Waldorf?

Av Kjell Häglund

Kjell Häglund är kulturjournalist.