Fanna Ndow Norrby är programledare i dokumentärserien "We can't do it". Foto: Kim Silfving.
Fanna Ndow Norrby är programledare i dokumentärserien "We can't do it". Foto: Kim Silfving.
Ida Ölmedal

Kvinnors ångest är sjuklig, mäns är existentiell

Publicerad

SVT-serien "We can't do it" handlar om framgångsrika kvinnor som går in i väggen.
Ida Ölmedal funderar över varför kvinnlig stress alltid mottas med en drapa om att de borde skylla sig själva.

KRÖNIKA | PRESTATIONSKULTUR. Detta var självförverkligandets tidevarv, och att nöja sig med något som inte riktigt var ens förstahandsval till liv verkade viljesvagt och skamligt.

Så funderar Willem, en aspirerande skådis i romanen “Ett litet liv”, över pressen att bli framgångsrik. Han ger denna ångest en hemvist utanför sitt eget psyke, inte bara i en viss epok utan också i en del av världen – metropolen New York:

Bara här kände man sig tvungen att på något sätt rättfärdiga allt som inte var en närmast rabiat karriärsiver; bara här måste man be om ursäkt för att man trodde på något annat än sig själv.

Här är ambitionen den enda religionen, konstaterar han.

Hanya Yanagihara i verkligheten

Jag misstänker att denna träffsäkra beskrivning av prestationssamhället är ett av de många sidospår som gjort Hanya Yanagiharas roman så omåttligt populär. Medan jag läser tänker jag att det vore intressant om någon beskrev samma fenomen hos ett gäng unga kvinnor i Stockholm. 

Rent statistiskt vore det ju sannolikt att huvudpersonerna – fyra högpresterande män med fina examina – tillhörde motsatt kön om de levde i Sverige på 2010-talet. Jag kan längta efter en samtida Stockholmsskildring med detta existentiella perspektiv: hur identitet och yrkesroll sammansmälter, funderingarna över när man ska ge upp, Willems ångest över att bli en av de där 40-plussarna som fortfarande jobbar som servitörer men vägrar att sluta kalla sig skådespelare. 

"Ett litet liv" av Hanya Yanagihara, utgiven på svenska på Albert Bonniers, är en av det senaste årets mest omtalade böcker.

Men det räcker att jag slår upp SvD Kultur för att påminnas om vad kruxet är.

När det handlar om unga kvinnor, antas den här sortens press och ångest inte ha andliga, existentiella eller kulturella dimensioner.

 

LÄS MER: Ida Ölmedal recenserar Birgitta Ohlssons bok om duktiga flickors revansch 

Lotta Lundberg i SvD

I en krönika rasar Lotta Lundberg över en dokumentärserie, "We can't do it", om unga medelklasskvinnor som går under i självförverkligandets tidevarv. 

Det handlar, noterar hon, inte om underklassen som sliter med dubbla jobb för brödfödan. Nej, tjejerna som intervjuas tillhör den kreativa klassen. De gör saker de drömmer om. Och ändå går de in i väggen.

Redan här förstår man vad Lotta Lundberg har tagit på sig för roll, och det är inte den nyfikna kulturjournalisten. Nej, varje gång kvinnors prestationshets är på tapeten, så måste någon drämma näven i bordet och förklara att de minsann har sig själva att skylla. Skuldfrågan överskuggar allt. Eftersom det anses lite ofint när denna anklagelseakt mot kvinnokönet framförs av en man, tycks uppdraget alltid tillfalla en kvinnlig debattör.

Och mycket riktigt:

Att det är samhällets fel att de duktiga flickorna tävlar med varandra i duktighet håller jag inte med om.

Ja, Lotta Lundberg skriver "duktig" två gånger i samma mening. Som för att understryka att här snackar vi flickor, och som alla vet så är flickors enda möjliga drivkraft att vara andra till lags. Skit samma att en av dem driver ett ideellt flyktingboende, att en annan är Sveriges vassaste stå upp-komiker, att en tredje är antirasistisk aktivist. 

Om någon tvivlat över Lotta Lundbergs syn på de berördas självständighet tillägger hon:

De är som små robotar, utifrånstyrda, de gör som alla andra gör.

 

LÄS MER – Therese Bohman: Klaga inte på den duktiga flickan 

Nour El-Refai – en robot?

Förlåt, men Nour El Refai – en utifrånstyrd robot? Fattas bara att Lotta Lundberg sjukligförklarar dem också, tänker jag – och yes, där kommer det: det hela är en ny form av självsvält, sjukt.

Tja, när man tappar synen eller till slut inte kan resa sig ur sängen har man onekligen arbetat sig in i sjukdom – men i Lotta Lundbergs värld tycks sjukan inte vara verkan, utan orsaken. Hur det hela går ihop med att kvinnorna borde ta mer ansvar för sin situation är lite oklart.

Det är bara att bocka av alla de klassiska myterna om den högpresterande kvinnan: Hon är sjuklig. Hon är själlös. Hon är en marionettdocka utan egen vilja.

 

Stå upp-komikern Nour El Refai i SVT Edit-serien "We can't do it".Foto: SVT Edit

 

Tänk om vi en enda gång kunde slippa detta specialdesignade ung kvinna-filter och i stället närma oss även deras livsångest med samma existentiellt och samhällspolitiskt intresserade blick som vi gör när det gäller unga män i New York.

 

LÄS MER – Ida Ölmedal: Jag är så trött på pappafeministen 

"We can't do it"

För det finns intressanta saker att se i “We can’t do it”, för den som bara ids: Exempelvis när programledaren Fanna Ndow Norrby frågar sig om vi kvinnor jobbar halvt ihjäl oss just för att vi äntligen kan. Ja, om yrkesambition och meritokrati är vårt samhälles religion – är det inte sannolikt att de hängivnast troende är medelklasskvinnor? Flitiga studier och yrkesarbete har ju bevisligen varit saliggörande för deras mammor och mormödrar, för kvinnor som grupp. Det har ofta varit deras enda chans.

Eller för att ta en annan fråga, som har med kulturella föreställningar att göra: Professor Töres Theorell på stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet berättar i "We can't do it" att utbrända felaktigt anklagas för hypokondri. Problemet är oftast det motsatta: patienterna förnekar sina symptom alltför länge. Hur försvårar den utbredda myten om överkänsliga kvinnor för sjukvården att identifiera problemet i tid? 

I stället för att bolla skulden mellan samhälle och individ, kan man inse att vi har att göra med en kultur. Vi deltar, är medansvariga, men kan inte välja bort den eller ställa oss helt utanför – åtminstone inte utan att det har ett pris. Prestationskulturen finns i våra andliga föreställningar om lycka, den påverkar statustilldelningen i våra sociala relationer, den är en pusselbit i flera politiska ideologier. Den har sin hemvist i vår tid och vår del av världen, inte bara i påstått sjuka kvinnohjärnor.

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Fillers är inte feminism 

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Ida Ölmedal här.

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag