Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I vårdens våld vågar ingen säga ifrån

Från golvet. Sebastian Lönnlöv har arbetat som vårdbiträde inom äldreomsorgen i flera år. Foto: Cato Lein
"Varje dag är en vårdskandal".
Sebastian Lönnlöv. Foto: Cato Lein

Sebastian Lönnlövs rapport inifrån äldreomsorgen skildrar ett sjunkande skepp där slarv, fusk och cynism läcker in.

Sven Olov Karlsson läser en bok där den största skandalen stavas resursbrist och vinstmaximering.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

SEBASTIAN LÖNNLÖV

Varje dag är en vårdskandal

Albert Bonniers, 158 s.

Sebastian Lönnlöv, född 1988, ska bli sjuksköterska, rädda liv och göra skillnad. Men praktikhandledaren tvivlar på att han håller måttet. Så han avbryter studierna, men knäcker extra som vårdbiträde på demensboenden. Ett av dem hamnar i fokus för upphetsade rubriker om vanvård. Erfarenheterna av det arbetet, och hur de äldres verklighet inte nämnvärt förändras efter uppmärksamheten, bildar bottenplatta i denna debattbok, hans andra efter debuten "HBTQ - böcker bortom normen".

Hans resa är nog vanlig. Först in i vårdsvängen för att man vill något meningsfullt. Sedan ut därifrån när man inte pallar. Andra stannar kvar i yrket, blir alltmer avtrubbade eller tvärtom tappert noggranna - men den senare rollen har ofta det paradoxala priset att man hamnar under arbetsplatsens hårdingar i hackordningen.

Arbetspass som noveller

Formen växlar mellan resonerande essä och febrigt närvarande reportage. Vissa arbetspass närmar sig novellkonsten. Många svenska skönlitterära författare borde ta en termin i Lönnlövs rena, raka skrivarskola.

Jag jobbade själv fem år som undersköterska och känner igen allt som Lönnlöv beskriver. Ingenting överdrivs, han är varken blöt eller naiv. Vi delar relationerna till virriga vårdpaket som blev levande själar att minnas livet ut. Varje skift som innehöll rörande ögonblick mellan larmen och läggningarna.

Men oftast springer man som Basil Fawlty i "Pang i bygget": någon får leukemidiarré i samma stund som ett slagsmål bryter ut i dagrummet. Och det går i bästa fall tre personal på nio vårdtagare. Med åren krymper krafterna och tålamodet. Tills man inte orkar hålla efter smutsen. Inte vågar säga ifrån när kolleger skojar snuskigt eller skäller på patienterna. Ibland når missförhållandena press eller nämnder, men det rinner snabbt av den glatta vårdapparaten.

Tidsbristen skriar

Alla är rädda för att till sist bli borta i huvudet. Men vi som jobbat i äldreomsorgen eller har anhöriga där, lär betrakta demenssjukdomarna med en betydligt mer konkret skräck. Även om det var dåligt förr så är det på vissa sätt ännu värre i dag, slår Lönnlöv fast med vattentäta referenser. Tidsbristen skriar som en vildvittra över servicehusen.

Man sprider livsfarliga smittor för att handspriten tar några sekunder extra. Privat vårdanställda står utan meddelarskydd. Sveriges undersköterskor och vårdbiträden har högst sjukfrånvaro av alla yrken - oftast på grund av psykisk ohälsa.

Fusk, slarv och cynism

För de sjukas förvirring och ångest fyller varje minut, ända in i rökpauserna och drömmarna efter nattskiftet. Välfärdens marginaler krymper som om det skulle vara en orubblig naturlag, medan vårdentreprenörerna glatt vinstmaximerar. Båda fenomenen får fusk, slarv och cynism att läcka in som multiresistenta tarmbakterier. Det är den största vårdskandalen.

Sebastian Lönnlöv serverar dock inte några lösningar. För det säger sig egentligen självt. Som allt annat bleve äldreomsorgen bättre, renare, värdigare, säkrare, om den hade mer resurser.

Värnplikten behövs igen, sägs det just nu. Men varför inte en allmän vårdplikt? Klä våra vapenföra unga i uniform, men inte gröna utan vita, och lär dem sköta katetrar i stället för k-pistar.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!