Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I utkanten av poesin

OVANLIGT TILLGÄNGLIG. Tadeusz Rózewicz skriver lyrik utan metafysik. Foto: Jerzy Olek

Malte Persson tackar Tadeusz Rózewicz för poesin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

LYRIK

TADEUSZ RÓZEWICZ | Recycling | Översättning Irena Grönberg och Tomas Håkansson | Tranan, 259 s.

Tadeusz Rózewicz är en av Polens stora efterkrigspoeter. Har jag nyss lärt mig. Jag läser honom utan att känna till mer om hans roll i polsk litteraturhistoria än vad som framgår av efterordet till den nya översättningsvolymen "Recycling". Och det går utmärkt. För detta tackar jag översättarna Irena Grönberg och Tomas Håkansson. Tack Irena, tack Tomas.

Men om värdet hos dessa dikter är lätt att se, så är det i gengäld svårare att beskriva. Där finns en viss smittsam pratighet, en kontrollerad tankspriddhet som tillåter sammanfogandet av vitt skilda saker. Rózewicz är skeptisk mot stora idéer, men inte mot yviga infall. Man skulle kunna säga att han bekämpar ytlig djuphet med djup ytlighet.

 

En bieffekt blir att denna poesi känns ovanligt tillgänglig och välkomnande, trots att där egentligen finns många filosofiska referenser och kulturella trösklar att snubbla på. (Åtskilliga anspelningar på polska författare förklarar översättarna i noter, och de kunde kanske ha kostat på sig att även bifoga översättningar av de talrika tyska citaten.)

Bäst är de långa och ibland collageartade dikterna. Rózewicz citerar 1800-talspoeter och tidningsartiklar och vänner och bekanta. Det kan handla om naziguld i svenska bankvalv eller om galna ko-sjukan. Eller om äggkokning i Polen och hur man skriver poesi. På ett ställe lägger han till ett PS:

Vilken lång dikt! Och den blir / längre och längre tröttnar inte "mäster" / kan man inte säga samma sak / i en japansk haiku? Nej det går inte.

Och nej, det går mycket riktigt inte. Rózewicz skriver en "poesi efter Auschwitz" som ofta har både poesin och Auschwitz som tema, men utan att göra metafysik av vare sig det ena eller andra. Livet fortsätter på sitt förvirrade vis och författaren vet bättre än att försöka stänga inne det i en snäv form, när det ändå framför allt pågår "i poesins utkanter".

Tack, Tadeusz.