Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Akademien har öppnat en burk med maskar

Svenska Akademien inför tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur 2018 och 2019. Från vänster: Tomas Riad, Kristina Lugn, Jesper Svenbro, Mats Malm, Eric M. Runesson, Kjell Espmark, Jila Mossaed och Horace Engdahl.Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Sanimir Resic, docent i historia vid Lunds universitet.Foto: PRIVAT

Efter Peter Handkes Nobelpris har än en gång trixande med begrepp och definitioner stigit till ytan.

Historikern Sanimir Resic svarar på Kjell Magnussons felaktiga påståenden om Srebrenica. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Svenska Akademiens utnämning av Peter Handke till Nobelpristagare i litteratur har tyvärr lett till en unken debatt. Det måste vara outhärdligt för dem som överlevde kriget i Bosnien-Hercegovina 1992–1995 att exempelvis läsa Kjell Magnussons replik ”Förintelsen och Srebrenica är inte samma” (Expressen 24/10) på Jasenko Selimovics kritik av 2019 års Nobelpris (Expressen 23/10). 

Magnussons trixande med begrepp, definitioner och ifrågasättande av antalet dödsoffer är ett hån mot de anhöriga till de 8372 män och pojkar som hittills har begravts vid minneslunden i Potocari. Att Svenska Akademien öppnade denna burk med maskar har dessutom reducerat de katastrofala krigen under 1990-talet till frågan om det var en massaker eller ett folkmord i Srebrenica.   

Jag kan sympatisera med Magnussons åsikt att jämförelsen med Förintelsen av judar ofta är vansklig. Förintelsen utgör fortfarande ett unikt industriellt och grymt exempel på mänsklighetens möjlighet till ondska. Men under läsningen av Magnussons nästan Don Quijote-lika angrepp på alla försök till att benämna Srebrenica som folkmord uppstår frågan varför? Varför är det viktigt för Magnusson att gå i polemik mot den juridiska, politiska och akademiska expertisen? Hans uppfattning i frågan om kriget i Bosnien och specifikt Srebrenica är trots allt inte representativ inom forskningen. 

År 2009 röstade EU-parlamentet med överväldigande majoritet för en resolution som följde Haagtribunalens slutsats; det var ett folkmord.

Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag fastställde 2004, att det som hände sommaren 1995 var ett folkmord. Detta bekräftades av Internationella domstolen i Haag 2007. År 2009 röstade EU-parlamentet med överväldigande majoritet för en resolution som följde Haagtribunalens slutsats; det var ett folkmord. Detta skall ses i ljuset av FN:s folkmordskonvention, antagen den 9 december 1948, som stipulerar att envar gärning ”…förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp…” är ett folkmord. 

På begäran av Serbien och Republika Srpska lade Ryssland sitt veto i FN:s säkerhetsråd sommaren 2015 mot att samma resolution skulle antas av FN. Ryssland kallade resolutionen ”antiserbisk”. Både i Belgrad och i bosnienserbiska Banja Luka hade parlamenten erkänt att det hade skett en ”massaker”, men inte ett folkmord. När serbisk tv 2006 visade en videoinspelning av det pågående slaktande av muslimska män av paramilitära ”Skorpioner” i Srebrenica, bröt bråk ut i parlamentet i Belgrad. 

Huvudfrågan var: vem hade tillåtit kanalen att visa den avslöjande filmen? Det stämmer att det inte finns några konkreta bevis för att Slobodan Milosevic eller någon annan serbisk politiker hade beordrat slaktandet i Srebrenica, å andra sidan, vilken diktator eller ledare har lämnat dokument till eftervärlden där folkmord eller massakrer beordras? Med detta beviskrav hade exempelvis Nürnbergrättegången varit svår att genomföras. Det var dessutom inte, som ofta felaktigt påpekas, endast ”bosnienserbisk milis” som utförde slaktandet, utan Milosevic tillåtelse hade exempelvis varken reguljära trupper eller paramilitära grupper som Skorpionerna varit närvarande i Srebrenica.  

Målet var att utföra kulturmord på de bosniska muslimerna. Den 400-åriga muslimska delen av regionens historia skulle sprängas, skjutas och brännas bort.

Peter Handke var och förblir en nyttig idiot åt Milosevics aggressiva politik, och Magnussons egen relativisering av kriget i Bosnien samt ihärdiga försvar av Handke ger en ytterligare dimension på samma fenomen. År 1991 trodde Handke att Milosevic agerade för att hålla ihop Jugoslavien, medan det egentliga målet var att serberna inte skulle förlora den dominerande ställning som man hade haft i Jugoslavien sedan 1918. 

Inledningsvis var Handke i gott sällskap, många stater i FN, inklusive USA, ville sommaren 1991 att Jugoslavien skulle bestå och trodde att det var Milosevic avsikt. Denne hade däremot under striderna i Slovenien gjort klart att det inte var lönt att slåss om Slovenien, där levde knappt några serber. Målet var att bevara de områden i Jugoslavien där serber levde. 

Det är ur detta perspektiv krigen i både Kroatien och Bosnien-Hercegovina skall förstås, och i förlängningen det som föranledde de totala etniska rensningarna av städer som Zvornik, Prijedor, Visegrad och Srebrenica. Redan den 14 oktober 1991 hade Radovan Karadzic varnat i det bosniska parlamentet, om muslimerna valde att rösta för utträde ur Jugoslavien: ”… tro inte att det muslimska folket kan undkomma en förintelse […] Hur skall ni förhindra att alla blir dödade i Bosnien och Hercegovina?” 

Målet var att utföra kulturmord på de bosniska muslimerna. Den 400-åriga muslimska delen av regionens historia skulle sprängas, skjutas och brännas bort; därav förstörelsen av Vijecnica, det gamla österrikiska rådhuset i Sarajevo, som hyste världens näst största arkiv från osmansk tid. Minnet av denna del av den gemensamma historien skulle suddas bort. 

Dessa fakta väger tyngre än Magnussons sifferexercis med dödstalen, dribblande med vedertagna internationella definitioner, domslut och resolutioner.   

 

 

Av Sanimir Resic

Sanimir Resic är docent i historia och undervisar i Europastudier vid Lunds universitet. Hans senaste bok är ”Jugoslaviens undergång”.

Handke – en värre skandal för Svenska Akademien?

Jasenko Selimovic och Victor Malm i debatt om Peter Handke.