LÄSGUIDE. Även om återväxten har varit dålig under många decennier finns det givetvis många texter, författare, filosofer och tänkare som, av en eller annan anledning, kan kallas konservativa. Jag har dock aldrig hört Mattias Karlsson (SD) – som om några veckor startar en ny konservativ tankesmedja med fint grekiskt namn – referera till någon av dem, men det kanske kommer.
Många vill vara konservativa i dag, men för att vara det med stolthet räcker det inte att bära hatt eller pärlhalsband, att värna förmenta beständigheter, rädas abort och yla om hot mot svenska sedvänjor. Något mindre dåligt än omstöpt Ben Shapiro krävs. Jag vet, det gör ont att tänka och det gör ännu ondare att läsa, men om din övertygelse ska sitta bra i ärmarna och inte hänga slappt om livet har du inget val.
Därför bjuder jag i dag på ett litet pensum, ett kort urval klassiker, lika personligt som allmängiltigt, för den som vill vanka i tweed eller dräkt med lite mer spänst i steget. 11 titlar, det räcker för ett par trevliga månader.
Edmund Burke ”Reflektioner om franska revolutionen”, 1790
Hörnstenen i konservativa tankar, gryningen för traditionalistens självmedvetenhet. Typ. Dagens konservativa brukar se sig själva som upplysningens arvtagare, men filosofen och politikern Edmund Burke tillhörde snarare strömningens motståndare och varnade för konsekvenserna av den franska frihetsfilosofin. Radikalismens abstraktioner kan inte ersätta de gamla institutionernas nedärvda, av tiden finslipade förnuft. Störtandet av de senare, som i den franska revolutionen, skulle urarta i våld, menade Burke. Och fick ganska rätt, hur blind han än var för våldet som föregick revolutionen.
Evelyn Waugh ”Brideshead revisited”, 1945
Vad är väl vackrare än ett förlorat paradis? Det är det enda som aldrig försvinner. Det blir kvar. Vissnar inte i tidens vindar. Kanske fanns något som var bättre än det som bara råkar vara.
Oswald Spengler ”Västerlandets undergång”, 1918-1922
Oswald Spengler var skeptisk till vinstintressen. Han var också ganska skeptisk till kapitalismens revolutionära kraft. Det var många konservativa förr i tiden. Ni vet, allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, o tempora, o mores. Nej, Spengler var inte socialist, han var reaktionär, nationalist och antidemokrat. Men även om hans tänkande var del av en strömning med fatala, fruktansvärda konsekvenser, kan en och annan konservativt sinnad lära mycket av kritiken mot hur den moderna profitkulturen och dess rikedomskoncentration urholkar allt väsentligt.
Dessutom är det bra att veta hur fel idéer om förfall kan leda en. Eventuellt kommer någon på bättre tankar.
Camille Paglia ”Sexual personae”, 1990
Antimodernisten Camille Paglia har målat den västerländska konsthistorien bredare än de flesta, men det är sällan hennes historiografiska argument för en lång estetisk kontinuitet (i motsats till modernisters besatthet av brottskonstruktioner) som lockar läsare. Hit kommer man för konsthistoriska argument för sexuella stereotyper, särartfeminism, samt en och annan befriande demonstration av hur irrationell människan alltid har varit.
Horace Engdahl ”Högkultur som subkultur?”, 2006
Konsten har förfallit. Den breda underhållningen breder ut sig. Den bildade publiken försvinner. Allting smittas av en fördärvlig konsumtionsattityd. Profitens lag vinner över kvalitetens. Har vi som fortfarande bryr oss om det stora, vackra och viktiga blivit en subkultur bland andra, utan hopp om att någonsin kunna fungera normgivande för resten av samhället igen? Welcome to the world of universal entertainment. Ack, ja.
Harold Bloom ”Den västerländska kanon”, 1994
Den som inte har badat länge i litteraturhistoriens klassiker kan inte kalla sig konservativ. Kanon är trots allt det bästa argumentet för att det finns radikalt förnuft och djupt mänsklig kunskap i traditionen – hur mycket bra som än skrivs står John Milton och William Shakespeare kvar. Varför? Det förklarar Harold Bloom.
John Ruskin ”The seven lamps of architecture”, 1849
Arkitekturupprorets motstånd mot den så kallade lådmodernismen hade varit trovärdigare om det vägdes upp av en mer utarbetad skönhetsidé. Kanske kan John Ruskins sju lyktor – fritt översatt: lydnad, sanning, kraft, liv, minne, uppoffring och skönhet – lysa vägen för en mer genomtänkt nykonservativ estetik.
Ur dessa kan man nämligen härleda mycket vettigt, exempelvis att Venedig är en vacker stad, men också ett motstånd mot arkitekturens industrialisering, vinstintressets förfulande dominans över estetiken. Fint!
John Dos Passos ”Midcentury”, 1960
Han började som en sådan där banbrytande och sedeslös modernist, John Dos Passos, men skärpte sig med åren och blev ganska konservativ. Det betyder inte att han blev en mindre nyskapande författare, bara en fylld av besvikelse över vägarna den vänsterrörelse han en gång tillhörde tog – och över hur konformistiskt, tomt och konsumtionsgalet det löftesrika USA blev. Formmässigt ganska lik den äldre USA-trilogin, men den där besvikelsen, ack.
Thomas Mann ”En opolitisk mans betraktelser”, 1918
Modernitet och demokrati är dåligt, kejsardöme och nationalism är bra, men bäst av allt är att leva ironiskt, utan politik. Så kan man, lite orättvist, sammanfatta den stora konstnärens, men kanske inte fullt så stora tänkarens, skrift från 1918. Det låter kanske inget vidare. Men ibland krävs det att plötsligt nedslås av sin spegelbild för att orka pallra sig i väg till gymmet.
Alexis de Tocqueville ”Om demokratin i Amerika”, 1835
Jämlikheten och friheten, individen och gemenskapen – det var värdena som den ideologiskt svårklassificerade Alexis de Tocqueville höll högst när han fascinerades av den unga amerikanska demokratin. Men han varnade också för att denna styrelseform, när den mognat och danats, kunde utveckla tyranniska sjukdomar. Inte minst genom självbevarelsedriften hos en burgen medelklass, mer benägen att upprätthålla sitt soliga välstånd än att försäkra sig om att även framtiden går att leva väl i.
Bevarelsedriften, menade han, måste omfatta alla.
Allan Bloom ”The closing of the American mind”, 1987
Populärkulturen gör oss slöa och dumma, unga människor har slutat läsa, slutat tro att de stora klassikerna bär livsnödvändiga visdomar, förvirrats av den där moderna relativismen. Ja, det är kort sagt för jävligt numera. Postmoderniteten är skit. Mick Jagger är värst. Det är inte utan att man håller med. Lite grann.
Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.