Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I Wotans våld

Valkyrian. Stemme och Terfel.
Foto: Arne Hyckenberg

Hanna Höglund ser en förtryckande Wagner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Musik

Stemme, Brimberg & Terfel i Valkyrian

Sveriges Radios Symfoniorkester

Dirigent Daniel Harding

Musik Richard Wagner

Berwaldhallen, Stockholm, 1.10 t.

Samtidigt som "Valkyrians" tredje akt spelas konsertant i Berwaldhallen i ett Wagner-tokigt Stockholm pågår en annan debatt i internets nördigaste tjejhörn:

Den som handlar om när vi, efter alla manliga superhjältar, kommer att få en ny Wonder Woman-film.

Frågan är om man behöver Wonder Woman, denna största av kvinnliga superhjältar, när Ring-cykelns übervalkyria Brünnhilde syns på var och varannan scen - hon som till slut offrar sig så att ragnarök kan komma till skott.

Faktum är att ser man till Brünnhildes roll i "Valkyrian" har vi aldrig behövt Wonder Woman mer än nu, när halva kultur-Sverige dånar till Wagner, helt glömmer analysen hemma med ursäkten att musiken är så banbrytande, och både Leif Pagrotsky och DN: s kulturchef är på plats.

Det är fantastisk musik, inget snack om saken, även om Valkyrieritten för mig är evigt förknippad med "Apocalypse now" och napalmbombning.

Men vad är det vi ser i relationen mellan Brünnhilde och hennes pappa Wotan?


I Berwaldhallen görs de av superstjärnorna Nina Stemme och Bryn Terfel, och akt tre - som börjar med en kvinnokraft-urladdning på valkyrieklippan, åtta sångerskors smittande sångarglädje, Ingela Brimbergs Sieglinde och en Brünnhilde som gör tvärtemot vad pappa sagt - kommer snart att förbytas i det sedvanliga könsförtrycket.

Det vill säga: ut med valkyriorna, medan hjältinnan själv döms av Wotan till garanterad våldtäkt och ett bespottat kvinnoliv vid spinnrocken (lindrat till magisk sömn med en eldring som skydd). Allt detta sagt som att det är hans plikt.

När Terfel långsamt och ömt kysser Stemme på pannan till Wagners evighetsmelodi stannar tiden. Än sen då? Det spelar ingen roll att Stemme är ett Wagnergeni och Terfel bottnar i Wotan som aldrig förr.

Publikens hänryckning och stående ovationer efter Allfaderns alltför välbekanta maktuppvisning får mig att må lite illa.