Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ida Ölmedal

Vi sviker de som står upp mot SD där det gäller

Jimmie Åkesson på Sverigedemokraternas valvaka. Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTU

Sverigedemokraterna går fram i Skåne – igen. 

Ida Ölmedal skriver om skammen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | VALET 2018. På valnatten färgas Skåne rapsgult. Sverigedemokraterna är största parti i två tredjedelar av kommunerna, främst de mindre och fattigare.

Morgonen därpå skriver jag till min barndomsvän. Hon är den jag helst tänker på just nu. 

Vi gick i skolan ihop i Munka-Ljungby utanför Ängelholm. Där var Sverigedemokraterna ett enkelt val. Det var en spark uppåt, mot en okänd, fjärran elit – och nedåt, mot byns fyra-fem flyktingfamiljer. 

Hon var alltid den jobbiga, som markerade mot skämt om muslimer, och blev förtvivlad om närstående tänkte rösta på SD. 

När jag flyttade därifrån, till en tolerant storstadsmiljö, blev hon kvar, med familj och hus på landet.

Nu är hon ledsen och orolig. Hennes flöde svämmar över av hat och påståenden om valfusk, folk kan inte ta in att SD inte blev ännu större. 

SD i Skåne

Det får mig att tänka på min egen omgivning. Vad har vi gjort på kultursidorna de senaste fyra åren? Vi har bråkat om att behöva befinna oss under samma tak som en pyttegrupp rasister på bokmässan, i fyra dagar. 

Där hemma är de åsikterna ofta i majoritet, dag efter dag. Var är vårt stöd? Finns det någon gemensam strategi? 

Det går liksom inte att bojkotta hela sin arbetsplats. Det går inte att “vägra ta debatten” när sverigedemokraten sitter vid andra sidan köksbordet.

Och så dessa förment förstående opinionsskribenter som ägnat den senaste mandatperioden åt att försköna rasismen. 

De talar om oro. De talar aldrig om hatet. Kanske har de aldrig känt av det. Inte behöver de tänka på hur det känns att bo på ett flyktingboende i en liten stad som på valdagen bestämde sig för att invandrare inte passar in i Sverige.

De sitter på sina svala kontor och läser teorier om “somewheres” och “anywheres”. De åker till lantstället och träffar en sverigedemokrat på badbryggan, sen åker de tillbaka till innerstan och skriver inkännande texter där de beskriver landsbygdens arbetarklass som en homogen grupp vita, missförstådda män och suddar ut alla andra. 

I SD-land

Det är numera så populärt bland opinionsjournalister att göra upp med nån sorts PK-bojor att de inte ser att de bejakar ett annat förtryck. De ger mobbarna tolkningsföreträde. De tror att de är självspäkande, men vad de offrar är sådana som min barndomsvän. De sviker antirasisterna i SD-land, de verkligt obekväma. 

Min vän tänker på sin lille son. Hur ska hon skydda honom från hatet?

Jag har inga svar. Jag har bara skam.

 

LÄS MER – Ida Ölmedal: Hur kan vi tala om något annat än mordet på tiggaren Gica? 

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida. Lyssna på hennes podd "Ekman/Ölmedal: Sex samtal om män".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!