Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ida Ölmedal

Vi får inte låta rädslan grumla det fria ordet

Foto: SUSAN WALSH / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: OLLE SPORRONG

Ida Ölmedal skriver om mardrömmen i Maryland.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | SKJUTNINGEN I MARYLAND. “En ensam skytt sköt flera personer på mitt kontor, varav några är döda." 

Så twittrar Phil Davis, kriminalreporter på amerikanska Capital Gazette i Maryland, klockan 22.42 svensk tid torsdag kväll. 

Han fortsätter: "Det finns ingenting mer skräckinjagande än att höra flera personer bli skjutna medan du är under ditt skrivbord och sedan höra gärningsmannen ladda om."

Charlie Hebdo

Det är omöjligt att inte beröras av yrkesstoltheten. En reporter som rapporterar till och med under, eller strax efter, en attack mot den egna redaktionen, kortfattat och sakligt. Därmed fyller han i de uppgifter som snabbt sprids över världen. Mardrömmen är tillbaka.

Vi har spelat upp liknande scener för vårt inre alltför många gånger. Det finns numera ett svart bibliotek av minnesbilder som fladdrar förbi i hjärnan: Barrikaderade dörrar. Ringande mobiltelefoner i fickorna på döda kroppar. Ljus och nallar.

Inte minst finns detta medvetande hos journalister. Sedan attacken mot Charlie Hebdo 2015 har många redaktioner stärkt sin säkerhet och utbildat sina medarbetare inför just skjutningar.

Lars Vilks

När denna text skrivs vet vi inte något om motivet till dådet. Men vi vet att det sker i en värld där hotet mot de fria medierna på flera sätt förvärrats. I Reportrar utan gränsers senaste pressindex pekar man särskilt på att situationen blivit sämre för medierna i många demokratier, där den mediefientliga och ibland direkt hatiska propagandan inte sällan kommer från den politiska makten. 

Vi vet också att oavsett motiv riskerar en attack i sig att lägga band på yttrandefriheten. Självcensuren kommer smygande. Ett tydligt svenskt exempel är undfallenheten inför hoten mot konstnären Lars Vilks.

Jag kommer att tänka på ett samtal mellan ärkebiskop Antje Jackelén och journalisten Niklas Orrenius om hans bok om just Lars Vilks och hoten mot yttrandefriheten. Ärkebiskopen kallar journalistiken för demokratins salt. Det är ett uttryck taget ur saligprisningarna i Jesus bergspredikan: Ni är jordens salt. 

Det fria ordet

Det låter lite högtravande. Men vid närmare eftertanke är det välfunnet. Det handlar inte bara om journalister, utan om alla som använder det fria ordet i trots mot sanningens fiender. 

Det fria ordet är demokratins salt. Det smakar inte alltid väl. Men utan det vore vårt samhälle inte till.

Och så kan man tänka på hur Matteusevangeliet fortsätter: Men om saltet mister sin kraft, hur ska man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.

Om vi låter sanningssträvan grumlas av hänsyn till rädslan är den inte längre någonting värd.

 

UPPDATERING: New York Times uppger att skytten har en långvarig konflikt med tidningen.  

LÄS MER: Skjutningen i Maryland – detta har hänt

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida och styrelseledamot i Publicistklubben.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!