På insidan av pärmen till Helena Bobergs andra diktsamling återfinns en bild målad av amatörkonstnären Henry Darger. Darger levde ett isolerat liv och arbetade som vaktmästare. Vid hans död 1973 hittade man i hans hem en 15 000 sidor lång illustrerad roman som berättar historien om sju flickor som kämpar mot män som håller barn fångna. Dargers bilder, som porträtterar barn i både idylliska och våldsamma scener, har upprört och fascinerat många. Att de små flickorna avbildats med penisar förstärker ytterligare den oroande känslan i hans verk.
Som läsanvisning till dikterna hjälper mig bilden åtminstone en bit på vägen. "Sinnesvåld" behandlar teman som kön och sexualitet, barndom och reproduktion. Texten är vild och upprorisk, komponerad av brottstycken och fragment, inskjutna repliker, utrop och citat ("Honungsöga!").
Här och där tycker jag mig skymta antydningar till ett narrativ - ett sexuellt övergrepp, en abort eller ett missfall, en vistelse på sjukhus ("sanatorium") - men för det mesta ger jag upp sökandet efter en berättelse och låter mig i stället ryckas med av textens språkliga raseri.
Övergreppet mot barnet tematiseras framför allt i bokens inledande dikter, som har ett mer utmanande tilltal än de senare och som för tankarna både till Sofia Rapp Johanssons böcker och till fjolårets uppmärksammade mangarättegång.
Idyllen återfinns i stället i bokens paradismotiv, där naturmetaforer då och då tillåts frysa dikten i en vacker bild:
"Kronblad av blod / slår ut / i formalin / Å pionerna / aldrig har skönheten / varit så våldsam".
Men till skillnad från i Dargers bilder är barndomen i "Sinnesvåld" aldrig oskuldsfull. Paradiset befolkas av män "med stela ormar i händerna" och kvinnor figurerar här endast som blommor att plocka, frukter att förtära. Idyllen är redan från början falsk.
Boberg skriver fram en sällsynt blandning av skönhet och ilska och utsatthet och ironi som får mig att gång på gång plocka upp boken och läsa dikterna på nytt.