Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I tystnadens stad har alltför lite förändrats

Minnesplats. En kvinna sörjer sin bortgångna släkting vid minnesplatsen i Srebrenica. Foto: Marko Drobnjakovic

I dag har det gått 20 år sedan folkmordet i Srebrenica inleddes.
Journalisten Marina Ferhatović flydde från krigets Bosnien som barn. När hon återvände hade alltför lite förändrats.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Min pappa kom tillbaka.

Det var en het sommardag i Prijedor i Bosnien, 1992. Jag och min bror satt i trappuppgången till vårt hus och mekade med hans BMX-cykel.

Krig rasade i vårt land, vår pappa hölls i ett fångläger och vårt efternamn gjorde oss till måltavlor. Men vi var barn och punkan på cykeln var ett problem som vi kunde lösa.

I ögonvrån såg jag två män närma sig. Jag tittade upp snabbt. Den ene hade serbisk soldatuniform på sig, den andre var iklädd en grön t-shirt som hängde löst över hans smala kropp. Jag vände bort blicken men det var något i den civilklädde mannens blick som fick mig att titta upp igen. Han svarade med ett tandlöst leende och utsträckta armar. Jag hade tur, min pappa kom tillbaka.

 

En kompis pappa hämtades från deras lägenhet en natt och försvann. Femton år senare fick hon identifiera hans tillhörigheter. Hon kände igen hans armbandsur. "Jag hoppades in i det sista att det inte var han", sa hon till mig när vi återförenades långt bort från vår hemstad. I Srebrenica har man slutat hoppas för länge sedan.

I dag har det gått 20 år sedan massakern på stadens befolkning och de tusentals flyktingar som hade sökt skydd i den FN-kontrollerade enklaven. De hade ingen chans när de serbiska styrkorna tog över staden. Över 8 000 fäder, söner och bröder fördes bort, mördades och begravdes i massgravar.

Varje år, den 11 juli, begravs fler identifierade offer i en gemensam ceremoni. En dag på året är staden full av sörjande. Då riktas omvärldens blickar mot Bosnien igen. Diplomater, världsledare, politiker, representanter för offerföreningar och andra organisationer är på plats.

En dag på året minns man offren öppet. De flesta andra dagar är verkligheten i Srebrenica en annan.

 

Jag var där för tre år sedan. Den stora gravplatsen var helt tom. Tusentals vita gravstenar, identiska till storlek och form, stumma och ensamma. En splitterny grävmaskin rörde sig mellan dem och några arbetare i gröna overaller lastade av ytterligare några gravstenar. De skämtade och skrattade.

Det slog mig att också Srebrenica hade sin vardag.

Jag pratade med en familj som hade rest dit från en annan stad i Bosnien. De ville inte dröja kvar för länge, sa de. Det kändes inte tryggt. De lämnade blommor vid en grav, bad en bön och åkte därifrån.

"De flesta bosniaker som bor här är de som inte har något annat val", förklarade Idriz som jag träffade vid minnescentret mittemot gravplatsen.

Srebrenica ligger i Republika Srpska, den av landets två entiteter där majoriteten av invånare är serber. Här har det internationella samfundet jobbat på högvarv för att få den överlevande bosniakiska befolkningen att återvända, men det har inte varit lätt.

 

I dag kan man se många nyrenoverade hus i staden, men om kvällarna är det mörkt och tyst. Många av dem som kom tillbaka stannade inte länge.

Idriz arbetar som vakt och alltiallo i minnescentret. Han lyckades fly redan 1992. Men staden Tuzla var full med flyktingar och det var svårt att hitta jobb.

Han har alltid drömt om att ha ett hus, ett plommonträd och några får - det kunde han få i Srebrenica.

Nu vandrar han dagarna i ända i den stora, tomma industrilokalen omgiven av minnen av människor som brukade gå på samma gator som honom men som inte längre är här. Grannar, vänner, före detta skolkamrater. Ibland visslar han, sa han, för att det inte ska vara för tyst.

Jag nickade och tänkte att tystnaden en vanlig dag i Srebrenica måste vara öronbedövande.

Kring minnesdagen är det inte tyst. Problemet är snarare att man lyssnar dåligt, eller till och med håller för öronen.

 

Det finns saker som man vet om Srebrenicamassakern. 2007 slog den internationella krigstribunalen i Haag fast i en dom att det inträffade var ett folkmord. Myndigheternas lista över saknade eller dödade innehåller 8372 namn. Drygt 6500 har redan identifierats med hjälp av DNA från offrens släktingar.

Trots det är massakern i Srebrenica långt ifrån accepterad sanning i Bosnien och Hercegovina. Det finns de, även bland ledande politiker, som fortfarande ser Ratko Mladic som hjälte och Srebrenica som något slags avancerad pr-kupp från bosniakernas sida för att sätta dit serber och få omvärldens sympatier.

Republika Srpska har ofta kritiserats för sin inkonsekventa hantering av frågan. 2004 framfördes en offentlig ursäkt för brotten som begåtts. Men bara några år senare inledde Milorad Dodik, president för Republika Srpska, en utredning som enligt honom skulle visa att uppgifter om antalet döda är överdrivna.

"Jag skulle inte ha något emot om man kallar det inträffade för folkmord på bosniaker - och serber", sa han i juni när en resolution om att klassa Srebrenicamassakern som folkmord skulle tas upp i FN:s säkerhetsråd.

 

För de populistiska partierna som styr landet är Srebrenica ännu ett tillfälle att relativisera, skuldbelägga och driva egen agenda. Bosniaker genom att demonisera serber som grupp, serber genom att peka på att samlevnad är omöjlig och Bosnien därmed ett ohållbart projekt. Offren blir då brickor i detta hjärtlösa politiska spel.

20 år efter att man la ner vapnen gäller här samma spelregler som under kriget. Lojalitet väger tyngre än medmänsklighet. Antingen försvarar man de sina eller håller tyst.

Min pappa kom tillbaka. Men alla de som inte hade samma tur förtjänar mer än en minnesdag och 20 år av förnekelse och tystnad.

En dag på året minns man offren öppet. De flesta andra dagar är verkligheten en annan.

 

Marina Ferhatović

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!