Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ida Ölmedal

Nej, Polarprisjuryn, nu är det krig

Metallicas trummis Lars Ullrich. Foto: NILS MEILVANG / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Metallica får Polarpriset. 

Ida Ölmedal genomskådar juryns funktion – att upprätthålla lillebrorsornas makt över bilmusiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KÅSERI | POLARPRISET. När Polarprisjuryn meddelar att de kommit fram till att Metallica är världens bästa band, påminns jag om en hemtenta jag skrev i estetik som 19-åring. Den hade temat "varför Metallica är ett objektivt dåligt band". 

Som alla vet är diskussionen om Metallica ett krig. Den utspelar sig i bilbaksätet och den står mellan storasystrar och småbröder. 

De tonåriga illbattingarna hade förstört varenda biltur under sent 2000-tal med att dundra på med Metallicas greatest hits. I synnerhet låten som i vår familj går under namnet "Motorsågsmassakern" ("To live is to die"), eftersom den förrädiskt börjar med lite naivt folksångs-plinkande innan de distade mardrömsgitarrerna kommer in och krossar all världens skönhet. 

Nu hade jag läst filosofi på universitetet och laddat upp med argument. Jag fann Metallica ovärdiga, enligt samtliga kriterier, att överhuvudtaget klassificeras som konst. 

Därför är Metallica inte konst

Jag minns inte exakt hur argumentationen gick, men ungefär så här: 

Musiken var inte sinnligt tilltalande – den gav huvudvärk. Den var inte imponerande – i den mån man kunde tillskriva gitarristerna viss skicklighet, förstördes intrycket av de usla låttexterna. Inte heller gav Metallica upphov till den upplevelse av det sublima som man exempelvis kunde få inför havet eller Mona Lisa. De skulle möjligen kunna ha någon sorts katharsis-funktion, men den dödslängtan musiken framkallade var svår att leva sig in i eftersom man ideligen distraherades av James Hetfields falsksång i konsertinspelningarna. 

Jag hade rätt. Jag fick högsta betyg. Jag trodde att segern var min.

Nu inser jag mitt misstag.

 

LÄS MER – Ida Ölmedal: Ann Heberlein är debattens vindflöjel  

Polarprisets revansch

Jag hade missat den kanske främst förhärskande teorin om vad som utgör konst: George Dickies institutionalism. Den enklaste definitionen av denna är att konst helt enkelt är det som en eller flera personer inom en respekterad social institution (konstvärlden) tilldelar statusen som konst. 

Typ: Konst är konst för att konstvärlden tycker det. 

Vad jag inte kände till var att det just finns en institution som inte ägnar sig åt annat än att hålla denna cirkel sluten till lillebrorssmakens fördel.

De senaste åren har Polarprisjuryn gett pris till anmärkningsvärt många kandidater som har endast detta gemensamt: de gör musik som lillebröder plågar sina syrror med i bilen.

Pink Floyd. Chuck Berry. Led Zeppelin. Bruce Springsteen.

Jag blir förvånad över att inte också Toto har fått priset. 

Det är ett klassiskt storasyster-misstag, att tro att vi vinner genom att skriva en duktig hemtenta. Nu är det revolution som gäller. Vi måste inta den definierande makten. Vi ska störta Polarprisjuryn och sätta in storasystrar på tronarna. 

Nästa år ska bilmusikpriset gå till The Knife.

 

LÄS MER – Ida Ölmedal: Juicebaren är en klassfälla 

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Ida Ölmedal här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!