Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I underjorden möts forskning och politik

Paris katakomber. Foto: FOTOLIA / SCALIGER - STOCK.ADOBE.COM 62868696
Tv-serien ”Chernobyl” visas på HBO. Foto: STELLA PICTURES/AVALON / STELLA PICTURES/AVALON
Robert Macfarlane, ”Underland. A deep time journey”. Foto: W.W Norton & Company
Ulf Olsson. Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET

I gruvor, grottor och katakomber möter man svunna tidsåldrar - och anar framtiden.

Ulf Olsson följer gladeligen Robert Macfarlane ner i underjorden. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Om vi inte forskar så gör vi ingenting. Vi bara väntar.”

Repliken fälls av en ung, engelsk fysiker djupt nere i ett bergrum, där han studerar ”mörk materia”, en materia som bara kan studeras i dess påverkan på andra kroppar – själv är den borta. Normalt studerar man mörk materia genom gigantiska teleskop som når långt ut i rymden – men också djupt nere i bergrum isolerade med salt.

Där hoppas man förstå mer av hur vårt universum en gång föddes, man lyssnar till dess första andetag, man arbetar, skriver Robert Macfarlane, vid gränsen till det som inte kan mätas och knappt föreställas. Man söker de spår som mörk materia ger i den värld vi kan uppfatta.

Kanske är denna spänning mellan bergrummets djup och den yttre rymden den mest extrema polariseringen i Robert Macfarlanes ”Underland. A deep time journey”. Den handlar om saker som finns under jorden: floder, gruvor, städer. Men för att nå dit måste man bryta ned ytan, man måste finna nedgången till underjorden.

Aeneiden och Blondie

Man kan nog kalla Macfarlane en undersökande vetenskapsreporter. Han nöjer sig inte med att läsa forskningsrapporter eller lyssna till människors berättelser. Han vill själv se, han vill veta – och då måste han följa med ner i djupen, klättra genom de trångaste hålvägar, hänga i linor i glaciärhål med forsande smältvatten, han måste krypande föreställa sig fasorna i kalkstensgrottorna och hålrummen, där fascister torterat sina offer eller krypskyttar dödat under det forna Jugoslaviens sönderfall.

Så Macfarlane kombinerar forskarens vetgirighet med äventyrarens upplevelsenerv. Lägg därtill en bildning som gör att han refererar till epos som ”Kalevala” eller ”Aeneiden” lika gärna som till rockgruppen Blondie. Han gör det därför att han vet att ”ord skapar världar – och språk är en av de stora geologiska krafterna under antropocen”.

Vår geologiska tid: antropocen – en tid då industriell civilisation ödelägger vad den samtidigt åstadkommit. Macfarlane citerar den tyske konstnären Anselm Kiefer: ”det finns inga oskyldiga landskap” – så målade Kiefer också ingångarna till Förintelsens bergrum. Macfarlane diskuterar begreppet ”antropocen”, han ser dess blindhet för klass- och maktfrågor, men också dess nödvändighet för att vi ska förstå världens långsamma omvälvningar.

Tala med de döda

Macfarlane är den moderne upptäcktsresanden i en värld där allt redan tyckts upptäckt, kartlagt, inordnat – och ödelagt. Han utsätter sig, men helst i samspel med forskare, guider eller lokalbefolkning. Han vill veta – men inte längre erövra världen, inte underkasta den en industriell kulturs måttlöshet. Macfarlane vill se, själv se, de ”röda dansarna”, grottmålningarna vid Lofoten i Norge. För att nå dem måste han ta sig över bergskammar, trotsa vind, snö och is: han måste utsätta sig.

Att stiga ner i underjorden är att stiga ner i en annan tid, en ”djup” eller stor tid: geologiska åldrar är olika andra tidsuppfattningar, långsamma, omärkliga – och ändå så avgörande. Där nere, i bergens insida, möter man svunna tidsåldrar, man anar framtiden, man talar med de döda – och man möter sig själv.

”Underland” är en smittsam bok. När Macfarlane börjar hallucinera, gör också läsaren gärna det. När han berättar om sina hallucinationer, eller bara om klaustrofobiska klättringar genom väggarna i slovenska grottor eller parisiska katakomber, återupplever man med en rysning sina egna klaustrofobiska erfarenheter: hur det kändes att pressa sin barnkropp genom trånga bergsskrevor, krypa in under husgrunden för att hitta mögelproblemen under trossbottnen, skjutsas in i magnetröntgens smala, kliniska tub…

Manliga strapatser

Macfarlane kan med andra ord berätta. Men hans ibland lite koketta redovisningar av sina mycket manliga strapatser viker ändå hela tiden undan för konkreta iakttagelser. Stränderna vid Lofoten är täckta av konsumtionssamhällets plastavfall: flaskor, fisknät, tandborstar, linor, dockhuvuden. Och han rapporterar från de gränstrakter där forskning och politik drabbar samman: jättelika gruvor under havsbottnen, slutförvaringsrum för uttjänt uran i finska Olkiluoto.

Nu visas också tv-serien om Tjernobyl på HBO: också där drabbar politik och vetenskap samman. Och man följer de tre frivilliga som offrar sig och ger sig ner under reaktorn, ner i mörkrets hjärta, för att stänga av några kranar och därmed förhoppningsvis rädda livet på många fler. Där finns inget äventyr längre, bara ett fruktansvärt allvar.

Nu, i klimatförändringens tidevarv, i krigshotens och kärnkraftsropens tidevarv, behöver naturvetenskapen i alla dess olika former höras. Och då behöver den sina berättare och sina rapportörer, i dagspress såväl som i essäns och bokens form. Robert Macfarlane är nog inte den enda modellen för dessa berättare. Men han har något väldigt viktigt att förmedla, och han har språket och erfarenheten för att göra det: en intensiv upplevelse av världen strax innan den kanske inte längre går att rädda.

 

LÄS MER:

Ulf Olsson - Han visar att Svenska Akademien valde rätt 

 

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Sakprosa

Robert Macfarlane

”Underland. A Deep Time Journey”

W.W Norton & Company

488 s.