Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ida Ölmedal

Jag minns dagen då jag förstod att Kim Wall var död

Journalisten Kim Wall. Foto: TOM WALL / TT NYHETSBYRÅN
Dykare letade efter Kim Wall. Måndagen den 21 augusti berättade polisen att Peter Madsen medgett att han dumpat hennes kropp till sjöss. Senare samma dag hittades hennes kropp. Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

Peter Madsen döms till livstids fängelse för att ha mördat journalisten Kim Wall.

Ida Ölmedal skriver om att dådet påminner om terror.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | KIM WALL. Jag minns var jag var när jag till sist förstod att Kim Wall verkligen var död. Jag var på semester med en av hennes vänner, jag tror vi åt frukost på balkongen när flasharna kom om att ubåtsuppfinnaren Peter Madsen medgav att han dumpat hennes kropp till sjöss elva dagar tidigare. Det ringde i Victorias telefon, det hade gjort det i flera dagar: svenska, danska, engelskspråkiga journalister. Jag tänkte att hon redan hade skrivit det som gick att säga: Den dagen då Kim gav sig ut på den där ubåten, då gjorde hon bara sitt jobb. Det skulle inte vara farligt. 

Jag tänkte: Kim Wall hade otur.

Madsens kvinnohat

Jag minns också den här dagen därför att jag är kvinna. Vi var kvinnor, allihop, vi som satt där och tyst såg ut över havet. Det hade kunnat vara vem som helst av oss. Vilken kvinna har inte följt med en främmande man, även om hon inte med all säkerhet kunnat säga att han går att lita på? I synnerhet en kvinnlig journalist, eller i synnerhet en kvinnlig socionom, eller i synnerhet en kvinnlig personlig assistent, eller i synnerhet en kvinnlig städare. Eller vilken kvinna som helst, men en kvinna, därför att det var mot Kim Wall som kvinna dådet riktades.

Månaderna som kom skulle jag skicka fler meddelanden än vanligt till mina vänner om kvällarna. Och de skulle skicka fler än vanligt till mig.

Är allt lugnt? 

Hör av dig om något är det minsta konstigt. 

Här är killens tinderprofil, vi ses nu på en restaurang, han verkar okej.

Hans harmsna blick: Tror dina kompisar att jag är Peter Madsen, eller?

Vad säger man? En jävla mördare, en könsterrorist har klivit in och förvridit verkligheten till oigenkännlighet. 

Å ena sidan: Kim Wall hade otur. Det är större risk att dö i en trafikolycka än att bli mördad. Vi måste få tänka så. 

Å andra sidan: Ett kvinnomord är inte en slump. Det har ett motiv. Kvinnohatet slår mot en halv befolkning. Det förändrar något.

Förstår ni om jag säger att det Madsen gjorde påminner mig om terror? 

Terror och mord

Det sting av rädsla, och trots, som kom för mig när jag första gången gick på Drottninggatan efter terrordådet den 7 april, det stinget av rädsla och trots kommer för mig, plötsligt, när jag följer en främmande man in i hans lägenhet en tid efter mordet på Kim Wall. 

Jag säger det inte för att jämföra de två händelserna.

Jag säger det bara för att det är så det är.

Våld mot kvinnor rubbar samhället. Det sätter en social press på kvinnor att dra sig undan till trygga platser. Och det inskränker männens möjliga roller till två: förövare eller beskyddare. Jag tänker på den där intervjustudien som gjordes i Umeå efter Hagamannens härjningar: Kvinnor vittnade om att de förväntades ta sällskap av män om de rörde sig ute om kvällarna.

Journalisten Kim Wall

Kim Wall var en journalist vars specialitet var att förstå de märkliga och udda. Hon hade en rörelsefrihet som var alldeles självklar, men som också bar en historia. Bakom henne stod en rad kvinnliga världsreportrar, från Ester Blenda Nordström till Barbro Alving. Friheten hade vunnits, och den kan förloras.

Rädslan kan ta den ifrån oss. 

Jag tror det var den kvällen, eller den därpå, jag föll ner i en grop. Vi var på väg hem, det var beckmörkt, marken öppnade sig, jag störtade handlöst, benen och händerna skrapades upp. Min panna så nära stenarna.

De andra kom och drog upp mig. Vi lade oss i vattnet och sköljde såren, det var varmt, de var så nära mig, de var ett skydd.

Jag hade haft tur.

Vi måste fortsätta leva som om vi inte vore rädda.

 

LÄS MER – Ida Östensson: Rädslan för Hagamannen gjorde oss blinda för verkligheten 

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida. Lyssna på hennes podd: "Ekman/Ölmedal: Sex samtal om män" här.