Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Allt det jag flydde ifrån har kommit ikapp mig

Vår på Södermalm i Stockholm.Foto: Anders Wiklund/TT / ANDERS WIKLUND

Expressen Kulturs sommarserie handlar om kärlek i coronans tid.
Therese Bohman skriver om en man som gick förbi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. Det har börjat röra sig en ny man i kvarteren. Det är inte som att jag känner igen alla män som rör sig runt min bostad, men det är lätt att känna igen den här: varje gång jag ser honom har han en halsduk som skiljer sig från de halsdukar män brukar bära och sättet de bär dem på. Jag föreställer mig att han har ett respektabelt jobb, med få anställda på ett rymligt kontor, kanske har han grundat en reklam- eller advokatbyrå, kanske har han ett eget arbetsrum, de andra är oklanderligt men anonymt klädda och han sitter där som en infiltratör, en fläkt av en annan värld där män har mer excentriska halsdukar.

Ja, nu fantiserar jag ju bara. Men mannen finns. Han bor antagligen i närheten, och promenerar sannolikt till jobbet. Kanske har han börjat med det den här våren, eftersom jag har börjat se honom så ofta. Vi har uppenbarligen nästan exakt samma tider. Han kommer till jobbet vid nio, han går hem vid fyra. Kanske jobbar han hemifrån några timmar om kvällarna. Svarar på mejl, gör färdigt en presentation. 

Att han ska kunna det som finns där inne, se mig som den jag var och den jag vill vara.

Jag tror att han har sett mig också. Det är en självupptagen tanke, det finns egentligen ingen anledning att lägga märke till mig längre. Jag ser ut som vilken sliten småbarnsmamma som helst. På något sätt tror jag att han ska kunna se att det inte är så egentligen. Att han ska kunna det som finns där inne, se mig som den jag var och den jag vill vara. För att han brukar ha en fin halsduk. Det är precis som på högstadiet, när jag var kär i en kille som bar ett armband, i en tid när inga andra killar bar armband, och jag med tonårstjejers gränslösa välvilja inför det ointresserade objektet för förälskelsen tolkade det som ett tecken på själsligt djup, på allvar och klarsyn, på att han var speciell. 

”Vi begär det vi ser varje dag”, säger Hannibal Lecter i ”När lammen tystnar”, det är en bra mening men jag har aldrig riktigt trott på den förrän nu. Jag har trott att det är det främmande som väcker begär, inte det välbekanta. Men nu när varje dag är likadan är man utlämnad till det dagliga. Det är som att storstaden plötsligt har krympt, som att allt det jag flydde ifrån har kommit ikapp mig: varje dag samma gator, samma människor, samma intryck. Som om tiden blivit cirkulär, slungat mig tillbaka 25 år, till småstad och en tid när det normala var att känna igen alla man mötte på gatan, slungat mig tillbaka hundra år till när man fick nöja sig med de som fanns i byn, gifta sig med han i granngården för att det var vad som fanns att tillgå. Vi är alla lantisar nu fast vi bor för hundratusen kvadratmetern. 

Det är som att isoleringen gör mig till rättshaverist.

Till och med den sociala kontrollen växer, tänker jag när en kvinna skäller ut en man i kön på Hemköp för att han inte håller tillräckligt avstånd. Vissa dagar kunde jag ha gjort detsamma, det är som att isoleringen gör mig till rättshaverist, vissa stunder vill jag skrika och skälla på någon, och i nästa sekund blir min själ liksom mild, känner att inget spelar någon roll, det är som en ihållande lätt bakfylla: inget känns på riktigt, jag är loj som om jag badade i Medelhavet och alla gränser kring kroppen och sinnet liksom löses upp, uppgår i något större. Det är monotonin, den är nästan hypnotiserande. Hela våren känns som en dröm.

Det är samma väder varje dag, runt tio grader, ibland blåsigare, ibland varmare, men ingenting som utmärker sig. Våren utvecklas pliktskyldigt, plötsligt blommar tulpanerna och träden har fått lysande gröna kronor. En dag ser jag mannen med halsduken på Pressbyrån. Jag står några personer bakom honom i kön, viket blir ett ganska långt avstånd, men jag ser att han köper en kaffe. Är det kanske det mest neutrala ärende man kan ha inne på Pressbyrån? Det avslöjar absolut ingenting om honom, mer än att han dricker kaffe. (Av någon anledning tror jag att han även dricker te, så inte ens det är särskilt talande.) Ändå blir jag glad över det, eftersom jag börjar tänka på vad hans inköp kunde ha avslöjat om honom: tänk om han hade köpt en smoothie, en fitnesstidning. Nu är han fortfarande blank som ett oskrivet blad, stum som stenblocket skulpturen ännu vilar inuti, det är fortfarande upp till mig att ge honom form. 

Det är ingen skillnad på vardag och helg, jag har varit hemma så många vardagar och på helgerna gör man inget särskilt, jag tappar räkningen på dagarna i Valborgsveckan, röd dag och förkylning som fick dagiset att ringa hem E redan i tisdags eftermiddag eftersom inga symptom tolereras, veckan efter är vi tillbaka, jag tror att det är onsdag, huvudet känns luddigt av snor, pollen, isolering, jag anstränger mig för att inte se förkyld ut vid lämningen. På vägen tillbaka står han på andra sidan övergångsstället när jag ska korsa gatan. 

Nu är jag hon jag var då, som möter han jag vill ha i skolkorridoren.

Vi står där på var sin sida och väntar på grönt båda två, han tillsammans med en samling andra människor, på behörigt avstånd från varandra. Jag är den enda som väntar på min sida och jag blir fruktansvärt självmedveten, medveten om min kropp och blick, medveten om mina armar som bara hänger längs sidorna, mina händer som plötsligt känns som två konstiga utväxter och nu är det tjugofem år sedan igen, nu är jag hon jag var då, som möter han jag vill ha i skolkorridoren. Och som då föreställer jag mig hur vi ska se på varandra när vi möts där i mitten, kanske nicka åt varandra, erkänna varandras existens, om så bara med blicken säga ”Jag har sett dig”, ”Jag ser vem du är egentligen”, som en blixt, en uppenbarelse, en sanning. Det är maj 1995 och 2020 på samma gång och trafikljusen slår om till grönt. 

 

Therese Bohman är författare, kritiker och konstredaktör på Expressen Kultur.