2000-talets farsot är fanatism – inte islam

Foto: ZIV KOREN / POLARIS POLARIS IMAGES

Författaren Amos Oz har gått bort 79 år gammal.

Expressens kultursida återpublicerar en artikel som han skrev efter terrordådet mot Charlie Hebdo i januari 2015. 

Han manade sin vana trogen till besinning och varnade för fanatismens ohyggliga skadeverkningar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | TERRORISM. Morgonen efter den chockerande massakern på journalisterna och tecknarna i Paris hoppades jag att varenda dagstidning, varenda veckotidning och tidskrift, varenda tv-kanal i världen skulle publicera de kontroversiella teckningarna och visa upp dem för världen. Det hade varit ett rättmätigt svar på det vedervärdiga dådet.

Många människor i dag är rasande på muslimer. Men låt oss inte glömma att det här illdådet först och främst handlar om fanatiker, inte om muslimer. 2000-talets farsot är inte islam, utan fanatism. Mördarna i Paris har mycket mera gemensamt med våldsbenägna kristna och judiska rasister än de har med fredliga muslimer.

Kanske det är dags att sluta blanda ihop multikulturalism och politisk korrekthet med absolut moralisk relativism. Mord är ett absolut ont, inte ett relativt.

 

AMOS OZ

Amos Oz föddes 1939 i Jerusalem och var en av Israels mest lästa och hyllade författare, med stor internationell räckvidd. Han nämndes ofta som en kandidat till Nobelpriset i litteratur. Essäsamlingen "Hur man botar en fanatiker" kom ut på svenska 2008. Hans senaste bok, "Kära fanatiker", recenserades i Expressen av Joel Halldorf tidigare i år.

Politisk korrekthet

Vissa företrädare för radikal multikulturalism, vissa anhängare av fanatisk politisk korrekthet säger till oss: "Ni råkar tro på yttrandefrihet, andra människor tror på Allah, vad är skillnaden mellan er och dem?" Jo, skillnaden är att de som tror på yttrandefrihet inte mördar dem som tror på Allah, medan några av dem som tror på Allah mördar dem som tror på yttrandefrihet.

Förra sommaren låg jag på sjukhus några veckor och kom i samspråk med en ung arabisk sjuksköterska. Hon sa att miljoner tv-tittare över hela världen gång på gång ser gatudemonstrationer där hysteriska muslimska extremister skriker fanatiska slagord och hytter med nävarna mot kamerorna. Men i tv syns aldrig de miljontals muslimer som under dessa upphetsade demonstrationer sitter hemma bakom stängda dörrar och fönsterluckor och biter på naglarna. Hon bönföll mig att alltid minnas, inte de hundratals militanta muslimerna som marscherar på gatorna utan de miljontals fredliga muslimer som stannar hemma.

De gifta männen

I den islamska världen finns mycken frustration, ilska och djupa känslor av nederlag och förödmjukelse. Bara muslimer kan och bör hantera dessa känslor och försöka råda bot på dem.

Kanske är det mest smärtsamma problemet i många muslimska samhällen helt enkelt de gifta männen. Jag menar de män som tvingar sina fruar att förbli okunniga, isolerade och undanskymda. En outbildad kvinna har mycket lite att tillföra till sina barn. Barn som inte har fått något av sina mödrar innan de börjar skolan är nästan förutbestämda att hamna efter och ibland bli hungriga, frustrerade, i värsta fall våldsamma.

Det kan vara det svåraste problemet för de muslimska samhällena att hantera och lösa. Tills det har skett måste resten av oss dra en mycket tydlig gräns mellan pluralism och undfallenhet, mellan tolerans och eftergifter, mellan bestämt bemötande av våldsamma fanatiker och hysterisk kontrafanatism.

 

Av Amos Oz

Översättning från engelska Nils Schwartz

 

FOTNOT. Artikeln publicerades första gången i Expressen 15/1 2015.